Archive Dive into the archive

Einojuhani Rautavaara (1928-2016) A Requiem in Our Time Hymnus Credo et dubito Dies Irae Lacrymosa Jag var fortfarande student vid Sibeliusakademin när jag skrev detta 'genombrottsverk' som vann en internationell kompositionstävling i Cincinatti. Verket är inte ett allmängiltigt och undergångsförebådande 'Rekviem för vår tid', som titeln i bland har tolkats. Nej, det är istället ett väldigt personligt verk, tillägnat min mor som dog under kriget. Det utforskar gränslinjen mellan tro och tvivel och slutar med i sorg än i predikan. Besättningen som föreskrevs i tävlingen - fyra horn, fyra trumpeter, tre tromboner, barytonhorn, tuba och slagverk - var så ny och främmande för mig i detta skede av min utveckling att jag fortfarande förundras över den självsäkerhet som instrumentbehandlingen uppvisar. Kanske var det en form av sömngång. Inte ens min lärare, Aare Merikanto, kunde förklara vad för sorts underligt djur barytonhornet är, men han hittade slutligen en beskrivning i sin uråldriga tyska handbok i orkestrering. Einojuhani Rautavaara 2003

Einojuhani Rautavaara (1928–2016) Cantus Arcticus, konsert för fåglar och orkester Op 61 Myren Melankoli Svanarna flyttar Vid sidan av Sibelius är Einojuhani Rautavaara en av Finlands mest kända och spelade tonsättare. Med sina åtta operor och lika många symfonier, tio solokonserter, mängder av kammarmusik och sånger har han gjort stort avtryck i det internationella musiklivet. Under många år, från mitten av 1970-talet fram till 1990, var han också professor i komposition vid Sibeliusakademin och bland studenterna fanns profiler som Kalevi Aho, Olli Mustonen och Esa-Pekka Salonen. Stilistiskt genomgick Rautavaara flera olika faser, från experimenterande med tonserier på 1960-talet, över neoklassicism och intresse för folkmusik för att landa i en rikt facetterad romantik, ibland med drag av mystik och naturlyrik. Hans impressionistiskt målande Cantus Arcticus – konsert för fåglar och orkester är ett av hans mest spelade verk. Det skrevs 1972 till en akademisk festlighet vid universitetet i Uleåborg, Finlands nordligaste lärosäte. Nu ville han realisera en idé: att låta inspelade fåglar från trakten ingå som en del i verket. Han kände väl till omgivningarna och gjorde själv inspelningarna som i efterhand bearbetades i begränsad utsträckning, bland annat i sista satsen där svanarnas läten mångfaldigades för att ge intrycket av att bli fler och fler. Tillsammans med orkestern skapar de inspelade fågellätena en magisk stämning av nordiskt skymningsljus. Tranor, svanar och andra fåglar bildar en sorts kontrapunkt som imiteras av träblåsare och brass. För att ge musiker och dirigent en vägledning hur den inledande flöjtduetten ska spelas, har Rautavaara skrivit i partituret: ”Tänk på hösten och på Tjajkovskij”. Göran Persson