Stäng
Meny

Tonsättarporträtt: Ottorino Respighi, 1879-1936

Musiklandet Italien är i högsta grad dominerat av operakonsten. Hela 1800-talet och långt in i det följande århundradet var det namn som Rossini, Bellini, Donizetti, Verdi och Puccini som flög över världen. Endast i undantagsfall komponerade de något annat än operor. Så man kan med fog fråga sig om det fanns någon italiensk orkestermusik, annat än granna operauvertyrer, av tonsättare födda efter 1850.

Visst kan man nämna Giuseppe Martuccis (1856-1909) båda symfonier och lika många pianokonserter, vilka fann en hängiven supporter i Arturo Toscanini. Martucci skrev inte någon enda opera! Eller Giovanni Sgambati (1841-1914) som inte vann någon större framgång med sina två symfonier, och en pianokonsert, och som inte heller skrev någon opera – men däremot ett omfattande Requiem.

Det fanns bara en för vilken orkestermusiken var huvudsaken: Ottorino Respighi (1879-1936). Han skrev ett 40-tal orkesterverk, gott om kammarmusik och pianostycken, men kunde inte låta bli att också skriva nio operor. Fast ingen av dem kan väl sägas ha slagit igenom.

Respighi gick en annan väg än alla andra italienare. Hans grandiosa behärskning av orkestern kommer sig av att han drygt 20 år gammal lät sig engageras som altviolinist under nio månader i Mariinskij-teaterns orkester i St Petersburg i Ryssland. Han passade då på att samtidigt under fem månader studera instrumentation och komposition för ingen mindre än Nikolaj Rimskij-Korsakov, en av de verkligt stora orkesterdomptörerna. Det blev därefter också några månader i orkestern i Bolsjojteatern i Moskva där han fick upp ögonen för granna baletter. Han hade fram till dess skrivit ett litet antal kammarmusikverk, men i början av det nya seklet skrev han solokonserter och flera andra verk som dessvärre inte vann något större gensvar. Genombrottet kom inte förrän 1918 när Toscanini uruppförde hans fyrsatsiga orkestersvit Roms fontäner. Respighi hade valt ut fyra av Roms berömda och karaktäristiska fontäner och skildrat dem ”vid den tidpunkt då deras särart är som mest i harmoni med den omgivande miljön, eller när de är som mest uttrycksfulla för åskådaren”, som det står i partiturets förord. Detta betyder att vid fontänen vid Valle Giulia drar en boskapshjord förbi i den friska soluppgångens dimma, medan Tritonfontänens alla mytologiska figurer rumlar om varandra under morgontimmarna. Fontana di Trevi har lite värdigare figurer som i triumf tågar under middagssolens hetta. Solen går sedan ner över fontänen vid Villa Medici. Luften är full av stadens alla klockklanger, fågelkvitter, löv som prasslar. Med en fantastisk detaljrikedom målar Respighi upp ett vykort, ett riktigt panorama som lockar till besök.

Framgångarna sporrade till ytterligare en fyrdelad romersk turistvägledning: Roms pinjer som uruppfördes 1924. Men det var först när Toscanini tog med verket till sin första konsert tillsammans med New York-filharmonikerna som sviten fick världsrykte. Respighi var i USA vid samma tillfälle, och dirigerade dagen efter musiken i Philadelphia. Återigen får vi höra målande och uttrycksfull musik med betagande stämningar vid några av Roms mest berömda utflyktsmål. Kanske var det ändå pinjerna vid Janiculum som gav mest eko eftersom tonsättaren här för första gången i musikhistorien introducerade i förväg inspelade klanger. Det är en riktig näktergal som får sjunga via grammofon. Den ledande amerikanske musikkritikern Ernest Newman var inte förtjust och menade att ”realism av detta slag är för trivial att blanda med musik”. Han skulle bara veta vilken process Respighi därmed tryckt på startknappen till.
Det blev så småningom en romersk trilogi när Toscanini 1929 uruppförde den tredje sviten, Romerska fester 1929, där han skildrar festligheter från antika gladiatorspel via pilgrimsfester, oktoberskördar fram till samtida partyn.

Mellan verken i den romerska trilogin skrev han ytterligare en svit, denna gång efter tre kända målningar av 1400-talsmästaren Sandro Botticelli, vilka alla finns på Uffizierna i Florens: Botticellitriptyk. De tre målningarna har tolkats i toner lika ljusa, fantasifulla, graciösa och genomskinliga som bilderna i sig själva. Sviten Kyrkfönster (1926) uruppfördes i Boston av Sergej Kussevitskij. Sällan har Respighis musik klingat så praktfullt. Hans tre Brasilianska intryck (1928) är inspirerade av att han året innan svarat för en konsertserie med egna verk i Rio de Janeiro.

En mästare att arrangera gammal musik
Med god marginal är Boutique fantasque (Den fantastiska butiken) mest känd bland Respighis baletter. Den är baserad på ett knippe av de småstycken Rossini kallade ålderdomssynder. Koreografin gjordes av Ryska balettens legendariske koreograf Sergej Djagilev som satte upp den på Alhambrateatern i London 1919. Rossinis leende genialitet och Respighis färggranna orkestrering har ingått ett lyckligt partnerskap med många humoristiska effekter och virtuosa utflykter. Baletten blev en så enorm framgång att Respighi något år senare fortsatte med ytterligare en svit, kallad Rossiniana (1925).

Respighi har i många andra verk använt sig av ännu äldre italiensk musik. Mest kända är de tre flersatsiga sviterna med titeln Antika danser och arior som han skrev mellan 1917 och 1932. De består av gamla stycken för luta av diverse italienska tonsättare från 1500- till 1700-talen, vilka han orkestrerat och bearbetat med känslig hand och en stor portion humor och elegans. Här fångar han alltså upp det stora intresset för äldre musik som fängslade åtskilliga av det tidiga 1900-talets tonsättare. Denna trend går under namnet neo-klassicism och bland mästerverken hittar man Stravinskys Pulcinella, Richard Strauss Danssvit och Divertimento och Poulencs Suite française. Respighis främsta bidrag i genren är sviten Fåglarna som helt bygger på cembalostycken med inspiration av fågelsång av gamla franska och engelska tonsättare.

Kyrktoner
Efter Italiens inträde i första världskriget 1915 var Respighi professor vid Liceo Musicale i Bologna, hans födelsestad, vilket befriade honom från militärtjänst. En av hans studenter i kompositionsklassen var den 14 år yngre sångerskan Elsa Olivieri Sangiacomo. De inledde ett förhållande, och gifte sig 1919. Två år senare slog de sig ner i Rom. Hon var alltså född 1894, och hon dog ett par veckor efter sin 102-årsdag. Hon överlevde alltså sin enda make med 60 år och spred minnet med vördnad. Hennes böcker om honom är en viktig kunskapskälla. Hon var för övrigt också själv tonsättare till något dussin sånger. Det var hon som väckte Respighis starka intresse för de gamla kyrkotonerna. ”…han berättade hur underbart det skulle vara att återanvända dessa magnifika melodier i en nyare musiks kontext, att befria dem från den katolska liturgins rigida formalism…”

Elsa och Ottorino Respighi

Respighi gjorde sig tidigt ett namn i USA. I december 1925 anlände han till New York City för sitt första egna solistframträdande där. Då gällde det att spela solostämman i uruppförandet av hans konsert i mixolydisk tonart för piano och orkester (1925) i Carnegie Hall. Konserten blev en succé. Hans Toccata för piano och orkester uruppfördes också med Respighi som solist, under Willem Mengelberg med New York Philharmonic Orchestra i Carnegie Hall (1928), och hans Metamorphoseon var en beställning från Boston Symphony Orchestra till deras 50-årsjubileum 1930. Här skrev han variationer över alla de tolv gamla kyrkotonerna, de som användes i den gregorianska sången, liksom Concerto gregoriano för violin. 1923 utsågs Respighi till förste direktör för Conservatorio di Santa Cecilia i Rom. Han lämnade tjänsten redan 1925 för att på heltid ägna sig åt komposition. 1932 publicerades ett märkligt manifest undertecknat av tio italienska tonsättare. Manifest av detta slag brukar presentera en radikal falangs omtumlande tankar – men den här gången var det fråga om raka motsatsen. ”Under tjugo år har de mest skiftande och oförenliga tendenser klumpats samman i en pågående kaotisk revolution… vi är emot denna konst som inte har och inte kan ha något mänskligt innehåll eller vilja att vara något annat än en mekanisk demonstration och ett hjärnpussel. En logisk kedja binder samman det förgångna med framtiden – gårdagens romantik kommer på nytt att bli morgondagens romantik.” Bland undertecknarna hittar vi Respighi, Pizzetti och Zandonai, som väl kan sägas vara någorlunda kända, resten har totalt glömts bort. Respighi var 53 år gammal och komponerade därefter inte något som överlevt. Tiden hade sedan länge gått förbi honom. Han träffade Schönberg i Wien en gång, men det blev ett synnerligen frostigt möte.

Respighi skrev 199 verk, av vilka ett 40-tal är transkriptioner av äldre mästares kompositioner, men också av Chopin och Grieg. Hans färggranna orkesterverk är värda all respekt, men någon nyskapare var han inte. Efter en längre tids hjärtproblem avled han 1936.

Text: Stig Jacobsson
Foto: Alamy

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!