Archive Dive into the archive

Max Bruch (1838-1920) Violinkonsert nr 1 g-moll Op 26 Vorspiel: Allegro moderato Adagio (satserna ett och två spelas i en följd) Finale: Allegro energico Redan vid första framförandet av den tyske tonsättaren Max Bruchs slutgiltiga version 1868 tog publiken den till sitt hjärta. Här kommer både solist och orkester till sin rätt genom Bruchs genomtänkta instrumentationskonst - samspelet mellan solist och orkester flödar av melodirikedom och känsla. Max Bruch var liksom Felix Mendelssohn ett musikaliskt underbarn. Han skrev sin första symfoni och en stråkkvartett som 14-åring. Men det måste vara märkligt för en tonsättare som fått många av sina kompositioner framförda och uppskattade, att bara bli hyllad och ihågkommen för ett enda verk under resten av sitt långa liv: violinkonserten i g-moll. Det spelade ingen roll att världens stora violinister älskade den, att publiken älskade den. Max Bruch blev faktiskt trött på alla violinister som bara ville spela just den konserten. Tyvärr hade han tidigt sålt rättigheterna till sin förläggare: Bruch tjänade ingenting på det stora antal framföranden som ägde rum under hans livstid. Den första satsen kallar Bruch ett förspel - ett långt sådant - som nästan omärkligt går över i den andra satsen. Liksom Mendelssohn låter han solisten snabbt inleda konserten istället för stor orkester. Här växlar inspirerande melodier i dialog med orkestern med avbrott för två korta solokadenser. Nostalgiskt och känslosamt inleder violinen adagiot med ett senare briljant solospel utan påträngande sentimentalitet. En kort paus leder över till ett "energiskt" allegro där en ungerskinspirerad dans tar kommandot med virtuosa solopartier och en romantisk melodi som griper tag och förför. Gunilla Petersén 2013