Från Podiet nr 1 2019-2020 När ”Buzz” Aldrin kom till Ransäter

Symfonikernas basist Erik Mofjell var där

En smått osannolik historia och en smått osannolik upplevelse. Vad gjorde astronauten och månutforskaren Edvin ”Buzz” Aldrin i en gudsförgäten ort i Värmlands skogar? Och hur hamnade Symfonikernas kontrabasist Erik Mofjell vid hans sida? Förklaringen är ganska enkel. Edvin Aldrin sökte sina rötter.

Vi tar det igen, och försök nu uttala namnet på svenska: Edvin Aldrin, snygg och fin. Just det, amerikanen hade svenska anor och passade under Sverigebesöket i augusti 1970 – på inbjudan av UD – på att besöka farfars hemort Stjärnfors i Värmland. Det fanns väl under de här åren knappast några större hjältar än Neil Armstrong och Buzz Aldrin, de första människorna på månen. Så gissa vilket uppbåd det var när Buzz Aldrin kom på besök för att se familjegården och tala till lokalbefolkningen vid Ransäters folkhögskola. Det var en stor händelse, utannonserad i lokalpressen. På plats fanns en nioårig skolpojk på sommarlov:

– Jag minns det väldigt tydligt, Buzz Aldrin stod där i talarstolen på fältet och höll ett tal. Det var mycket folk och väldigt spännande.

Det hade Erik, brorsan och föräldrarna redan märkt vid infarten. 

– När vi körde in i allén som leder fram till fältet där Buzz Aldrin skulle tala trodde hela den församlade presskåren och fotograferna att han satt i vår bil, en Studebaker 1961. Det blev liv och rörelse och kamerorna smattrade på men livligheten la sig snabbt när det framgick att han inte fanns i vår bil. 

Efter talet flockades folk runt celebriteten som tog sig tid att hälsa, skriva autografer och växla några ord med nyfikna och storögda värmlänningar. Och den rymd- och vetenskapsintresserade Erik hade lyckan att få komma nära hjälten. Pappa fotograferade och lyckan var gjord.

När det hela var över tog Buzz Aldrin plats i en bil och for i väg. Men passerade först familjen Mofjell som stod vid vägkanten:

– Bilen var helt nära min mamma som ropade ”God bless America!” varpå Buzz Aldrin svarade ”Well, thank you!”.

Till saken hör att Erik Mofjells föräldrar bott och arbetat i USA från början av 1950-
talet till mitten av 1960-talet så de kände sig delvis amerikanska. 

För Erik Mofjell blev det ett minne för livet och ytterligare en stimulans för det stora rymdintresse som väckts hos honom under 1960-talets ”Space Age”. Han har följt utvecklingen med nya strapatser, svävande rymdstationer, spektakulära uppskjutningar och skytteltrafik. Nu firar han månlandningens 50-årsjubileum med att spela vid de stora hyllningskonserterna med Göteborgs Symfoniker 19-20 september: Steget på månen. 

Text Stefan Nävermyr
Foto Anna Hult & Kjell Mofjell