Here you can find almost anything about all the concerts Gothenburg Symphony has played over the years, both in the Concert Hall and on tour.
Search for conductors, soloists and other artists that has played together with us. Or search for composers and music that we have played. And filter on specific seasons. Guesting orchestras and ensembles are also included in the archive.
The result is presented by season.
Allegro - Largo - Allegro
Konserten i G-dur för två violiner visar en annan sida av tonsättaren, och här står dialogen i centrum. De två solostämmorna växlar mellan samspel och tävlan i en livfull musikalisk väv, där Vivaldi förenar teknisk briljans med melodisk uppfinningsrikedom.
Konserten följer samma tresatsiga modell som i uvertyren. Första satsen, en ritornell, präglas av energi och virtuost samspel mellan de två violinerna, där imitationer och snabba figurer skapar en livfull, musikalisk dialog. Den långsamma mittsatsen bildar en tydlig kontrast, med sitt lyriska och sångbara uttryck. I finalsatsen återkommer den drivande energin i en dansant och lekfull avslutning, där de båda soloviolinerna briljerar i snabba löpningar och virtuosa passager.
Andreas Konvicka
La verità in cimento (1720) är en opera seria i tre akter, och titeln betyder ungefär ”Sanningen på prov” eller ”Sanningen satt på prövning”. Operan kretsar kring frågor om identitet, makt, kärlek och moral, och uvertyren är ett tydligt exempel på Vivaldis sätt att förena dramatisk pregnans med formell klarhet.
Som i många av hans operor är inledningen tredelad i den så kallade sinfonia-formen (snabb–långsam–snabb), en struktur som både etablerar stämning och förbereder publiken för det sceniska dramat. Till skillnad från senare operauvertyrer hos exempelvis Christoph Willibald Gluck, där musiken integreras djupare i dramat, är Vivaldis uvertyr mer fristående, och återger inga specifika händelser ur handlingen. Själva operan utspelar sig vid ett exotiserat orientaliskt hov. Härskaren Mamud har låtit sina två söner växa upp under enkla förhållanden, för att pröva om människans värde avgörs av börd, eller av uppfostran och karaktär.
Andreas Konvicka
Antonio Vivaldi (1678-1741)
Antonio Vivaldi utvecklade den instrumentala konsertformen och tog den till nya höjder. I dag finns det många hundra konserter bevarade, varav fler än 300 är komponerade för en solist, stråkorkester och generalbas. Resterande är dubbelkonserter, concerti grossi för tre eller fler solister, kammarkonserter eller stråkkonserter utan solist.
I sina konserter standardiserade och fullbordade Vivaldi själva formatet med tre satser (snabb-långsam-snabb) skrivna i ritornellform. Ritornell innebär att man varvar passager för orkester – som återkommer nästan som refränger – med mer utbroderade utvikningar för eventuella solister. Därmed öppnas det upp nya sätt att kombinera teman med mer virtuosa inslag, särskilt i de snabba satserna.
Utifrån detta mönster kunde Vivaldi uttrycka en teknisk energi och passion med minnesvärda och dramatiska melodier – som exempelvis i de så omtyckta De fyra årstiderna. Många tonsättare under 1700-talet som Bach och Telemann skulle följa Vivaldis modell.
I konserterna utan solist utforskade Vivaldi i högre grad kontrapunkt, variationer på teman och dialogiska element mellan olika instrumentgrupper. Till dessa konserter kan man även räkna hans Sinfonias för operascenen. Under 1600- och 1700-talet var en sinfonia ett orkesterstycke som likt en ouvertyr inledde en opera, kantat eller ett oratorium. Vivaldi använde där en aning djärvare ton för att skapa större effekt inför en publik – exempelvis i Sinfonia i C-dur (RV 709) som komponerades för operan Dorilla in Tempe. Operan hade premiär 1726 och sägs vara en av Vivaldis egna favoriter.
Carl Magnus Juliusson