Stäng
Meny

Mitt instrument: Martin Ödlund

För den som inte gillar att byta instrument stup i kvarten är slagverkare inget lämpligt yrke. Men Martin Ödlund har inga problem med det. Och han uppskattar traditionstyngd orkestermusik lika mycket som modernare konstmusik.

På tröskeln in till slagverksrummen på Konserthuset känns det som att vara fem år och komma in i en godisbutik. Alla godsaker är inom räckhåll. Tamburiner, cymbaler och gurkor, trianglar, klockor och slagverksstativ är prydligt uppradade på hyllor och krokar. På några av väggarna finns en uppsjö av klubbor med runda, fyrkantiga, röda, gröna, vita, gråa och sobert vinröda huvuden. På en annan vägg hänger trumstockar med toppar av silver, brunt trä, genomskinlig plast, gummi eller mässing. Materialet ger ifrån sig ett alldeles eget sound när det träffar de olika trumskinnen.

Det är i dessa rum som slagverkaren och pukisten Martin Ödlund är som mest hemma på jobbet i Göteborgs Symfoniker. Här har han arbetat i sju år, sedan han var 25 år. Totalt finns det fem slagverkare i orkestern, varav två delar på pukorna. Han testar pukorna med pukstockar som har ulligt mjuka huvuden. Det sjunger i väggarna i slagverksrummet när de träffar pukskinnet av kalv.

– Pukor är särskilt kul. Det är ett instrument med en fysisk spelstil, man får jobba med mycket rörelse och energi. När man lyckas få fram rätt klang är det roligt.
Slagverk åldras inte alltid med behag, men några härinne har uppnått en ansenlig ålder. En av pukorna räddades ur lågorna en januaridag 1928 då det gamla konserthuset vid Heden brann ner.
– Den spelar vi fortfarande på. Det var den första generationen pukor med pedal som kan stämmas under tiden man spelar. Det är spännande att tänka sig att den pukan användes redan när Sibelius arbetade med orkestern. Alla pukor vi har, inklusive den, är byggda i Dresden i samma instrumentverkstad, berättar Martin Ödlund.

En luftfuktare står i ett hörn och brusar lätt medan den släpper ut sin tunna ånga. Utan den hade många av instrumenten spruckit av den torra inomhusluften. Från svartvita bilder ovanför den lilla soffgruppen blickar tidigare generationers slagverkare allvarligt ner på besökarna. Som soffbord fungerar en puka från ett trumset med en glasskiva ovanpå.
Orkestern repeterar Brahms i stora salen. När en manlig röst ur en högtalare på väggen kallar tillbaka musikerna efter en paus, sitter Martin Ödlund lugnt kvar. Det är hans lediga dag.
Slagverkare är ett flexibelt släkte. Allt är svårt när man inte kan det, men efter ett tag så går det också, funderar han. Förutom alla de instrument som återfinns inom den klassiska musiken; pukor, gongar, klockspel, cymbaler och marimbor, kan moderna tonsättare komma med överraskningar.

– Det kan vara en batteridriven minifläkt som man håller ett spelkort emot. Eller ett leksakspiano eller såg. Ibland åker vi ut på soptippar och letar, om någon tonsättare har särskilda önskemål, berättar han.
En bit in från den norska västkusten i höjd med Kristiansund, en djup dalgång intill älven Driva, ligger den lilla staden Sunndalsøra med några tusen invånare. Bergstopparna sticker upp ovanför molnen, staden ligger omgiven av berg som är nästan lika höga som vårt eget Kebnekaise. I Sunndalsøra bodde han tills han var åtta år. Pappa Jan var ingenjör på aluminiumverket som legat vid Drivas mynning sedan 1950-talet.

Två saker började Martin Ödlund med tidigt: att åka skidor och att musicera.
– Att inte åka skidor däruppe går inte ens att föreställa sig. Alla gjorde det, hela tiden. Jag började spela fiol och mamma var med på lektionerna. Min lärare satte tejpremsor på fiolen så att jag kunde hitta tonerna. Men när hon tog bort tejpen slutade jag och började med slagverk istället, berättar han med ett litet leende i mungipan.
Sunndalsøras blåsorkester fick så småningom förstärkning i slagverkssektionen. Men det tog sin lilla tid.
– Först var jag med i gruppundervisning med fyra-fem elever och fick lära mig att marschera. I något år gick man bakom trumslagaren som aspirant utan instrument och uniform. Sen fick jag gå med trumma på magen och spela på syttende maj, med uniform och allt.

Hemma var det trivselmusicerande som gällde, mamma Runa spelade flöjt och piano och pappa Jan spelade piano och sax. Musiken gav ett tydligt avtryck hos de tre sönerna Rasmus, Martin och Johan Fredrik. Alla tre arbetar numera med musik: storebror som trumpetpedagog och lillebror som trumslagare och musikvetare.
Martin Ödlund har alltid gillat trummor. Varför kan han inte riktigt förklara. Vid flytten till Sverige hamnade familjen i Härnösand. På högstadiet spelade han i slagverksensemble och fortsatte på musikgymnasiet för läraren Johan Eriksson. Sedan följde ett år på Kapellsbergs folkhögskola för samma lärare.
– Där fick jag kontakt med konstmusik av till exempel Cage, Jan Sandström och andra samtida tonsättare. Vi fick noterna ett halvår före den enda konserten vi skulle spela varje år, egentligen var musiken för svår för oss. Men under de åren lärde jag mig att öva, det passade mig bra, berättar han.

Bara 20 år gammal var det så dags för musiker- och kammarmusiklinjen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
– När vi åkte på turné med brassensemblen på skolan var det nytt för mig med orkestermusik, jag hade mest spelat kammarmusik. Vi var på en konsert i Berlin med Berlinfilharmonikerna som spelade Mozarts hornkonsert nummer fyra och musik av Bruckner. Det var en stor upplevelse för mig.
Efter fem års utbildning sökte han och fick tjänsten hos Göteborgs Symfoniker. Men lite av Norrland finns kvar inom Martin Ödlund, trots att han inte bott där på länge. Dialekten delar han med frun Piamaria som är arkitekt och också kommer från Härnösand. I villan i Lindome bor även två hundar; en Cavalier King Charles Spaniel och en borderterrier.

Hjärtat klappar lite extra för kammarmusik. Tillsammans med välkände konstnären och underhållaren Peter Apelgren och pianisten Erik Risberg, gjorde han skolkonserter för gymnasiet under våren. Temat var 1900-talets måleri med musik av såväl John Cage som Frank Zappa. Och tillsammans med trumpetaren Per Ivarsson spelar han verk av den franske nutida kompositören André Jolivet.
– När man bara är två måste man komma överens, samtidigt som var och en får större frihet. Sen var det ju kul att få spela leksakspiano också.
I skrivande stund ser han fram emot att bland annat få spela Sibelius femte symfoni i augusti 2017 med Symfonikerna, och ett par skivinspelningar.
– Vi är tre slagverkare, två på marimba och en på vibrafon, som ska spela in musik av Toru Takemitsu, han som gjort musik till Akira Kurosawas filmer. Sen blir det en inspelning av Jolivets musik med Per Ivarsson. Men det dyker säkert upp fler saker längre fram, säger Martin Ödlund.

Text: Ulla M Andersson
Foto: Ola Kjelbye

Följ med Martin in på en guidad visning i slagverksrummet.

I oktober är Turangalîla-symfonin en utmaning för Martin. Missa inte Messiaens storslagna orkesterverk 13 & 14 oktober 2017.

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev