Archive Dive into the archive

GUSTAV HOLST (1874-1934) PLANETERNA Mars, krigsbringaren Venus, fredsbringaren Merkurius, den bevingade budbäraren Jupiter, glädjebringaren Saturnus, ålderdomsbringaren Uranus, trollkarlen Neptunus, mystikern Möjligen var det så att Gustav Holst vandrade längs den engelska Atlantkusten en sensommarkväll på 1910-talet, betraktade Bristolkanalens krusade yta, och sedan vände blicken från de saltstänkta vågorna upp mot stjärnhimlen. "Debussy skrev om havet. Tänk om jag skulle skriva om vårt solsystem, planeterna?" Möjligen räknade han upp de hemliga sfärer som dolde sig i stjärnregnet; "Mars, Venus, Merkurius… visst, här ska skrivas musik!" Man kan se honom framför sig när han nöjt stötte käppen mot stigens grus, log och fortsatte sin fotvandring. Detta är ren spekulation, men Holst-experten Colin Matthews menar att Debussys La Mer var en av Holsts inspirationskällor när han skrev Planeterna. En annan var astrologin. Holst och hans bäste vän Vaughan Williams hade socialistiska och jordnära sympatier och ville sprida musiken till folket men det hindrade inte Holst från att drömma sig bort i astrologins värld. Han gjorde horoskop åt sina vänner livet ut och kallade astrologin sin "favoritlast". Holst visste hur man orkestrerar. Han hade som 17-åring läst Berlioz banbrytande bok i ämnet och hade fickpartitur som Stravinskys Petrusjka med sig under utbildningen. Han var också en erfaren trombonist som hade spelat både med operasällskap, på teatern och i underhållningsorkestrar på pirerna i Blackpool och Bristol. Som körledare och lärare fick han ytterligare musikaliska erfarenheter, vilka lades till den grundliga utbildningen på Royal College of Music. När idén till Planeterna föddes hade han en rejäl musikalisk verktygslåda att arbeta med. Och det märks i den inspirerade orkestersviten: här ömsas brutal modernism med engelsk folkton. Det märkliga är att han trots dessa skilda stilistiska element ändå lyckades skapa en sammanhängande helhet - det är tonsättaren Holsts egenart som binder samman delarna. Från den resoluta femtakten i Mars (lånad av Ravels Daphnis och Chloé?), pastoralen i Venus, de lättfotade staccatona i Merkurius (Berlioz fagotter) och den gripande folkvisan i Jupiter, till de stigande klangerna i Saturnus (en sorts evighetens vaggvisa som utbrister i skärande klagosång när åldern närmar sig sitt slut), de eldsflammande trollformlerna i Uranus (sneglande mot Dukas Trollkarlens lärling) och de ytterst märkliga och överjordiska klangerna i Neptunus, där den mystiska kören tonar ut och försvinner i den oändliga och eviga rymdens iskalla mörker. STEFAN NÄVERMYR (utdrag)