Stäng
Meny

Mitt instrument violin: Jenny Jonsson

För Jenny Jonsson är ingen musikform främmande, varken opera, stråkkvartett, moderna verk för stråkorkester eller pop. Hon har arbetat inom dem alla. Men sedan ett par år är hon en del av den betydligt större musikkroppen Göteborgs Symfoniker.

De höga lamellhusen från början av 1960-talet står i strikt givakt på den före detta jordbruksmarken.

För länge sedan låg också Säröbanans stationshus här, omgivet av flera gamla torp. Gamla göteborgare minns dessutom det stora kolonistugeområdet.

I dag ropar och stojar barnen på rast vid skolan intill. Kyrkklockornas klämtande hörs över stöket från byggarbetsplatsen bakom almarna på de stora gräsmattorna.

Jenny Jonsson öppnar ytterdörren och bjuder in. Ett bröllopsfoto på 2 x 1 meter hänger i hallen. Paret står vända mot varandra på en grusväg med höga lövträd vid sidorna.

– Fotot är inte i centrum, men man går ändå förbi det hela tiden, säger hon nöjt. Kanske präglar detta statement hennes liv, att verka utan att synas för mycket.

Hon fick jobbet som andreviolinist i april 2017, en av 17 i stämman. Processen tog ett och ett halvt år. Först provspelning, där förberedelsetiden är cirka fyra månader, sedan provveckor och så ett provår. Inget för veklingar, alltså. Provspelning sker bakom en skärm och juryn kan bestå av upp till 15 personer. Stämman som den provspelande söker till deltar och dessutom andra musiker ur orkestern. Hon minns tydligt ögonblicket när beskedet kom efter provårets slut.

– Under provåret hade jag ingen aning om hur det skulle gå. Jag satt på sängen en förmiddag när orkesterchefen ringde. När han sa att jag fått platsen fick jag lägga mig ner.

Som lök på laxen sökte hon samtidigt en annan tjänst i förstafiolstämman. – Det utannonseras inte så många tjänster, man får söka det som kommer. Nu så här efteråt undrar jag var jag fick all kraft ifrån… Men till slut bestämde jag mig för att jag ville spela andrafiol.

En tanke dyker upp; kan andrafiolen i en symfoniorkester jämföras med att sjunga alt i en större kör? Den som har gjort det vet att det inte är svårare eller lättare än sopranstämman, men annorlunda.

– Det är en annan funktion att spela andrafiol, bekräftar Jenny Jonsson.

– Man ligger inte på toppen och glimrar, man är mer inne i orkesterkroppen. Jag tycker att det är gött att vara mitt i smeten. Man måste inte spela förstafiol. Nåt ska heta ett och nåt ska heta två. Under jätteklockan på väggen står köksbordet. Kaffemaskinen har gått sönder, så det får bli te till kaffebrödet istället. På bordet ligger fiolen.

– 1898… Gand & Bernardel…, läser hon när hon kikar ner i fiolens klanglåda. Jag köpte den av en violinist som just nu sitter på provår i orkestern. Det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet. Violinen är fransk, byggd av Charles-Eugène Gand och Gustave Bernardel som båda hade fiolmakeri i släkten sedan generationer tillbaka. I mitten av 1800-talet gick Gustaves far Auguste i lära hos Frankrikes Stradivarius, Nicolas Lupont. Luponts hantverkstradition påverkade fiolmakeriet i Paris från slutet av 1700-talet och genom hela nästa sekel.

– Den kan bli min livskamrat väldigt länge och känns som en förlängning av mig. Det är ingen fiol som sprakar, men den har en riktig andrafiolklang, mustig med mycket kräm. Det blir inte så mycket pjoskande med fiolen, den är inte gjord av papier maché, som hon säger. Men visst vore det roligt att veta mer om den.

– Jag vet att den förra ägaren köpte den i en musikaffär i USA. Det känns häftigt att tänka sig alla som har spelat på den. Man skulle egentligen släktforska på sin fiol! säger hon. Den förra fiolen köptes 2005 i Holland, byggd av fiolmakaren Uli Schnorr i Haag 1998. Hon berättar att klangen är varm och mjuk, men når inte ut så mycket som hon skulle vilja. Nu öppnas ytterdörren och maken Tommy, organist i Annedalskyrkan till vardags, och tvåårige Isak kommer hem efter ett besök i lekparken. I handen har Isak ett paket hallon som han inte släpper taget om. Jenny Jonsson själv är född och uppvuxen i Pixbo i Mölndal. Det var inget musikerhem, pappa Hasse var ingenjör och mamma Inga-Maj tandläkare. Men musik var viktigt därhemma.

– Mamma har berättat att jag sparkade jättemycket i magen när de var på konsert. När jag gick på montessoriförskola spelade jag fiol för Göran Premberg som är med i Majornas tredje rote. En dag frågade han om jag ville spela för de andra barnen. Ja, sa jag, om du håller för ett skynke. Och så blev det, bakom skynket spelade jag Spanien och Till Paris. Efter studenten vid naturlinjen sökte hon och kom in på musikhögskolan i Göteborg. Per Enoksson, nu kollega i orkestern, var hennes lärare under två år.

– Men jag var less på Göteborg där jag växt upp och bott i hela mitt liv. Så jag sökte ett utbytesår på Conservatorium van Amsterdam och tog en provlektion för Lex Korff de Gidts. Han tyckte att jag hade potential, men vi behövde ”röja upp” lite i mitt spel. Så där stannade jag under tre år. Korff de Gidts betydde mycket för henne på flera plan, det märks:

– Han tog sig verkligen an mig. Jag var del av en fiolklass med enorm sammanhållning och inga divalater tilläts. Vi höll egna grupplektioner, det blev som en slags workshopkänsla. Han gödde den typen av stämning, i motsats till de andra lärarna. De var riktigt räliga och det fanns en obehaglig konkurrens emellan dem. Efter åren i Amsterdam ville Jenny Jonsson hem igen. Hon studerade ett fjärde år för Marja Inkinen, också en kollega. Under de tio följande åren var hon frilansmusiker, ofta uppbackad av sina föräldrar. De borde få en guldklocka för det, säger hon. Från 2007 spelade hon i Sjöströmska kvartetten som heter så efter Jenny, vars namn var Sjöström som ogift.

– Stråkkvartett är den optimala balansen. Vilken otrolig skola, det har varit enormt danande, där har jag lärt mig allt jag kan. Man filar av sina hörn och blir en kropp. Vi gjorde allt från klassiska konserter till julshower och skivinspelningar. Det blev en del vikariat vid Göteborgsoperan, ibland på första-, ibland på andraviolin och under sex år var hon vikarie i stråkorkestern Musica vitae. Det finns inte så mycket musik skriven för stråkorkester, så det blev ofta ny musik.

– Det var superkul! Jag minns också när Sjöströmska var solostråkkvartett ihop med Musica vitae i Edward Elgars Introduktion och allegro. Det var 2012 tror jag. Det var det ultimata formatet. Vilket sound! En annan erfarenhet är popbandet SeLest, som initierades av gitarristen Simon Ljungman och slagverkaren Sebastian Ring. Fem av medlemmarna är klassiskt skolade stråkmusiker och fem popmusiker.

– Vi gjorde Mozarts Requiem, men vår version. Det var kul att få lov att skära och ändra, alla var med och formade. Det är ju helig mark, men spännande att utforska. Vi gjorde den mycket under 2015-2016, bland annat en tv-inspelning. Jenny Jonsson poängterar att hon är enormt tacksam för jobbet i Göteborgs Symfoniker.

– Fast jag är också glad att ha fått prova runt som frilansare. Men nu är det här mitt sammanhang, varje dag lär jag mig något nytt.

TEXT ULLA M ANDERSSON, FOTO OLA KJELBYE

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!