Stäng
Meny

Pappan till Ovanliga Daisy

Daisy är det engelska ordet för tusensköna. Denna anspråkslösa blomma är också huvudkaraktär i Konserthusets nya barnföreställning Ovanliga Daisy som spelas i april. Pappa till berättelsen, originalmusiken och urvalet av annan musik är kontrabasisten Charles DeRamus. Han arbetar till vardags i Göteborgs Symfoniker.

Handlingen är ett slags kammarspel som utspelar sig i en trädgård. Där bor rosorna, de äldre, konservativa engelska damerna med känsla för vad som passar sig. De kunde vara hämtade ur serien Upstairs and downstairs. Där bor också solrosorna som bara har ett enda intresse i livet, att springa runt och försöka fånga solens strålar. Tulpanerna, som inte har några ögon, gör allting tillsammans, ingen av dem skiljer ut sig från de andra. Och så murgrönan fru Ivy, hon som inte märks så mycket, bara när det verkligen behövs. Hon har varit i trädgården längst av alla.

Var och en har sin självklara plats i trädgården, men så kommer tusenskönan Daisy och stör ordningen. Hon försöker få kontakt med de andra blommorna, som tror att hon är ett ogräs. Men så börjar Daisy prata med murgrönan fru Ivy.
– Egentligen är fru Ivy en person från min mammas barndom, en dam som tog hand om barnen i kvarteret där mamma bodde. Hon fick alla att trivas, men gjorde inte så mycket väsen av sig, hon fanns bara där. Jag träffade henne själv när jag var liten.

Daisy själv är en sympatisk karaktär, men inte bara. Charles DeRamus förklarar på en svenska med mjuk amerikansk accent:
– Hon ska inte bara vara fin och söt och trevlig. Man ska kunna relatera till att hon inte är perfekt, att hon också har en dålig, gömd sida.

Musiken till föreställningen är delvis kända klassiska stycken, delvis nykomponerad musik av Charles DeRamus själv.
– Alla blommorna har sitt eget sätt att bli bekväma i livet, det försöker jag illustrera i musiken. Jag har komponerat ett musikaliskt motiv till varje karaktär. När jag skriver tänker jag inte så mycket på att det är för barn. Jag skriver det jag tycker är fint.

I Konserthusets barnföreställningar finns ett uppdrag att föra ut och ge barn en upplevelse av den klassiska musiken.
– Jag tänkte först använda Blommornas vals av Tjajkovskij, men det blev så uppenbart. Mitt val blev istället Goldbergvariationerna av Bach, de kommer varje gång som solen går upp och en ny dag börjar i trädgården. I övrigt blir det musik av bland andra Erik Satie och Edward Elgar.

Charles DeRamus har tidigare gjort två barnföreställningar i huset, Gretas dröm och Snöflingan. De skiljer sig en del från Ovanliga Daisy.
– Gretas dröm handlar om att våga flyga. Den är skriven för kontrabaskvartett och berättare. I Snöflingan har skådespelaren en inre dialog med sig själv om att våga testa gränser. Sättningen är fiol, viola, cello, kontrabas. Men i Ovanliga Daisy arbetar vi med dockor, en skådespelare och fem musiker på flöjt, fiol, oboe, altfiol och kontrabas.

Intresset för dockteater har funnits  med sedan barnsben. I hemstaden  Atlanta ligger ett dockteatercentrum,  Center for Puppetry Arts. Där kan man se föreställningar, delta i  workshops och besöka dockteatermuséet. När det invigdes på 1970-talet var det Mupparnas upphovsman Jim Henson som klippte bandet, tillsammans med dockan Kermit.
– Jag har varit där flera gånger, senast för fem-sex år sedan när jag precis hade gjort Gretas dröm. På något sätt har det där med dockteater legat i mitt bakhuvud länge. Mupparna har varit en inspirationskälla för mig, vilken kvalité!

Det är förstås en hel del förberedelser som ska till innan en helhet kan formas av alla idéer och lösa skisser. Piano eller gitarr är han inte bekväm med, så det blir kontrabasen han använder sig av när han skriver musik. Men även den egna rösten.
– Jag använder mobiltelefonen mycket, den är ett bra verktyg. När jag kommer på en melodi, ett tema, så spelar jag in för att inte glömma. Nu har jag massor av snuttar på några sekunder som ligger i telefonen.

Charles DeRamus har ett gott utbyte med sin mamma Annie som bor kvar hemma i Atlanta. Hon har varit musiklärare för barn i public school och spelar själv cello.
– Jag brukar skicka manus till henne, hon läser korrektur och vi har en bra dialog om det konstnärliga. Hon är väldigt ärlig. När hon läst kan hon fråga mig ”Vad är meningen med det här”? eller” Det här stämmer väl inte med personernas karaktär”. Hon testar berättelsen för barn där hon bor, läser den som en saga och frågar efteråt vad de tänker och känner.

Det finns förstås tekniska, ekonomiska och/eller tidsmässiga begränsningar när en föreställning ska planeras. Ramarna blir en utmaning.
– Från filmen är vi vana vid att man kan göra vad som helst. Det kan bli imponerande och häftiga effekter. Men begränsningar ger mer kreativitet, det finns så mycket mer magi i det enkla. Min idé är att scenografin ska vara enkel, att tolkning och upplevelse överlämnas så mycket som möjligt till dem som tittar och lyssnar.

Charles DeRamus har flera visioner, om produktioner där flera konstarter ingår, men där musiken fortfarande är i fokus.
– Jag vill att musiken ska ge lite utmaning till musikerna som spelar den. Och det är viktigt för mig att musiken inte bara är en bakgrund i mina berättelser, den ska lyftas fram.

TEXT ULLA M ANDERSSON
ILLUSTRATION ELIN ANDERSSON
FOTO OLA KJELBYE

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!