Archive Dive into the archive

Alexander Skrjabin (1872-1915) Le poème de l'extase Op 54 Le poème de l’extase (1908) är ett symfoniskt manifest. Hans alltmer esoteriska, estetiska och filosofiska tänkande står med ena foten i den senromantiska traditionen och med den andra i en radikalt individualiserad klangvärld. Harmonik, form och metafysik smälter samman. Skrjabin utgår från en utvidgad tonalitet, där “de mystiska ackorden” – uppbyggda av kvart- och tritonusrelationer – fungerar som ett vibrerande gravitationscentrum. Denna extatiska symfoniska dikt kan uppfattas som skriven i fri sonatform, men utan tydliga gränser mellan exposition, utveckling och återtagning. Tematiskt – och i detta hör vi ett av verkets mer säregna drag – sker en kontinuerlig transformation av musikens klang och ackord, snarare än genom kontraster. Orkestreringen är raffinerad: höga träblås, skimrande stråkar och en pregnant blecksektion ger en klang som ständigt strävar uppåt, mot en extatisk klimax. Verket kulminerar i en final, där tonal upplösning och dynamisk maximalism sammanfaller, men inte som konflikt, utan som en bekräftelse. Esaias Järnegard

Aleksandr Skrjabin (1872–1915) Poème Nocturne Aleksandr Skrjabin var född i Moskva och hör till de mest visionära tonsättarna kring sekelskiftet 1900. Hans musik rör sig från senromantikens uttryck till en alltmer gränslös, mystisk klangvärld, där han sökte förena musik, färg och andlighet. Poème nocturne (1911), det fjärde stycket i sviten Quatre poèmes pour piano, Op 61, komponerades under en period då hans musik helt hade frigjort sig från traditionell tonartstänkande. Kompositionerna präglades vid denna tid av de så kallade ”mystiska ackordet”, ett skimrande klangfält som ersätter traditionell harmoni. Trots titeln är stycket ingen stillsam nattmusik, utan snarare en extatisk vision av andlig upplysning och förvandling. I den rytmiskt fria strukturen och de flytande harmonierna anas idén om musik som ett medel till extas och transcendens. Verket mynnar till slut ut i en strålande kulmen där ljus och mörker smälter samman, ett av Skrjabins mest gåtfulla och hypnotiska ögonblick. Andreas Konvicka

Vers la flamme (Mot lågan) är ett av Skrjabins mest visionära pianoverk, skrivet bara ett år före hans död 1914. Titeln syftar på den allt uppslukande elden, både som fysisk kraft och som andlig symbol. Verket är en intensiv, extatisk färd mot ljuset, född ur en apokalyptisk vision som drabbade Skrjabin under en tågresa. ”Eld, kosmiska lågor, vars vibrationer liknande ljud och färger var ämnade att förenas och smälta samman i universums slutliga flamma.” Musiken gestaltar denna förvandling, och är ett koncentrat av Skrjabins sena stil där det tonala centrumet är upplöst. Ur ett stilla, nästan hypnotiskt dis flammar tonerna upp i allt tätare rytmer och glödande harmonier, tills hela klangvärlden tycks förtäras i ljus. I de sista takterna tycks musiken bokstavligen brinna upp, en ljusets explosion som sluter hans skapande cirkel. Andreas Konvicka