Here you can find almost anything about all the concerts Gothenburg Symphony has played over the years, both in the Concert Hall and on tour.
Search for conductors, soloists and other artists that has played together with us. Or search for composers and music that we have played. And filter on specific seasons. Guesting orchestras and ensembles are also included in the archive.
The result is presented by season.
Ludwig van Beethoven
3 Duett för violin och viola
Adagio cantabile (kammarork)
Adagio Cantabile (Pathetisk Sonata II Sats), op 13
Adagio cantabile (salongsork)
Adagio cantabile ur op 13 (arr Berggren)
Adagio cantabile ur op 13 (stråkork)
Adagio cantabile ur Pathétique-sonaten op 13 för viola och piano
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Pianokonsert nr 3 c-moll Op 37
Allegro con brio
Largo
Rondo: Allegro
De första skisserna till tredje pianokonserten kan dateras till 1797, då Beethoven blivit mycket inspirerad av att ha lyssnat till ett framförande av Mozarts pianokonsert nr 24 i samma tonart. Det handskrivna manuskriptet är daterat år 1800, men han fortsatte att fila på utformningen ända fram till början av 1803.
Det första framförandet av tredje pianokonserten ägde rum den 5 april 1803 i Theater an der Wien. I en tidningsartikel kan man läsa att Beethoven inte fick särskilt långa applåder, trots att han kvällen till ära samlat alla sina mest hängivna beundrare. Skälet är att man redan började betrakta honom som en underlig kuf. Beethovens elev Ferdinand Ries har rapporterat att Beethoven spelade solostämman i pianokonserten med glatt humör, men att många noter "föll under bordet". När det gällde själva kompositionen menade Ries dock att ingen tonsättare han kände ens kom i närheten av mästaren - än idag är vi villiga att hålla med.
Trots den allvarliga tonarten är Beethovens tredje pianokonsert inte något stort och tragiskt drama till skillnad från andra av hans verk i c-moll (till exempel symfoni nr 5, Ödessymfonin) Tvärtom har denna konsert en klassiskt klar uppläggning. I synnerhet largot är genomskinligt enkelt och fjärilslätt. Det utåtriktade slutrondot ägnar sig däremot mer åt tvära kast mellan såväl känslor som tonarter.
STIG JACOBSSON
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Septett Ess-dur
Adagio – Allegro con brio
Adagio cantabile
Tempo di menuetto
Andante con variazioni
Scherzo: Allegro molto e vivace
Andante con moto – Presto
Beethovens septett från år 1800 blev något av en vattendelare i hans produktion. Dessförinnan gick han ännu i lära hos Mozart och Haydn. Nu kunde han stolt deklarera: Septetten är min ‘Skapelsen’ (förstås syftandes på Haydns mästerverk). Efteråt kom stycket att representera “den gamla goda tiden” för en publik som inte förmådde smälta hans sena pianosonater och stråkkvartetter. Något som irriterade Beethoven: för honom var Septetten trots allt ett ungdomsverk. Styckets samtida status framgår av att manuset såldes på auktion efter Beethovens död för 18 floriner, medan manuskriptet till väldiga Missa Solemnis bara inbringade 7!
I ett långsamt förspel spänner violin och klarinett lyssnarens intresse innan det virvlande rika allegrot (sannerligen con brio; eldigt) brakar löst. I andra satsen tar klarinetten upp båda huvudtemana som spinns vidare av violin respektive fagott. Båda öppningssatserna är skrivna i klassisk sonatform. Den eleganta menuettens tema har han använt förr; i klarinettrion Op 11 och pianosonaten Op 49, men aldrig med sådan humor och mognad som i septetten. I trion får horn och klarinett konsertera med en elegans som redan antyder åttonde symfonins fulländning. Fjärde satsen tar upp ett folkviseliknande tema i fem variationer och coda. Scherzot bjuder på ett cellosolo i den valsartade trion, och finalen tonar upp som långsam marsch innan virtuoskonsterna åter tas fram.
Rolf Haglund, utdrag
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 1 C-dur Op 21
1.Adagio molto - Allegro con brio
2.Andante cantabile con moto
3.Menuetto: Allegro molto e vivace
4.Finale: Adagio - Allegro molto e vivace
Ludwig van Beethovens första symfoni, skriven år 1799-1800, är inget trevande försök av någon orutinerad och omogen tonsättare. Nej, Beethoven var redan sedan länge känd som en av sin tids främsta pianister och improvisatörer, och hans kompositioner hade redan uppmärksammats ordentligt. Han hade hunnit skriva två pianokonserter, elva pianosonater och sex stråkkvartetter - för att nu nämna några. Men å andra sidan var han inte så djärv som han tordes vara i några av kammarmusikverken.
Kritikerna tyckte trots allt att symfonin i stort sett var bra och att den bjöd på många nyheter och "en hel värld av idéer". "Men alltför många blåsinstrument kom till användning, så det lät mer som en blåskår än en orkester". Så här 200 år senare tycker vi att symfonin är både tydlig och klar, konventionell och starkt besläktad med Mozarts och Haydns symfonier. Men vi märker också att här finns något mer - ett starkt personligt drag. Den framåtdrivande andan är inte utlånad, den är Beethovens eget signum.
STIG JACOBSSON
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 2 D-dur Op 36
Adagio molto. Allegro con brio
Larghetto
Scherzo. Allegro
Allegro molto
På läkaren Schmidts inrådan slog sig Beethoven sommaren 1802 ned i den lantliga friden i Heiligenstadt, en av Wiens förstäder. Inom sig hade han emellertid allt annat än frid. Han kände av den hörselskada som snart skulle göra honom helt döv och mot hösten skrev han till sina bröder det skakande brev som brukar kallas Heiligenstadttestamentet, vilket avslöjar honom som en människa på självmordets rand. Av själskvalen märker man däremot inte mycket i den musik han skrev vid denna tid, i synnerhet inte i andra symfonin. Detta är i huvudsak en ljus och levnadsglad musik, och larghettot hör till hans allra lyckligaste ingivelser.
Den brett upplagda första satsen inleds med ett Adagio molto som innehåller mer av själslig förberedelse än något liknande parti i tidigare symfonier och de två inledande, markerade tonerna D återkommer sedan i olika gestalt under hela första satsen. Att Beethoven sedan presenterar huvudtemat i de låga stråkarna var en uppseendeväckande nyhet. och några åhörare fann kontrasten till andra temats marschrytm alltför brutal. Första symfonins långsamma sats bygger nästan helt på ett enda tema, men motsvarande sats i andra symfonin blommar ut till en överväldigande rikedom av härliga melodier och rytmiskt pikanteri. Senare menade Beethoven att han kunnat skapa 20 verk av dessa tematiska idéer.
Därpå följer hans första symfoniska scherzo. I kammarmusikaliska sammanhang hade han däremot redan skrivit flera scherzi, och menuetten i första symfonin har för all del också karaktär av ett scherzo, även om den inte tagit steget fullt ut. Finalen tar sig mästaren friheten att inleda på dominanten, för att först i tredje takten leda över musiken i huvudtonarten. Oemotståndlig rytmisk kraft, vågade intervallsprång och strålande gott humör utmärker musiken.
STIG JACOBSSON
Symfoni nr 3 Ess-dur op 55 "Eroican"
1. Allegro con brio
2. Marcia funèbre: Adagio assai
3. Scherzo: Allegro vivace
4. Finale: Allegro molto
Beethovens tredje symfoni från 1803 skakade den klassiska musikens grundvalar. Efter den wienklassiska första och den mer experimentella andra symfonin fann Beethoven med den tredje ett alldeles eget tonspråk.
Den är expansiv, stor, och väjer inte för nya och oväntade effekter (mest tydliga är väl dissonanserna i förstasatsens inledning). Aldrig tidigare hade någon symfoni haft en så omfattande och musikaliskt utarbetad inledningssats, som samtidigt är fullödigt romantisk i uttrycket. Symfonins självsäkerhet och fulländning frapperar - likt ett skinande lok som ilar fram genom ett landskap där tidigare bara oxkärror passerat. Det visade sig i efterhand att symfonin var långt före sin tid. Mycket av Brahms symfonik kan exempelvis spåras till Eroican, vilket säger en del om dess epokgörande inflytande.
Begravningsmarschen i sats 2 (som lär ha komponerats några år tidigare för en engelsman av börd) är unik, en variationssats med en tidigare oanad tyngd och känslostyrka. Beethoven utökade på egen hand det musikaliska uttryckets dynamik, vilket kom andra symfonier från samma tid att framstå som futtiga vid en jämförelse. Men det innebar också att många lyssnare fann musiken bisarr, obegriplig och skrämmande.
Stefan Nävermyr
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 4 B-dur Op 60
Adagio - Allegro vivace
Adagio
Allegro vivace
Allegro ma non troppo
Fjärde symfonin är placerad, som det ofta anförs, mellan två symfoniska jättar. Ett rykte som ofta fått den att förbises, men i sak följer den en arbetsmetod som är mer regel än undantag hos Beethoven. De revolutionära verken följs ofta av musik som tycks ta hand om det som följer på stormen. Och detta år, 1806 – vi befinner oss i det kanske mest vanvettigt produktiva av Beethovens levnadsår – är inget undantag.
Symfonin inleds med ett ömt anslag följt av en platå av unisona Bb i stråk och blås som skugglikt omges av långsamma melodiska rörelser. Suggestivt växer musiken från ett vemod till en eufori – från moll till dur – när allegrot bryter fram i all sin prakt.
Efter första satsens omväxlande skifte mellan intensiva utbrott och lugna andhämtningar följer ett av Beethovens mest lyriska adagion, där den repeterande rytmen (ni hör den omgående i stråket) får satsen att hela tiden envetet dansa fram.
I tredje och fjärde satsen, ett Scherzo och ett Allegro, forsar musiken fram. För den som redan lagt märke till hur adagiorytmens form är en variation av första satsens synkopstinna utbrott, kan här, i symfonins mer dansanta delar, lägga märke till hur Beethoven vänder in och ut på musikens byggstenar, men samtidigt fogar dem samman. På så sätt låter han oss ana den revolution som symfonins form står inför. Ödet knackar snart på dörren.
Esaias Järnegard
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 5 c-moll, Ödessymfonin
1.Allegro con brio
2.Andante con moto
3.Allegro
4.Allegro
Beethoven fick verkligen slita med sin musik. Han arbetade minutiöst med varje detalj, och det är intressant att betrakta arbetet i hans ännu bevarade skissböcker. Till och med femte symfonins till synes självklara inledning, detta bankande på ödets port som genast griper tag i lyssnaren och som tycks vara en så given och orubblig tanke, genomgår i skisserna en rad i efterhand svårförståeliga förvandlingar.
Det energirika scherzots övergång i finalen har genomgått oräkneliga utvecklingsfaser. Skisserna visar också att Beethoven ursprungligen inte alls tänkt sig en final i triumferande dur, utan en mollstämning. Visst är Beethovens femma värd all den beundrande uppmärksamhet den får. Den är resultatet av ett hårt arbetande genis vedermödor.
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Symfoni nr 9 d-moll Op 125
Allegro ma non troppo, un poco maestoso
Molto vivace
Adagio molto
Presto
Ett mästerverk - men stundtals omöjligt att spela, omöjligt att sjunga. Beethovens berömda 9:a är en uppvisning av den genialitet som kom att prägla en hel symfonisk värld, och ett magnum opus vält över ända. Det har spekulerats om vad han egentligen avsåg med vissa avsnitt. Oavsett så är ett framförande oförglömligt för samtliga deltagare. Nu fyller verket 200 år.
Härföraren Beethoven radar upp alla tänkbara effekter för att hålla dig vaken i 65 minuter. Beteckningen “En smula majestätiskt” är en underdrift. Den som lyssnar noga hör hur de första satserna förbereder det melodiska klimax som väntar i sista satsen, som en ivrig, självgående prequel till en äventyrsfilm. Men vad händer då innan kören kan släppas loss i Sång till glädjen (An die Freude)?
Beethoven tog på sig uppgiften att sträcka den symfoniska formen till bristningsgränsen. Den första satsen har två kontrasterande tema, som sedan via en fuga repeteras i en massiv coda mot slutet. Ambitionen ledde till att Beethoven komponerade den längsta symfoniska satsen som någonsin skrivits vid den här tiden.
Den andra satsen är ett scherzo med ett ettrigt tema i d-moll. Beethoven twistar den klassiska tretakts-formen så att det låter som fyrtakt. När temat så småningom ändras till dur får vi en försmak av ljuset som väntar längre fram i symfonin.
Sats tre är långsam och djupsinnig med lyriska variationer. Beethoven leker call-and-response med stråkar och blås. Mot slutet stegras klangen till fanfarer som för att säga: livet är inte slut än. Inte festen heller.
Den sista satsen inleds med “Terrorackordet”, som Wagner kallade det. Nu presenteras äntligen melodin till An die Freude. Beethoven låter bas och cello starta själva, alla andra får lyssna och lära. Sedan tar den kraftfulla texten av Friedrich Schiller vid, en dikt Beethoven hade älskat sedan sin ungdom. I hela 24 minuter pågår satsen och slutar med kör, orkester och solister förenade i ett outplånligt sken från gudarnas gnista.
Jenny Svensson
Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Sonat för piano och violin A-dur Op 47, “Kreutzersonaten”
1. Adagio sostenuto-Presto-Adagio
2. Andante con variazioni
3. Finale: Presto
I Beethovens berömda Kreutzersonat möts violin och piano i ett laddat samspel fullt av kontraster, från mörk dramatik till bländande virtuositet. Ett verk som griper tag direkt, och håller lyssnaren i ett järngrepp från första till sista ton.
Violinsonat nr 9 i A-dur, tillägnad den franske violinisten Rodolphe Kreutzer, är ett av Beethovens mest visionära och omvälvande kammarmusikverk. Sonaten, komponerad 1803, markerar ett tydligt steg bort från den äldre tradition där pianot oftast dominerade och violinen hade en mer understödjande roll. Hos Beethoven möts instrumenten i stället som jämbördiga krafter, i ett dramatiskt och tekniskt krävande samspel.
Efter en långsam och högtidlig inledning bryter den första satsen fram med kraftfull energi. Därefter följer en varierande sats präglad av både lyrik och virtuositet, innan avslutningen kommer i en rasande final. Ironiskt nog lär Kreutzer själv aldrig ha spelat sonaten, som han ansåg alltför svår och excentrisk, men idag räknas den som ett av violinrepertoarens mest ikoniska verk.
Andreas Konvicka