Stäng
Meny

Musiken i mitt liv: Claes Eriksson

I Podiets nya artikelserie berättar de medverkande – allt från musiker och artister till hängivna lyssnare och konsertbesökare – om musiken och dess betydelse i deras liv. Först ut är Claes Eriksson, revyskaparen, sketchskaparen, filmskaparen, låtskaparen och galenskaparen som hela sitt liv roat den svenska publiken med text och musik.

De flesta känner Claes Eriksson som språkets mästare, ekvilibristen och ordvrängaren som med rim och reson skrivit klassiker som Mor i skutan, monologen Bara ben (där alla ord börjar med ”b”) eller parafrasen Bara sport. Att han dessutom kan kröna sina krior och sketcher – en hänsynslös blandning av litterär finess och bondkomik av ohyvlat slag – med poänger som får publiken att vrida sig av skratt, om nu det är möjligt, gör inte hans bedrifter mindre beundransvärda.

Men vad kanske inte alla vet är att Cleas Eriksson också ligger bakom de flesta låtarna i revyerna, föreställningarna, filmerna och tv-programmen med Galenskaparna och After Shave. Ni kan garanterat nynna någon av dem: Macken, Husvagn, Det ska va gôtt å leva, Pappa jag vill ha en italienare…

– Jag fick en gitarr när jag var 16 år och lärde mig spela själv. Det tog lång tid men jag hade ett enormt uttrycksbehov så det gick så småningom. Ett par år senare bildade jag och en kompis duon Gordon och Ballantine. Vi skulle egentligen ha hetat Simon & Garfunkel men det namnet var upptaget. Tanken var att spela Simon & Garfunkel-låtar men det var för svårt så vi gjorde egna låtar i stället. Det var så det började. 

Visaftnar på gymnasiet i Trollhättan följde och sedan nya låtar på ett antal ”Västgötaskôj”, en variant på studentspexen, under Claes Erikssons studietid i Göteborg. Här grundades formen för kommande revyer med Galenskaparna och After Shave. 

– Det brukar vara så att jag sitter med gitarr och sjunger och spelar lite ackord. Någon fras jag leker med får en melodi och sedan bygger man vidare där. Har jag en bra text så ska den ha en bra melodi som verkligen understryker texten.

Melodierna tog han till sin kapellmästare, tidigare Charles Falk och sedan 1997 Anders Ekdahl, som arrangerar det hela. Gitarren har också fått sällskap av en synth och datorprogram.  

– Nu för tiden gör jag ett demo-arr med basgång, trummor, ackord och lite fills på min dator som jag skickar till Anders Ekdahl.

Text och musik i skön kombination med humor har en stolt tradition i Sverige.

– Jag har en stor förebild i Povel Ramel. När det gäller underhållning finns det inget som får en publik i bättre stämning än ett komiskt musikaliskt nummer, och där är mästaren Povel Ramel. Han visade det gång på gång med allt från Naturbarn och Har ni hört den förut? till Håll musiken i gång och Birth of the Gammeldans. Han har hur många pärlor som helst. De är fantastiska, han är en riktig musikant.

Claes Eriksson menar också att textberättelsen och dess inramning är viktiga för hur en sång upplevs. Till exempel Det ska va gôtt å leva.

– Mina låtar är väldigt sammanhangsbaserade med en fast fot i den kontext de kommer ifrån. Det ska va gött å leva, som är en de mest kända sångerna jag gjort, är ju Roy och Rogers låt. Den blev plötsligt populär och lyfte ur Macken, så att säga, och hamnade på var mans läppar och på Svensktoppen – och det hade jag lite svårt för. På egen hand kan den uppfattas som lättsinnig, men så lätt är ju inte alltid livet att det bara kan kvitta. I filmen åker Roy och Roger runt och letar efter sin pappa, och så sitter de till slut i sin eka i den lilla sjön och metar. Det ska kännas som att de hittar på låten i stunden, och då är den enkel i texten och till sin natur. De tycker det är skönt att vara hemma igen.

2004 turnerade Galenskaparna och After Shave runt om i Sverige med föreställningen Det ska va gôtt å leva som blev något av en hemmatriumf när de framträdde tillsammans med Göteborgs Symfoniker.

– Den veckan i Göteborg med sex föreställningar och en publik som var med på noterna lever kvar som ett väldigt fint minne.

Han satte själv stämningen med inledningens väl valda ord: ”En hög repriser till högre priser.” Göteborgs-Posten kunde inte annat än imponeras: ”Nu är det bevisat – Galenskaparna och After Shave passar även in i finrummet. Att framträda med Sveriges Nationalorkester är stort.”

Så vad nynnar Claes själv på hemma i skrivarlyan? Nja, han lyssnar nog mer än han sjunger:

– Jag lyssnar mycket på pianomusik, det är jag väldigt förtjust i. Beethovens pianosonater och Mozarts – jag har Hans Leygrafs inspelningar som jag tycker är väldigt bra. Och sedan har vi Erik Satie som är en stor favorit, han har hittat en egen liten nisch, väldigt fint, och Schubert naturligtvis, och Bach. Hans Goldbergvariationer med Glenn Gould. Och Chopin kommer man inte undan, och även Debussy… 

Cleas Eriksson kommer i gång och kan inte låta bli att nämna den ene pianokompostören efter den andre som fångat hans intresse. 

– Jag är väldigt svag för pianomusik, det är ett fantastiskt instrument.

När han är upptagen med enklare arbetsuppgifter som inte kräver så mycket tankearbete – till exempelvis bildmanus till filmer och tv-serier – är den klassiska musiken en tacksam följeslagare som bidrar med inspirerande upplevelser. Han gör då också lyckosamma musikaliska upptäckter. Senaste fyndet?

– Jag lyssnar på Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, en följetong med Krister Henriksson och där har de ett stycke av Jean Sibelius som ledmotiv, med cello och gitarr, och det är otroligt vackert. Jag blev helt tagen, det är så skört och fint.

För intresserade kan vi upplysa om att det är ett arrangemang av pianoetyden op 76:2 som spelats in av cellisten Jian Wang och gitarristen Göran Söllscher. 

Musiken har spelat en viktig roll i hans liv och konstnärliga verksamhet. Utan musik hade vare sig Claes Erikssons liv eller konstnärliga verksamhet varit sig lika.

– Kontentan är att musiken varit central, det är ingen tvekan om det, och inte minst för att det har varit en utmaning att skriva bra låtar till After Shavarna och hela gänget.

I Macken sjöngs signaturmelodin av en rad kända artister, bland dem Björn Skifs, Lill Lindfors och Lasse Lönndahl, men en av drömkandidaterna fick de inte med. 

– Vi frågade Monica Zetterlund om hon ville sjunga titelmelodin men hon kände inte till oss och tackade nej. Det är jag lite ledsen för – det hade varit fantastiskt roligt om vi hade haft en jazzversion med Monica Zetterlund också.

Text Stefan Nävermyr   Foto kulturtuben, Jan Ellsinger

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!