Stäng
Meny

Mitt instrument: Johan Stern, cello

Cellisten Johan Sterns liv består mest av musik, men inte enbart. Resten av hans vakna tid delas mellan natur och resor, foto och konst. För honom är djup lika viktigt som bredd.
Johan Stern kommer nerför trappan till sitt gula 1950-talshus. Han har bad och skog runt knuten, med kornknarr och nattskärra som goda grannar. Det är varmt när vi slår oss ner på verandan.
Göteborgs Symfoniker har liksom många andra kulturinstitutioner drabbats hårt av coronaepidemin.

– Jag såg jättemycket fram emot Japanturnén i våras. Men sju timmar efter att vi landat kallades vi tillbaka till hotellet. Vi fick reda på att Japans premiärminister stoppat alla konserter och folksamlingar. Så lång planering för oss och så gick luften helt ur.

Alla musiker var tillbaka på svensk mark redan efter några dagar. Därefter ställdes alla konserter in.
– Genom GSOplay har vi spelat in konserter under många år, och även gjort nyinspelningar. Men vi saknade verkligen konsertpubliken. Man växlar några ord och känner igen dem som kommer och lyssnar ofta, berättar han.

Abonnemangspubliken blev mest isolerad, många äldre uppmanades att hålla sig hemma.
– Jag gör ofta konsertintroduktioner och började ringa runt till abonnenterna för att höra om de lyssnade på GSOplay. Så föddes idén att åka ut och spela för dem. Vi spelar redan i små konstellationer, förutom i den stora orkestern. Så jag och några kolleger gjorde upp program för äldreboenden eller hemma i någons trädgård.

Flera andra musiker blev intresserade, det blev trevligt kollegialt och mynnade ut i härliga möten med publiken.
– Vi spelade vid ett soppkök i Söderlingska trädgården i Majorna, värd var Matteuskyrkan strax intill. Det blev nordisk folkmusik arrangerad av Den Danske Strygekvartet. Flera av oss musiker har en bakgrund i folkmusiken, så det passade bra. I pausen serverades tomat- och pastasoppa.
De närvarande fick höra varierad och fängslande musik: från en sprittande jig med livsglädje och halsbrytande teknik till hjärteknipande melankoli i valser, brudmarscher och polskor.

Fyra cellofodral i kolfiber står rakryggade som små knubbiga gubbar i hallen. Johan Stern plockar varsamt ut en Grancino från 1695. Under andra halvan av 1600-talet var Grancino en välkänd instrumentmakarfamilj i Milano. För hantverket stod fadern Giovanni samt hans son och främste elev Giovanni Battista. Fram på 1700-talet tog familjens liv en halsbrytande vändning, men det är en annan historia*. Cellon är ett lån.
– Järnåkerfonden lånar ut instrument till utvalda musiker, villkoret är ett antal viktiga konserter med instrumentet. Jag måste redogöra för precis allt jag gör.
Italienaren har en mörk färgton, men inga jack i kanter eller märken på kroppen. En del ojämnheter syns på den 325 år gamla instrumentbottnen.
– Grancino är känd för att inte vara så noga, den mänskliga handen är inte bortslipad, man kan följa knivens rörelse i snäckan. Soundet är lite råare jämfört med mina andra celli, mycket tätare och mer kraftfullt, tillägger han.
Ur ett annat fodral lyfter han en fransk Plumerel från 1800. Den har betydligt fler mistor på kroppen än sin italienske storebror. Eftersom han spelar barockmusik och Beethoven-sonater på den sitter sensträngarna på.

Så kommer turen till Albert Nilsson-cellon, byggd i Malmö 1929.
– Det sägs att han även byggde lutor åt Evert Taube. Den här använder jag med gruppen Gageego! i ny musik med alternativa tekniker. Jag kan till exempel preparera den med rasslande skruvar eller fästa kontaktmikrofoner på.
Det yngsta instrumentet är byggt i Shanghai 1999. Det är en extracello som han gärna lånar ut till sina studenter, bland annat vid Högskolan för scen och musik här i stan.
Johan Stern föddes i Laxå för 56 år sedan. Där var mamma Gunnel bibliotekarie och pappa Börje språklärare i tyska samt läromedelsförfattare. Först föddes Karin, sedan Per och sist lillebrorsan Johan.
– Det var mycket litteratur och läsande i min familj. Jag hade ingen musik med mig hemifrån så musikskolan i Laxå betydde så mycket för mig. Först spelade jag piano, rock och pop i källarband och elbas i blåsorkestern. När vi marscherade hanterade jag den största bastrumman längst bak. Tamburmajor var Lotta Engberg som också bodde i Laxå. Som ortens ende cellist fick jag spela på avslutningar, högtider och i kyrkan. På 1970-talet hade alla små ställen kommunala musikskolor, vi är många som kommer ur dem.

Han flyttade ensam till Stockholm och började på gymnasiet Södra Latin. Det var viktiga år, stan hade ett stort utbud av musik att utforska. Studier på Ackis i Stockholm följde, men efter tre år dök ett vik upp som stämledare i Malmö Symfoniorkester vilket innebar uppehåll i studierna. Därefter fick han fast anställning och hoppade av utbildningen. Opera, balett och symfonisk musik stod på repertoaren.

1990 styrdes kosan till Juilliard school i New York, och han delade kollektiv med två danskor med varsin flygel och en mexikansk tenor. Lärarna var fantastiska, minns han.
– Juilliard har ett rykte om sig att vara otroligt tävlingsinriktat, men det fanns ett annat Juilliard också. Skolan ligger i ett kulturkluster, lite som vid Götaplatsen och det bubblade överallt. Jag samarbetade med bland andra John Cage och Elliott Carter och sökte ständigt ny inspiration. Det blev många besök på gallerier och utställningar.
Efter provspelningar under två år somrar blev han uttagen till Tanglewood Summer Festival, en institution i det nordamerikanska musiklivet.
– Det var åtta fantastiskt innehållsrika sommarveckor. Vi hade mästarklasser för bland andra cellisten Yo Yo Ma, sir Simon Rattle och Bobby McFerrin. Långt senare gjorde McFerrin och jag Vivaldi för två celli i Göteborg, den ena stämman på sång och den andra på cello.

När USA hamnade i recession och pengarna var slut, åkte Johan Stern hem igen. Efter ytterligare fyra säsonger med Malmö symfoniorkester, gjorde han en sväng till Kungliga hovkapellet. Efter att ha gästat Göteborgs Symfoniker blev han fast anställd 1999.

I vardagsrummet hänger flera foton som Johan Stern har tagit. Pigga kvinnliga pensionärer gör tai chi i en park i Kina. En man i vit rock klipper en kund på en gata i Turkiet – håret i drivor på axlarna. Två kvinnor betraktar en utmärglad gatuhund i Venezuela. Och så dottern Clara som nybakad student och hennes syster Alva på altanen, hon som just erövrat en kandidat i komposition.

Flera engagemang har ställts in under sommaren på grund av epidemin, bland annat hans mästarklass på Capri. Men möjligheter har också skapats.
– Vår inspelning på GSOplay av Beethovens sjunde symfoni för pianokvartett har fått internationell uppmärksamhet. Vår bearbetning ska ges ut på noter och flera internationella ensembler är intresserade av vår version.
Från djup till bredd. Johan Stern vill ge unga samma chans som han själv en gång fick.
– I Västra Götalands ungdomsorkester har jag under många år träffat cellister från hela regionen. Det är betydelsefullt att få spela tillsammans med andra även om man kommer från en mindre ort. Där fyller Vägus en viktig funktion.

Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!