Archive Dive into the archive

Albert Roussel (1869-1937) Symfoni nr 3, g-moll Op 42 Allegro vivo Adagio Vivace Allegro con spirito Albert Roussel var en av den tidiga 1900-talsmusikens främsta företrädare i Frankrike vid sidan av Debussy och Ravel. Hans ursprungliga yrke var sjöofficerens, men vacklande hälsa gjorde att han i 25-årsåldern måste gå i land. Efter hemkomsten började han studera musik vid Schola Cantorum i Paris. Sina första opusnumrerade verk skrev han vid 30. Särskilt personliga är de inte, påverkan är tydlig från både Debussy som D’Indy och César Franck. Först efter ett decennium hade grunddragen utvecklats i en uttrycksart som skulle bli helt hans egen. Roussels mogna verk skiljer sig avsevärt från Ravels och ännu mer från Debussy. Genombrottet skedde 1913 med balettpantomimen Spindelns gästabud. Framgången var stor, verket gavs under det första året 22 gånger. Mer balettmusik tillkom senare, mest känd den till Bacchus och Ariadne (1931). Tonspråket var vid det laget alltigenom personligt med enveten rytmik, stundom barbariska orkesterklanger och en för tiden tämligen avancerad harmonik: fränt dissonerande eller polytonal. Den tredje av Roussels fyra symfonier, tillkommen 1929-30, är till uppläggningen snarare klassicistisk. Varje sats har sina egna teman men tre av dem binds samman av ett gemensamt motiv: den fallande rytmiska figur som hörs redan i första takten. Inledningssatsen domineras helt av dess envetna stampande. I den långsamma andra tar tonsättaren fasta på nya aspekter av motivet och bygger upp ett långt fugato. Verket beställdes av dirigenten Serge Koussevitsky för den 50-årsjubilerande symfoniorkestern i Boston. Uruppförandet gavs i oktober 1930 med Roussel närvarande i salongen.