Stäng
Meny

Solocellist: Claes Gunnarsson

Höstsäsongen 2011 gör han verkligen skäl för sin titel, solocellisten Claes Gunnarsson. Han går i gång på utmaningar och att få lära sig solokonserter av Mieczyslaw Weinberg respektive Albert Schnelzer har varit rena nöjet. Om detta, sin tid i London Symphony Orchestra och en hel del annat berättar han i denna intervju.

Weinberg först. Som ingen kunnat undgå håller Göteborgs Symfoniker på att spela in några av de mest uppskattade och minst kända verken av den polsk-judiskryske tonsättaren Mieczyslaw Weinberg för skivbolaget Chandos. Han var god vän med Sjostakovitj och verksam i Sovjet under större delen av sitt liv. Tre CD har det blivit hittills – se om mottagandet av den senaste på sid 81 – och den fjärde är under arbete. Där ingår Weinbergs Cellokonsert från 1948.
– Det är ett stort och omfattande verk, klart mer krävande än den Fantasi för cello och orkester jag spelade på den första CD:n i serien. Jag fick ägna stora delar av sommaren åt instuderingen men det var ett givande arbete, säger Claes Gunnarsson.
Han fick trots allt några dagar över för att ägna sig åt sin stora passion: segling. Ända sedan uppväxten i Torslanda har han seglat längs kusten och på havet under sommarhalvåret. Seglingen har blivit en omistlig del av livet.

claes-hedda

– Det är en underbar känsla när man har vindarna med sig och håller undan i bränningarna. I år tog jag med Saga på en kort tur i skärgården så att hon fick känna på båtlivet också.
Men sedan var det Weinberg som gällde. Claes Gunnarssons version av fantasin fick idel lovord i den internationella fackpressen: ”Claes Gunnarsson spelar med enorm schvung”, skrev Erik Levi i BBC Music Magazine. Inspelningarna av cellokonserten och Symfoni nr 20 ska redigeras under hösten för utgivning till våren. För Claes del är jobbet klart och han har redan gett sig i kast med nästa projekt: uruppförandet av Albert Schnelzers cellokonsert Crazy Diamond den 1-3 december. När vi hälsar på hemma hos honom, sambon Hanna Eliasson (violinist som ibland spelar i Symfonikerna) och tvååriga dottern Saga i Mölnlycke är det solostämman till Schnelzers cellokonsert som står på notstället. Jag kikar på noterna och kommenterar obetänksamt ”det där ser inte så komplicerat ut” innan jag ser tempoangivelserna och får en lektion av Claes hur trixig fingersättningen kan vara.
– Albert Schnelzer skriver i block, kan man säga. Lugna, nästan svävande partier följs av intensiva och rytmiska avsnitt som kontrast. Jag känner igen en del från hans tidigare musik, kammarmusikverk jag spelat in tillsammans med violinisten Tobias Ringborg och pianisten Per Lundberg för skivbolaget Daphne.
Det finns också en annan intressant koppling. Claes Gunnarsson var påtänkt som solist i ett stycke för cello och orgel som Albert Schnelzer skrev på beställning av göteborgsorganisten Mikael Wahlin, ett stycke som refererar till Pink Floyd, men Claes Gunnarsson blev upptagen av annat och fick avstå från det uruppförandet. Rockgruppen Pink Floyd figurerar också i cellokonserten som fått sitt namn efter en låt från gruppens skiva Wish You Were Here.

När Claes Gunnarsson växte upp på 1970- och 1980-talen var det inte rockmusik han lyssnade på i första hand. När hans klasskamrater var ute och lekte eller köpte godis satt Claes Gunnarsson och hans bäste kompis Larsa – numera solocellist vid GöteborgsOperan – och diggade Dvoráks cellokonsert på ett kassettband om och om igen:
– Jag var helt fascinerad av musiken. Den konserten har följt mig under hela karriären. Jag tyckte det var fantastiskt att som tonåring få gå att höra Frans Helmerson spela den med Neeme Järvi och Göteborgs Symfoniker. Jag kunde inte ens drömma om att få göra den själv.
Men det fick han.
– 1998 var ett viktigt år för mig. Jag fick låna en cello från skolan i England, en Ruggieri som klingar helt fantastiskt, jag vann flera tävlingar i Europa, var Artist in Residence hos SR P2, blev erbjuden att bli solocellist i Göteborgs Symfoniker och fick spela Dvoráks cellokonsert med orkestern.
Claes Gunnarsson vara bara 22 år, ung och orädd.
– Jag fick väldigt bra kontakt med Neeme Järvi som stöttade och tog hand om mig vilket betydde mycket den första tiden med orkestern.
Det blev en intensiv tid med inlärning av ny repertoar – Claes Gunnarsson hade ju aldrig arbetat i orkester förut, förutom i skolorkestrar och vid ett eller annat inhopp. Dessutom hade han som solocellist ansvar för stämman och kollegerna. Vid den tiden delade han uppdraget med Leo Winland. Senare kom solocellisten Ernst Simon Glaser till orkestern:
– Vi samarbetar väldigt bra, vi är gamla studiekompisar som pluggade ihop på Northern College of Music i Manchester. När säsongen är lagd går vi igenom schemat och delar upp veckorna. Vi har självklart önskemål om både dirigenter och program men det är aldrig några problem att göra en fördelning. Vid viktiga konserter och tillfällen, Gustavo Dudamels veckor och turnéer till exempel, spelar vi båda två.

claesx2
Efter att under sju-åtta år ha blivit en del av Göteborgs Symfoniker kände Claes Gunnarsson att han ville vidga sina vyer. Ett tillfälle yppade sig att provspela som solocellist för London Symphony Orchestra. Claes Gunnarsson antog utmaningen och blev antagen. Under ett par års tid spelade han till och från i en av världens främsta orkestrar.
– Det var både spännande och pirrigt när jag åkte över och skulle spela med dem för första gången. Det jag omedelbart slogs av var vilken hög nivå de höll redan från första repdagen, en makalös fin precision och en snygg klang i orkestern.

Det blev en sporre för Claes Gunnarsson att vara lika väl förberedd och att prestera lika bra som sina engelska kolleger. Han fick nya erfarenheter och möjlighet att arbeta med orkesterns chefdirigent Valerij Gergijev och gästande dirigenter och solister av rang. Men Londonorkestrarna arbetar under andra förutsättningar: färre repetitioner, fler konserter och större repertoar. Det kunde bli tre olika program under en och samma vecka.
– En gång åkte jag till London på fredag och började jobba med en inspelning av Gubaidulinas violinkonsert med Anne Sophie Mutter och Gergijev, fortsatt inspelning på lördag, och sedan var det repetition av Sjostakovitjs trettonde symfoni med Temirkanov på lördag kväll, genrep på söndag och konsert söndag kväll. Och så nytt program på måndag.
Man har heller ingen anställningstrygghet i Londonorkestrarna, BBC Symphony undantagen, utan arbetar mer eller mindre frilans med uppdrag för varje konsert. Efter hand insåg Claes Gunnarsson att han tyckte fördelarna med att arbeta i en av världens mest ansedda orkestrar inte uppvägde nackdelarna.
– Visst spelar orkestern bra och visst är musikerna skickliga, men samtidigt kände jag att något saknades: den där gemensamma, kollektiva känslan när man hittar varann och är som en och samma kropp. Den infann sig inte i London. Så jag bestämde mig för att stanna hos Göteborgs Symfoniker. Det finns mer själ och hjärta här. För mig är Göteborgs Symfoniker en av världens tio bästa orkestrar. Det finns så otroligt mycket kraft och begåvning här.

 

Att sambon Hanna vid samma tid blev gravid underlättade beslutet. Lärdomarna från London tog han med sig som ytterligare en erfarenhet i det fortsatta dagliga arbetet i Göteborg.
Hur mycket övar han? Det beror på. Med ålder och erfarenhet kommer ökad repertoarkännedom. Då behöver han bara friska upp minnet från förra framförandet och det gör han gärna med att lyssna på en bra inspelning av verket. Är det ny musik känner han på stämman i god tid inför konserten. Men det tål att upprepas att musiker av den här kalibern – medlemmarna i Göteborgs Symfoniker har en genomsnittlig högskoleutbildning på 5-10 år – rent tekniskt kan spela det mesta med kort förberedelse. Så är hela orkesterverksamheten uppbyggd i Göteborg och internationellt, med nya konsertprogram varje vecka. Och det viktigaste arbetet sker under orkesterrepetitionerna.
– Visst, så är det. Det går fort och man hinner inte alltid ta in allt men för mig och mina kolleger är det ett sätt att leva. Ingenting slår att arbeta som musiker.
För musik berör honom:
– De romantiska ryssarna, Tjajkovskij och Rachmaninov, och sedan Sjostakovitj. Deras musik tröttnar jag aldrig på – de talar direkt till hjärtat.

Text: Stefan Nävermyr
Foto: Anna Hult

 

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev