Archive Dive into the archive

Hector Berlioz (1803–1869) Kleopatras död Alla vägar bär till Rom sägs det, men det bar sig inte för den 25 år unge Hector Berlioz. Åtminstone inte med det djärva expressiva verket Kleopatras död. Den lyriska monologen för mezzosopran och orkester skrevs 1829 som tävlingsbidrag till det prestigefyllda Prix de Rome. Priset var ett stipendium på tre år med vistelse i Villa Medici i Rom. Hector Berlioz hade tidigare misslyckats i tävlingen och ville imponera, vilket förmodligen inte gjorde det enklare för juryn att bedöma musiken. Berlioz var ofta före sin tid. Kleopatras död är ett genomkomponerat verk utan tydliga satser. I den avslutande dödsscenen avtar musikens dynamik och övergår i en svindlande utdragen dödsmarsch där stråkarna slutligen sjunker hypnotiskt till ett djupt mullrande mörker – en föregångare till den psykologiska intensitet Berlioz senare skulle utveckla i sina operor. Året efter nederlaget med Kleopatras död uruppfördes Hector Berlioz mest kända verk Symphonie fantastique. Samma år gjorde han också ett nytt försök att vinna Prix de Rome och denna gång bar det hela vägen. Jörgen Wade

Hector Berlioz (1803–1869) Romersk karneval Op 9 Hector Berlioz stiliga konsertuvertyr Romersk karneval gjorde samtidens publik lycklig. Berlioz var visserligen känd som en nyskapande himlastormare men här hade han åstadkommit något livfullt och medryckande som gjorde åhörarna extatiska. Efter premiären tvingade man inom kort fram ännu ett framförande. Romersk karneval skrevs 1844 och är inte en uvertyr som inleder en opera, utan ett fristående stycke, mycket väl lämpat att inleda en orkesterkonsert. Men det finns faktiskt ändå en anknytning till opera: redan 1837 hade Berlioz komponerat sin första opera, den som handlar om den under 1500-talet i Florens verksamme guldsmeden och äventyraren Benvenuto Cellini, och när operan omarbetades från två till tre akter i mitten av 1840-talet lade Berlioz in sin romerska karneval för att illustrera den stora karnevalsscenen i andra akten, med dess brusande yra och livliga tarantellarytmer. Denna operation gjordes inte på måfå, för den första melodi man hör i Romersk karneval (spelad av engelskt horn) är faktiskt lånad från operan. Till just denna melodi sjunger Benvenuto för sin älskade hur han förklädd tänker enlevera henne just under denna karneval. Visst väckte musiken viss förundran när Berlioz använde sig av oregelbundna och oroliga melodilinjer, men därigenom undgick han all risk för banala tonfall, samtidigt som han grep tag i lyssnaren. Stig Jacobsson