Archive Dive into the archive

Carl Orff (1895-1982) Carmina Burana Fortuna imperatrix mundi - Primo vere - In taberna - Cour d'amours - Blanziflor et Helena - Fortuna imperatrix mundi Carl Orff var under 1930-talet en av de mest uppmärksammade tonsättarna i Tyskland. En stor del av hans berömmelse kom med Carmina burana som komponerades 1935-1936. Dess undertitel lyder "världsliga sånger för soli och kör till ackompanjemang av orkester och med magiska bilder" - en scenografi av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carmina burana uruppfördes i Frankfurt am Main 1937, gavs på La Scala 1942 och kort därpå även i Wien, men trots detta blev Orff först efter kriget mer allmänt känd som tonsättare. Musiken var inte lik något annat, den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Hans musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Musikaliskt finns det en mer näraliggande influens: Stravinskys dramatiska kantat Oidipus Rex och framförallt Les noces - rytmiskt präglad musik av medvetet enkelt slag med sparsmakad orkestersats (mycket slagverk) och kören som grundläggande element. Orffs verk växte ofta fram ur en samlad vision av det sceniska och det musikaliska - allt han skapat röjer en frodig, åskådlig fantasi. Det mesta han producerade är tänkt för scenen, också Carmina burana. Men verket har visat sin styrka också utan sceniska arrangemang och framförs lika ofta i konsertsalen med stor framgång. Stefan Nävermyr

Carl Orff (1895-1982) Svit ur Carmina burana: Chume, Chum Geselle Min Uf dem Anger: Tanz Cour d'Amors: Dulcissime Cour d'Amors: In trutina Blanzeflor et Helena Fortuna imperatrix mundi Carmina burana komponerades 1935-1936 för kör och orkester, och musiken var inte lik något annat. Den tedde sig originell och stod utanför samtidens riktningar och skolor. Scenografin var av medeltida slag där suggestiva målningar och dekorationer i samspel med den stora kören ger ett överväldigande intryck. Carl Orffs musikaliska inspiration kan sägas ha sina rötter i det dramatiskt bildmässiga, med den grekiska tragedin och den italienska barockoperan som två stora inspirationskällor. Här har verket förvandlats till ett orgelstycke av mästarklass i tre delar.