Stäng
Meny

Tonsättarporträtt: Nikolaj Rimskij-Korsakov (1844-1908)

Nikolaj Rimskij-Korsakov har kommit att ses som huvudarkitekten bakom den ryska stilen inom klassisk musik. Men skrapar man på ytan framträder en tonsättare som i första hand ville berätta historier.

Nikolaj Andreyevich Rimskij-Korsakov föddes 1844 i småstaden Tikhvin, cirka 30 mil öster om metropolen St. Petersburg. Hans uppväxt var priviligierad – adelsfamiljen Rimskij-Korsakov hade anor ända tillbaka till medeltiden. Den värld som den unge Nikolaj växte upp i var med andra ord en värld djupt förankrad i det gamla Ryssland med allt vad det innebar av mytbildning och spektakulära familjehistorier.
Att Nikolaj blev en bokslukare med smak för bra berättelser var därför ingen överraskning. Men som barn visade han även prov på stor musikalisk talang. Som femåring lät föräldrarna honom ta pianolektioner men – står det att läsa i hans memoarer – hans drömska natur gjorde honom till en undanglidande elev. Det var litteraturen som lockade mest, särskilt äventyrsberättelser från de sju haven.

De fem och upproret mot väst 1856, endast 12 år gammal, inträdde Rimskij-Korsakov vid den marina militärakademin i St. Petersburg. Ett yrke inom det militära pådyvlades i princip alla unga adelsmän, alltså motsatte sig Nikolaj inte föräldrarnas direktiv.
Men ödet ville annorlunda. Under kadettåren i St. Petersburg kom Nikolajs musikintresse att kraftigt flamma upp igen. Via en musiklärare introducerades han till Bach, Beethoven och Schumann. Och via operan lärde han känna musik av Donazetti, Glinka och Meyerbeer. Ryktet om den musikbegåvade aristokraten spred sig i konstnärskretsar och snart kom han i kontakt med ett gäng eldsjälar och musiker som skulle få en stor påverkan på honom och hans liv.
Milij Balakirev hette mannen som skulle bli Nikolajs kanske viktigaste mentor – en brinnande nationalist och romantiker. Han såg genast i den unge Rimskij-Korsakov en naturbegåvning och uppmuntrade honom att börja skriva musik vid sidan av sin militärutbildning. I kretsen kring Balakirev fanns också tonsättarna Modest Mussorgsky, César Cui och Alexander Borodin samt musikkritikern Vladimir Stasov. Gemensamt för dessa var att man i den ryska musiktraditionen såg något ädelt, oförstört och mystiskt som förflackats av västerländska intryck. Snart ingick också Nikolaj Rimskij-Korsakov i denna illustra skara – av Stasov kallad “de fem”. Deras samvaro präglades av sena nätter, vilda debatter och stor skaparglädje.

Frigörelse och framgång
Rimskij-Korsakovs första publikframgång kom med orkesterverket Sadko i slutet på 1860-talet. I tidningarna omnämndes han som en “stor orkesterkompositör” och som ”den mest begåvade av ’de fem’”. Den en gång så sammansvetsade gruppen skulle emellertid snart börja dra åt olika håll. Balakirev vidhöll sin benhårda anti-västinställning medan Rimskij-Korsakov som i grunden saknade kollegans fundamentalistiska övertygelse, sökte inspiration utifrån. De kontinentala idéerna om programmatisk musik (berättande musik), förespråkade av Schumann och Liszt hade nått Ryssland och tilltalade honom starkt.
Som 28-åring fick Rimskij-Korsakov, trots att han i det närmaste var autodidakt, tjänst som professor på St. Petersburgs musikkonservatorium. Samma år gifte han sig med den frispråkiga pianisten Nadezha Purgol som kom att bli en viktig parhäst i hans fortsatta arbete. Både familjebildningen och hans anställning vid den stora musikinstitutionen sågs som ett svek av hans forna kamrater. Men Rimskij-Korsakov stod på sig. Förutom att det nya jobbet gav honom möjlighet att lämna militärlivet bakom sig fick han också chansen att fylla en del musikteoretiska luckor. Detta resulterade i en tids kompositioner från Rimskij-Korsakov som mest liknade kontrapunktisk formexercis, men med tiden blev han säkrare på sig själv. Och det var främst inom ett område han excellerade – nämligen operan.

Wagner och operan
Att Rimskij-Korsakov drogs till just operan har flera förklaringar. Dels gav den honom möjligheten att ytterligare utforska den ryska folkmusiken och bredda den ryska repertoaren – det fanns få operor på ryska med utgångspunkt i den ryska sagovärlden och mytologin – dels utgjorde den en arena där han kunde få utlopp för sina litterära böjelser. Under slutet av 80-talet kom han dessutom att bli en biten wagnerian. När ett operasällskap från Prag kom för att sätta upp Ringen i St. Petersburg under sensäsongen 1889 ska Rimskij-Korsakov ha närvarat på samtliga repetitioner, fullkomligt uppslukad av såväl det han hörde som det han såg. Den anspråksfulla symboliken, sagans och myternas framträdande plats och den grandiosa musiken gjorde honom entusiastisk. Redan samma år komponerade han operan Mlada baserad på slavisk mytologi (dock undvek han att skriva librettot själv tillskillnad från idolen Wagner).”Jag har fått med allt jag gillar: sjöjungfrur, skogstomtar, rysk herderomantik, ritualer, förvandlingar, orientalisk musik, nätter, kvällar, soluppgångar, småfåglar, stjärnor, moln, floder, stormar, översvämningar, onda andar, hedniska gudar, läskiga monster och så vidare…” ska han ha sagt efter färdigställandet av samma opera.
På 90-talet hade Rimskij-Korsakov sina mest produktiva år, opera efter opera komponerades, och samtliga kom att få scenisk premiär. Rimskij-Korsakovs verk lockade publik och den en gång så trevande, självlärde tonåringen hade kommit att bli en prominent figur i det ryska musiklivet – en hyllad operatonsättare och en högaktad pedagog.

En berömd elev
En av Rimskij-Korsakovs kändaste adepter var Igor Stravinsky. Den unge Stravinsky kom i kontakt med Rimskij-Korsakov via sonen Vladimir i tiden kring sekelskiftet och efter några års idogt övertalande fick den musikälskande Igor slutligen ta lektioner av den då uppburne Korsakov. Den unge adepten och den till åren komna mentorn kom med tiden att stå varandra nära och Stravinsky beskriver honom i sina memoarer som en andre far.

Igor Stravinsky och Nikolaj Rimskij-Korsakov med familjemedlemmar och vänner. De sitter i en soffa och tittar in i kameran.

Igor Stravinsky och Nikolaj Rimskij-Korsakov med familjemedlemmar och vänner.

Rimskij-Korsakov var till skillnad från sin elev ingen revolutionär i grunden, snarare konservativ i sin konstsyn. Wagner och Lizst förblev hans stora förebilder och de nya, impressionistiska strömningar som kom med det nya århundradet fann han märkliga. Kanske berodde det på hans högadliga bakgrund, kanske på den militärdisciplin han drillats i som ung. Samtidigt kan man ana en viss ambivalens i hans bakåtsträvan. Den ostyrige Stravinsky gav honom huvudbry men inspirerade på samma gång. Även om resultatet inte alltid föll honom i smaken, uppskattade han Igors vilja att gå sin egen väg. Som konstnär förstod Rimskij-Korsakov med andra ord vikten av olydnad. Ett rörande exempel på detta var när han i Frankrike, för första gången fick höra Debussys Pelleas och Mellisande. Hans reskamrat Sergej Djagilev (den berömde impressarion för Ryska baletten) berättade senare hur Rimskij-Korsakov efter framförandet ska ha utbrustit: ”Tvinga mig inte att lyssna till detta fasliga, det kanske slutar med att jag gillar det”.

Berättelsen i centrum
Mot slutet av sitt liv blev Rimskij-Korsakov övertygad internationalist, tog parti för rödgardisterna under revolutionen 1905 och bröt således definitivt med sin gamle mentor Balakirev som stod på Tsarens sida. Rimskij-Korsakov hade slutligen gjort upp med sin nationalistiska bakgrund och landat i en konstsyn som låg långt från ”de fems”. Även om folkmusiken var och förblev ett viktigt material i hans tonsättargärning, vägrade han att betrakta den som ett isolerat ryskt fenomen. Snarare lyfte han fram den som en viktig del i ett större europeiskt musikarv.
När Rimskij-Korsakov gick ur tiden 1908, 64 år gammal hade han hunnit med att skriva hela 15 operor (på ryska) varav Den gyllene tuppen, hans sista opera, kanske är den i dag mest kända. Därutöver komponerade han tre symfonier och en rad orkesterstycken såsom de berömda Sherezade och Spansk Cappricio.
Stravinsky, tagen av sin mentors bortgång berättar: ”Jag ska minnas Rimskij i sin kista så länge jag lever. Han var så vacker och jag kunde inte sluta gråta. Hans änka kom fram till mig och frågade: ’Varför så ledsen? Vi har ju fortfarande Glazunov’. Det var den elakaste kommentar jag någonsin hört och jag har aldrig känt ett mer intensivt hat, än vad jag gjorde då.” Den frispråkiga Nadezha var uppenbarligen inget Stravinsky-fan, vilket hon med viss plumphet markerade.

Nikolaj Rimskij-Korsakov vid sitt skrivbord.

Omslaget till den första utgåvan av Scheherazade, tryckt 1889 och balettdansösen Vera Fokina som Scheherazade i en uppsättning av Ryska baletten i Paris 1910.

Samma år hade Sherezade precis blivit en megahit både i USA och Europa. Styckets utsökta orkestrering, ryskorientaliska färg och dramatiska nerv tog världen med storm och över en natt blev den “ryska stilen” ett etablerat begrepp utanför Ryssland. Att styckets upphovsman för eftervärlden fått epitetet “rysk nationalist” är därför förståeligt men en smula missvisande. Det ligger nog närmare sanningen att säga att Rimskij-Korsakov var en utomordentlig tonsättare med stor berättarlust och med en alldeles säregen känsla för det ryska.

Text: Edit Söderström
Foto: Alamy images

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!