Stäng
Meny

Tonsättarporträtt: Beethoven och Sverige

Beethoven fick under sin levnad ta emot en hel del gåvor och utmärkelser. Den som gjorde honom mest stolt var invalet 1822 som utländsk ledamot i Kungl. Musikaliska Akademin i Sverige. Han fick inte veta att det hade skett med minsta möjliga majoritet. Inte heller visste han om att han varit på förslag 1814 men då slogs ut av den franske operatonsättaren Étienne-Nicolas Méhul. Hans triumfer under Wienkongressen nådde säkert akademin i Stockholm, men det räckte inte för att övertyga den. Kanske orsaken var att han komponerade en musik som av många ansågs utmana tradition och etablerade smaknormer. Akademin var en konservativ institution som inte gärna belönade sådana tonsättare. Men inte ens Mozart, Schubert och Weber kom ifråga för inval och Franz Berwald (1796-1868) fick vänta ända tills 1864 innan han blev ledamot.

När Beethoven fick en utmärkelse lät han sin omgivning förstå att det var någonting som han inte brydde sig om. Men det gjorde han och såg till att det blev allmänt känt. När beskedet kom om invalet skrev han till redaktören för Österreichischer Beobachter och bad denne publicera nyheten:

”Jag skulle betrakta det som en ära, om ni i er så allmänt uppskattade tidning, ville berätta om min utnämning till utländsk ledamot av Kungl. svenska musikaliska Akademien. Hur litet fåfäng och äregirig jag än är, så kunde det vara tillrådligt att inte alldeles förbigå detta, då man ju i praktiska livet även måste leva och verka för andra, varför en notis nog kan göra nytta.”

I den närmsta kretsen påpekade man för Beethoven att inte bara han skulle känna sig hedrad utan att det också var en ära för akademin att ha honom som ledamot. Utnämningen visade också att ”det i Norden finns människor som förstår att uppskatta efter förtjänst, medan man i sydliga trakter mer hänger sig åt larifari”, det vill säga åt yttre prål utan innehåll. Det var en släng åt publiken i Wien som föredrog lättlyssnad musik à la Rossini framför Beethovens konst, som beskrevs som svår.

Beethoven hade vaga geografiska och historiska begrepp om Sverige, vilket nog gällde Europa överhuvudtaget. Till skillnad mot många tonsättare och musiker – Mozart turnerade Europa runt – gjorde han få längre resor. 1787 och 1792 reste han från hemstaden Bonn till Wien för att studera men när han sedan blev kvar för gott i Wien kom han att göra bara en omfattande turné, nämligen till Prag, Leipzig, Dresden och Berlin 1796. I övrigt höll han sig inom Habsburgimperiets kärnländer Österrike, Ungern, Böhmen och Mähren. Vid många tillfällen drömde han om att flytta från Wien, som han vantrivdes i, eller turnera för att dirigera egna verk. 1817 fick han en beställning av Philharmonic Society i London på flera symfonier och att på förmånliga ekonomiska villkor komma till England för att dirigera dem. Men han såg bara hinder för att komma i väg. De fanns flera orsaker till att hans koffertar aldrig packades. Napoleonkrigen gjorde det både farligt och besvärligt att resa. Men det var framförallt personliga skäl som avgjorde. Hans mycket bristfälliga språkkunskaper och den tilltagande hörselnedsättningen fick honom att inse att han i en främmande miljö kunde bli mer socialt isolerad än han var i Wien. Till det kom förmyndarskapet över brorsonen Karl med allt vad det innebar av juridiska processer, uppslitande konflikter med Karls mor och ansvaret för hans försörjning och utbildning. Men om hans geografiska och historiska begrepp var vaga så gällde det inte den politiska geografin.

I början av 1823 var Beethoven färdig med den väldiga Missa Solemnis opus 123 för kör, solister, orkester och orgel. Den var ursprungligen tänkt till installationen av Beethovens välgörare och beundrare ärkehertig Rudolph som biskop i Olmütz, men kompositionsarbetet drog ut på tiden bland annat på grund av en långvarig sjukdom och blev inte färdig i tid. Den uruppfördes i mars 1824 i St. Petersburg. När mässan var klar fick Beethoven en idé som han hoppades skulle ge ett rejält tillskott till den magra kassan. Han beslöt att tillskriva en rad upplysta europeiska härskare och erbjuda dem att köpa ett handskrivet exemplar av mässan innan den kom ut i tryck. Han skrev i stort sett likalydande brev till bland andra den preussiske kungen Friedrich Wilhelm III, tsar Alexander I, Frankrikes kung Louis XVII och kung Fredrik VI av Danmark. Sveriges kung Karl XIV Johan fanns inte med bland adressaterna men när Beethoven fick beskedet om invalet till akademin tog han tillfället i akt att för kungen berätta om sitt ”projekt”. Det desto mer eftersom han en gång hade träffat kungen men då som general Jean Baptiste Bernadotte.

Beviset på Beethovens inval i akademin var ett vackert diplom undertecknat av ständige sekreteraren Pehr Frigel. I protokoll och på diplomet skrevs Beethovens namn på franska – Louis de Beethoven – och man tillskrev honom också på det språket. Följaktligen svarade Beethoven på franska, men eftersom han inte alls behärskade språket dikterade han breven till akademin och Karl XIV Johan för sin självutnämnde assistent Anton Schindler, som översatte varefter Beethoven undertecknade med Louis van Beethoven. Brevet till akademin var en bekräftelse på att han accepterade att bli ledamot och tillade:

”Min högsta önskan skulle vara uppfylld, om jag fick ett tillfälle att gagna den [akademin] i musikaliskt hänseende, något som endast skulle tjäna att visa, att odlandet av konster och vetenskaper alltid har varit och alltid kommer att vara det ädlaste föreningsbandet mellan från varandra vitt skilda folk.”

Gagna akademien – var det en underförstådd inbjudan till akademien att beställa musik av honom? Den klingade i så fall ohörd. Det skulle också drabba en liknande propå i brevet till kungen, ett brev som dock har sitt värde i att det berättar om när de båda träffades långt tidigare under ett dramatiskt skede i Europa. Innan det skrevs besökte Schindler den svenska legationen i Wien för att få information om hur brevet skulle utformas och fick då veta att kronprins Oscar var mycket begåvad i musik. Det utnyttjade Beethoven till fullo för att väcka kungens intresse.

Sire!
Sedan kungliga musikaliska akademien gjort mig den äran att bereda mig en plats bland sina utländska ledamöter, tar jag mig friheten att nalkas Ers Majestät. Ers Majestäts vistelse i Wien och det intresse som några herrar i uppvaktningen visade mina blygsamma talanger, har djupt inpräglats i mitt hjärta. De bragder som med så stor befogenhet upphöjde Ers Majestät på Sveriges tron, väckte allmän beundran, särskilt hos dem som hade lyckan att känna Ers Majestät personligen. Så var det också med mig. Den stund då Ers Majestät uppsteg på tronen, kommer alltid att betraktas som ett mycket betydelsefullt skede; och då jag i lika hög grad är konstnär som människa samt, son förut, vet att först och främst med största noggrannhet fullgör mina plikter, har jag ofta med det livligaste intresse beundrat det sätt, varpå Ers Majestät tagit sig an och vårdat sig om konsterna; det är också det som förmått mig att till detta brev foga en speciell anhållan, att Ers Majestät värdigades subskribera på det verk som där omnämns. Av en särskild anledning önskar jag att endast Europas statsöverhuvuden ska få del av detta verk.

Det har även berättats för mig, att Ers Majestäts upphöjde son, kronprinsen, har mycken talang för musiken. Kanske jag kunde förhöja hans smak och framförallt höja hans talang. För att kunna förverkliga denna önskan skulle några närmare detaljer angående hans musikaliska kultur bereda mig ett stort nöje, liksom jag med den största tjänstvillighet skulle vilja komponera ett verk och dedicera det till kronprinsen; emellertid behövde jag på förhand veta, vilken genre av musiken, jag skulle välja för att motsvara Ers Majestäts och den kunglige prinsens önskningar…

Värdigas Ers Majestät ta emot den uppriktiga hyllningen från Eder vördsammaste tjänare

Ludvig van Beethoven
Wien den 1 mars 1823

”Projektet” med mässan blev en begränsad framgång. Av de 28 inbjudningarna till subskription svarade tio positivt. Den danske kungen var en av dem. Men till Beethovens stora förvåning och besvikelse kom inget positivt besked från Stockholms slott. Brevet till kungen förblev obesvarat. Det är tveksamt om han överhuvudtaget läste det. För honom var Beethoven bara ett namn och att de träffats ett kvartssekel tidigare var något som han sannolikt inte mindes. Under alla förhållanden gick Sverige miste om att få en kopia av Missa Solemnis och kanske ett nytt symfoniskt verk för att utveckla kronprins Oscars musikalitet.

Karl XIV Johan

Det möte som Beethoven refererade till ägde rum på franska ambassaden i Wien vårvintern 1798. Det revolutionära Frankrikes krig under 1790-talet mot det gamla ”imperiet” gick mot ett avgörande våren 1796 då den franska armén under Napoleon Bonaparte började rulla upp den södra fronten i Italien med flera spektakulära segrar. Trots en militär kraftsamling kunde den franska anstormningen inte hejdas och i april 1797 tvingades Habsburg begära vapenstillestånd. Den 17 oktober slöts fred i Campo Formio. Ett av villkoren i fredsöverenskommelsen var att en fransk ambassad skulle öppnas i Wien. Jean Baptiste Bernadotte som deltagit i striderna utsågs till ambassadör och tog residenset i besittning den 8 februari 1798. Tre månader senare lämnade han det hastigt. Även om Bernadotte och kejsarhovet uppträdde med ansträngd artighet gentemot varandra var han i Habsburgs ögon en representant för ett land som ville sprida revolutionen över Europa och som i kriget tillfogat landet stora förluster i människoliv. Det styrande direktoratet i Paris ansåg däremot att Bernadotte visade alltför stor välvilja och tillmötesgående mot den forna fienden och beordrade honom att hissa trikoloren på ambassadbyggnaden. Trots att det var i överensstämmelse med diplomatins regelbok väckte det stor anstöt och provocerade en folkmassa till hotfulla demonstrationer. Med dragen sabel gick Bernadotte ut på gatan i uniform med en trikolor-kokard. Det gjorde inte saken bättre och det var nära till våldsamheter, men genom ingripande av militär kunde ambassaden skyddas. Efter att ha avlämnat en protest till regeringen lämnade Bernadotte Wien 15 april.

Tillsammans med andra konstnärer i Wien hade Beethoven bjudits in för att visa upp sina ”talanger” för ambassadören och dennes följe med franska musiker, författare och bildkonstnärer. Förmodligen framträdde han som pianist med egna verk eller improviserade. Några av hans kompositioner var kända av konnässörer och musiker i Paris men det skulle dröja åtskilliga år innan han fick sitt genombrott i det franska musiklivet. I Wien var han däremot välkänd med en rad kompositioner i olika genrer samt inte minst som en fantastisk men kontroversiell pianist. I Bernadottes salong fick han möjlighet att lyssna till fransk musik och franska musiker. En av dem var violinisten Rodolphe Kreuzer (1766-1831), som han spelade tillsammans med. Beethoven beundrade Kreutzer därför att han var en äkta musiker som skiljde ut sig från tidens tomhänta virtuoser. Ett bevis på detta var dedikationen till Kreutzer av violinsonaten i A-dur opus 47 – Kreutzersonaten. Om Beethovens beundran var besvarad är mindre troligt. Kreutzer kom nämligen aldrig att spela detta mästerverk offentligt.

Rodolphe Kreuzer

Vem som bjöd in Beethoven till ambassaden vet vi inte och källorna om hans besök där är minst sagt magra med ett undantag. Anton Schindler, som skrev den första biografin över Beethoven (1840), påstod att det var Bernadotte som kom med idéen att Beethoven skulle komponera ett verk till Napoleons ära och som resulterade i Eroicasymfonin. Det är en uppgift som levt kvar in i vår tid, men som bevisligen är en skröna. Vad innebar det att Beethoven, som han skrev i brevet till Karl XIV Johan, lärde känna denne personligen? Det är knappast troligt att ambassadören tog sig tid att samtala med en för honom okänd musiker. Det hade dessutom krävt en tolk. Förmodligen begränsades deras kontakt till att de hälsade på varandra och att Bernadotte, om Beethoven framträdde som pianist, tackade honom för musiken.

Men trots bristen på källor var besöket på ambassaden en viktig händelse i Beethovens liv. Här träffade han för första gången människor som hade erfarenhet av franska revolutionen och som företrädde dess idéer och hade gått i krig för att sprida dem i Europa. Bernadotte hade blivit ambassadör i ett imperium som styrdes av en kejsare i ständig fruktan för uppror, konspirationer och opposition. ”Hellre besegras av Napoleon än att av folket tvingas till eftergifter” var ett av kejsar Franz mest famösa yttranden om att folkligt inflytande var detsamma som revolution. Så när Beethoven steg in på ambassaden lämnade han för en stund ett mycket repressivt styre och fick träffa politiskt likasinnade.
Beethovens politiska föredöme var kejsar Joseph II:s upplysta absolutism, som brukar benämnas josephinism och innebar en politik som föregick franska revolutionen och i många avseenden var minst lika radikal som dess idéer. Josephs valspråk var ”allting för folket, ingenting genom folket”. Hans politiska program innebar allas likhet inför lagen, kraftig begränsning av kyrkans makt i samhället i allmänhet och över utbildningen i synnerhet, en långtgående religiös tolerans, yttrande- och tryckfrihet, avskaffande av livegenskapen och så vidare. Den stora skillnaden mot revolutionen i Frankrike var att Joseph krävde absolut makt för att genomföra sin politik och att ståndsindelningen skulle behållas men inte vila på börd och privilegier utan personlig kompetens och uttalad vilja att bidra till statens utveckling. I det väldiga Habsburgimperiet stötte Joseph på många svårigheter och opposition och hans reformverk hade bara hunnit genomföras till en del när han avled 1790.

Det var möjligen vid besöket på ambassaden som Beethoven fick veta någonting mer om Napoleon utöver att han var en framgångsrik general. Mycket snart därefter utvecklade han nämligen en beundran för denne och en förhoppning att han skulle bli en ny Joseph som förändrade Europa. En ledargestalt med stark makt vars legitimitet vilade på vad som uträttades folkets bästa. Många intellektuella och konstnärer med honom såg i Napoleon en ljusgestalt som skulle bana väg för ett politiskt landskap förankrat i upplysningen och franska revolutionens idéer. Men beundran naggades i kanten 1801 då Napoleon med ett konkordat med påven reglerade den katolska kyrkans ställning i Frankrike och kraschade när han utropade sig själv till kejsare med följd att hans namn utraderas på Eroica-symfonins autograf. Men trots förödande krig och nederlag kunde Beethoven aldrig helt frigöra sig från honom. Napoleons namn dyker ofta upp i de häften som användes under 1820-talet för att samtala med den helt döve Beethoven med ömsom avståndstagande, ömsom beundran men också sorg över att den fallne ledaren gjorde fatala missgrepp som resulterade i att de reaktionära krafterna segrade.

Trots att någon handskriven kopia av Missa Solemnis aldrig hamnade i Sverige eller att det inte blev någon distansundervisning (!) för kronprinsen, innebar ändå invalet till Musikaliska akademin en anknytning till en händelse långt tidigare som Beethoven inte hade glömt. Inbjudan på ambassaden var en bekräftelse på att en främmande makt uppskattade hans konstnärskap och att han i det repressiva Habsburgimperiets huvudstad mötte människor med politiska åsikter som var hans.

Åke Holmquist,
fil doktor, var tidigare konserthuschef i Stockholm och ständig sekreterare Kungl Musikaliska Akademien, författare till Beethoven Biografin.

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!