Stäng
Meny

Tonsättarporträtt: Sergej Rachmaninov

Rachmaninov har skrivit ett av pianolitteraturens mest spelade stycken; preludium i ciss moll, ofta använt som extranummer. Tyvärr glömde hans förläggare att kräva royalty för det utanför Ryssland.

Ett misstag av samma dignitet som den som glömde ta patent på melittatratten, kan man tycka. Rachmaninov har också skrivit några av musikhistoriens mest spelade och älskade pianokonserter – bland annat den som framförs i Göteborgs Konserthus den 7 april 2018

Sergej Rachmaninov, född 1873, räknade den vackra landsbygden runt egendomen Oneg vid sjön Ilmen som sitt barndomshem. Familjen var ursprungligen förmögen men fyra av de fem egendomarna fick säljas och familjen måste flytta när Sergej var nio år på grund av faderns utsvävande leverne. Sergejs dom över fadern senare i livet var inte nådig; “en odåga, en tvångsmässig spelare, en patologisk lögnare och en kvinnojägare”.

Familjen hamnade i St Petersburg och samma år dog Sergejs syster Sofia i difteri. Två år senare dog även systern Jelena som just skulle börja studera opera vid Bolsjojteatern. Hon hade varit en förebild för Sergej och öppnat dörrar till musik han inte kände till, exempelvis Tjajkovskij. Föräldrarna separerade och modern – som hade givit honom hans musikaliska skolning ända sen fyraårsåldern – kunde inte hjälpa honom med hans studier längre.

Hur mycket den hjälpen var värd visar det faktum att han inte fick examen i ett enda ämne på musikkonservatoriet i St Petersburg 1885. Konservatoriet var på väg att dra in hans stipendium, så modern såg till att han i stället skickades till Moskvakonservatoriet och satte honom som inneboende hos pianisten och läraren Nikolaj Zverev som sannerligen höll ögonen på honom. Han måste börja öva klockan sex på morgonen men tillvaron var inte bara arbete.

Om kvällarna gick man på konserter och till helgen kom Moskvas berömda musiker och lärare dit, till och med idolen Tjajkovskij. I Moskva blev det ordning på den nyblivne tonåringen Sergej Rachmaninov som började studera kontrapunkt och harmonilära med de berömda lärarna Tanejev och Arenskij. Men nu kom ett nytt problem. Hemma hos Zverev, där flera andra pianostudenter bodde, fick Sergej inte den avskildhet han behövde för att komponera.

Hans längtan efter att skriva musik blev så stark att han flyttade tre år senare. Då hade förmodligen arbetsdisciplinen som Zverev inpräntat gått in för livet. Sergej blev inneboende hos släktingar i stället, och de råkade ha ett sommarställe på landet. Där fick Sergej fart på sitt komponerande och blev kär i grannens yngsta dotter. Hennes storasyster Natalja kom senare att bli hans hustru.

Sommarhuset Ivanovka skulle Sergej återvända till många gånger för att komponera. Mer än tre fjärdedelar av all hans musik är skriven eller påbörjad där. Detta är anmärkningsvärt eftersom han levde utomlands större delen av sitt liv.

Som 17-åring var Sergej klar med pianostudierna på musikkonservatoriet i Moskva och skrev sin första pianokonsert. Två år senare fullbordades även kompositionsstudierna med operan Aleko som Tjajkovskij dirigerade och den berömde basen Sjaljapin sjöng en av rollerna. Båda blev hans vänner för livet.

Rachmaninov belönades med konservatoriets högsta utmärkelse som bara delats ut två gånger tidigare. Flera av hans verk hade redan framförts offentligt och tagits väl emot. Men sedan började utförsbacken som ledde till en lång depression; först Tjajkovskijs död som tog Sergej hårt. Finansiella problem stötte till. Han blev bland annat bestulen på pengar som inte var hans egna, men som han måste betala. Han spelade, gav pianolektioner och pantsatte sin guldklocka.

Och så kom Symfoni nummer 1. Vid uruppförandet 1897 dirigerades symfonin av tonsättaren och läraren Alexander Glazunov. Om honom sades det att han älskade dirigering mer än dirigering älskade honom. Och det han framför allt hyste kärlek till var alkohol, så mycket att han drack ur en slang medan han undervisade, påstod eleven Sjostakovitj. Om Glazunov verkligen var berusad under uruppför-andet finns det olika bud om. Uruppförandet blev hur som helst en katastrof och Sergej Rachmaninov blev förtvivlad. Recensenten kallade symfonin för Egyptens tio plågor och menade att den bara skulle uppskattas av invånare i helvetet.

I samma veva förbjöd Nataljas föräldrar parets förlovning. Sergej kände sig som om han fått en stroke, varken händer eller huvud ville lyda. Det tog Sergej tre år att komma tillbaka till komponerandet efter det. Återigen kom en kvinna till hans undsättning, denna gång en moster. Först organiserade hon ett besök hos den världsberömde författaren Tolstoj men det slog inte väl ut. Mostern ordnade då ett besök hos en hypnotisör, psykolog och amatörmusiker. Denne kloke man lyckades på fyra månader få ordning på Sergejs sömn, aptit, humör och skrivkramp. Sergej dedicerade sin andra pianokonsert till honom och livet visade äntligen sin ljusa sida.

Sergej Rachmaninov med sin dotter Irina och sin favorithund vid Ivanovka, en egendom nära Tambov som var tonsättarens sommarställe från 1890 till 1917.

Natalja blev hans hustru och de fick två döttrar, Rachmaninov började dirigera och fick en lysande karriär vid Bolsjojoperan där operorna han framförde lät som ”nytvättade” skrev recensenterna. Samtidigt började den politiska situationen i Ryssland påverka kulturen och Sergej tog med familjen på årslånga turnéer i Europa, men somrarna tillbringades alltid på Ivanovka där han kunde skriva. Till USA kunde han tyvärr inte ta med sig familjen som han saknade mycket men i övrigt blev hans långa konsertturné 1909-1910 mycket lyckad. Bland annat spelade han sin tredje pianokonsert i New York med Gustav Mahler som dirigent.

Om inte detta ska bli en roman måste vi hoppa lite nu, succéer med orkester och körkompositioner, perioder av sjukdom och depression får bli utan beskrivning för en dramatisk händelse i alla ryssars liv: revolutionen 1917. Det är inte säkert att familjen Rachmaninov förstod vad den skulle innebära, kanske var det att sommarstället Ivanovka beslagtogs som var gnistan som fick familjen att lämna hemlandet för alltid medan andra stannade kvar och hoppades att det skulle bli bättre. Tio konserter i Skandinavien blev ursäkten för att ta med allihop i öppen släde till Helsingfors tillsammans med några anteckningsböcker, pengar och partitur.

I Europa rasade första världskriget så efter besök i Stockholm och Köpenhamn tog familjen en båt från Oslo till USA och bosatte sig i New York där många andra exilryssar redan bodde. Förutom att framföra sin musik som pianist och dirigent började Sergej nu spela in skivor.

Något som skiljer Rachmaninov från andra tonsättare är all tid han tillbringade på scenen. Få har givit och dirigerat så många konserter som han, 40 konserter i månaden var inget ovanligt. På det sättet påminner han om Clara Schumann, för henne tycks pianospelandet ha varit tröst, inkomst, livssätt och terapi.

En annan parallell till Schumann är Rachmaninovs stora kärlek till sin familj. Hans förlag TAIR fick namnet av första stavelserna i döttrarna Tatjana och Irinas namn, villan SeNar i Schweiz efter hans eget och hustrun Nataljas förnamn. Han stöttade sina döttrar ekonomiskt långt efter att de blivit vuxna och han oroade sig sjuk över dottern Irina som bodde i Frankrike under andra världskriget. Men konserterna tog all tid som hade kunnat användas till att skapa musik.

Under hela tiden i USA 1918-1943 fullbordade Rachmaninov bara sex verk, och de mörka tankarna kom tillbaka. ”Jag är misslyckad från födseln, det är därför jag bär alla de bördor som är oskiljaktiga från ett sådant tillstånd”, skrev han 1923 i ett brev.

Efter perioder av sjukdom bosatte sig paret Rachmaninov i Kalifornien vars klimat skulle vara bättre, ansåg läkarna. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur pass nyttig Kaliforniens sol var för Sergej som senare drabbades av hudcancer.

Det är klart att ett så intensivt arbetsliv som Rachmaninovs gav utdelning i pengar. Han var mycket generös, inte bara mot döttrarna utan mot behövande landsmän och välgörande ändamål. Ändå räckte pengarna till en dyr hobby – snabba bilar, en ny varje år, samt att betala alla fortkörningsböter han drog på sig.

En ovanligt lång man med ovanligt stora händer och hög arbetstakt dog i cancer den 28 mars 1943, fyra dagar före sin 70-årsdag. Den sista konserten hade Sergej Rachaminov givit bara drygt en månad tidigare.

Text: Katarina A Karlsson

Rachmaninovs pianokonsert nr 3 framförs vid Norrköpings Symfoniorkesters gästspel 7 april med Francisca Skoogh vid pianot

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev