Archive Dive into the archive

Anton Bruckner (1824-1896) Symfoni nr 3 d-moll "Wagnersymfonin" (1889 års version) Mehr langsam - Adagio, bewegt, quasi Andante - Scherzo: Ziemlich schnell - Finale: Allegro Först vid 43 års ålder vågade sig Anton Bruckner på att komponera en symfoni, en genre som sedan Beethoven dödförklarats, och som även den jämnårige Brahms länge undvek. Hans tredje symfoni, ursprungligen från 1873, blev ett slags problembarn som han omarbetade och reviderade ett flertal gånger. När Bruckner komponerade var han lugn och självsäker, men däremellan tvivlade han på sin egen förmåga. Ibland ändrade han i sina verk på grund av fientlig, oförstående kritik, men oftast under ödesdigert inflytande av välmenande vänner. I sin ursprungliga form är det den längsta och mest Wagner-färgade av hans symfonier, och idag ansedd som hans konstnärliga genombrott. Själv föredrog Bruckner den stramare versionen från 1889, där codan i tredje satsen helt tagits bort och ytterligare strykningar gjorts i första och sista satsen. Bruckners symfoniska tonspråk är originellt, med en modalitet som färgats av hans långa lärotid som kyrkomusiker och umgänge med de gamla kyrkotonarterna. Hans orkesterbehandling med stora, utdragna ackord har liknats vid ”en organist i färd med att växla registratur”. Beethoven var en av hans förebilder, vars nionde symfoni gav honom formschemat: en stor första sats, ett djupsinnigt adagio, ett energiskt scherzo i sonatform och till sist en sammanfattande final. Richard Wagner, som han beundrade stort och tillägnade symfonin, bidrog med dimensionerna och något av harmoniken. Oavsett version så lyser det om Bruckners tredje symfoni! Andreas Konvicka

Anton Bruckner (1824-1896) Symfoni nr 5 B-dur Adagio. Allegro Adagio: Sehr langsam Scherzo: Molto vivace. Trio Finale: Adagio. Allegro Bruckner beskrev själv sin Symfoni nr 5 som ett "kontrapunktiskt mästerverk" och döpte den till sin "Fantastiska", en smula förvånande för oss kanske då han under livstiden aldrig fick höra den spelas - utom i en nedbantad version för dubbelpiano. Uruppförandet med orkester skedde i Graz först den 9 april 1894, dock i Bruckners frånvaro på grund av sjukdom. Detta skedde i en bearbetning av dirigenten Franz Schalk som nu i Bärenreiters stora Bruckner-handbok av Peter Gülke betecknas som "brutalt förändrad, kortad och efter dagens måttstock förvanskad". I finalen hade 122 takter strukits. När symfonin kom i tryck 1896 var det i Schalks version. Bruckner teg och led och gjorde aldrig någon hemlighet av att han betraktade sina originalversioner som giltiga för kommande tider. Som vanligt gick Bruckner i Symfoni nr 5 till verket med ett litet antal grundmotiv som vreds, vändes och kombinerades i oerhörd koncentration. Han började med adagiot i början av februari 1875, fortsatte med öppningssatsen den 3 mars, därpå med scherzot den 10 april (som en något ironisk utveckling av föregående sats) och en månad senare finalen. Renskrivningen var klar den 16 maj 1876 efter - också som vanligt - rader av revisioner som skulle fortsätta framöver, dock utan att resultera i flera separata versioner, som hos de tidigare symfonierna. Nr 5 är hans enda med en långsam inledning till en lugn fyrstämmig sats som i fortissimo övergår i en tredelad koral med effektfulla pizzicatoinslag. Tanken med att ha börjat med andra satsen klarnar när koralupptakten bearbetas vidare, för att alls inte skämtas bort i scherzot. Hans uppfattning om ironi är av annat slag. Den centrala satsen är dock finalen där den kontrapunktiska koncentrationen av motiv från de tre inledande satserna och en stor krönande koral med dubbelfuga i högsta grad gör skäl för hans namn på symfonin, "den fantastiska". Rolf Haglund, utdrag

Anton Bruckner (1824-1896) Symfoni nr 6, A-dur Maestoso Adagio Scherzo. Trio Finale Arbetet med sjätte symfonin påbörjades den 24 september 1879 men avbröts av en revidering av fjärde symfonin. Han kunde i februari 1881 äntligen glädja sig åt vissa framgångar, då fjärde symfonin fick beröm till och med av hans ivrigaste motståndare. I maj påbörjade han ett Te Deum och den 3 september (efter nära två år) var sjätte symfonin äntligen fullbordad. Tre veckor senare gav han sig i kast med den sjunde. Den sjätte symfonins första sats domineras av den rytmiskt framdrivande kraft som vi möter redan i inledningstakterna - den så kallade Brucknerrytmen. Symfonin har genomgående ljus och varm karaktär och är fylld av attraktiva melodier. Första satsen är övervägande rytmisk, och adagiot (F-dur) är en storstilad elegisk sonatsats, den enda långsamma satsen i sonatform i någon Brucknersymfoni. Scherzot går i a-moll men den tonartens grundackord undviks i de 100 första takterna. I finalen dyker Brucknerrytmen upp på nytt och leder symfonin till ett orgiastiskt slut. Stig Jacobsson

ANTON BRUCKNER (1824-1896) SYMFONI NR 9 D-MOLL Feierlich: Misterioso Scherzo: Bewegt, lebhaft Adagio: Langsam En av mina absoluta favoritbilder är ett fotografi från bygget av Eiffeltornet. Halva tornet står där stadigt på sin bas och blickar uppåt mot sin fullbordan. Den svartvita bilden speglar det ögonblick när förväntan av vad som komma skall är som allra störst: vi vet vad som ska hända och gissa om vi ser fram emot det! Nu står hela Eiffeltornet där, vi vet hur det ser ut: en magnifik skapelse - fulländad i sin tekniska struktur - som ogenerat visar upp sig naken inför hela världen. Varje stålbalk, varje hamrad bult. Så klar och tydlig att man redan vid betraktelsen av det halvfärdiga bygget kunde ana hur det skulle avslutas. Är det likadant med en Bruckner-symfoni? Nej, här skiljer sig konsten från ingenjörskonsten. Bruckner hann med tre fjärdedelar av symfonin innan döden tog honom. Vi vet inte hur han tänkte sig slutet - även om han lämnade en hög ordentligt sorterade balkar och nitar som pekade ut vägen. Många har försökt sig på att avsluta symfonin med utgångspunkt från Bruckners kvarlämnade bifolion, siduppslag med musikaliskt material till finalen, men ingen av dessa rekonstruktioner har riktigt övertygat. Bruckner var gammal och sjuklig, rynkig och flintskallig när nionde symfonin skrevs. Han hade efter ett långt liv med motgångar och nedlåtande avfärdanden till slut ändå blivit accepterad av etablissemanget. Kanske var det en tröst när han satt vid pulpeten och skrev ner sina noter på de stora arken i den dunkla lägenheten i Wien. Mycket har skrivits om hur Bruckner expanderade harmoniken i Wagners anda (det vill säga lämnade tonarternas allfarvägar för äventyrliga expeditioner i musikens vildmarker) och i sin unika orkestrering lät ackord och klanger skifta färg i stämmorna som vandrar från instrument till instrument, sektion till sektion, men ändå bildar en häpnadsväckande helhet. Bruckner står där stolt med sina klangblock, generalpauser och evighetslånga teman, i nionde symfonin starkare än någonsin. Och kulminationerna! Dessa bergsklättringar vars viktigaste funktion paradoxalt nog är att man från dess hisnande höga höjder ska kunna se de rofyllda dalgångarnas hela skönhet. Bruckner hade tidigare tillägnat Ludwig II av Bayern respektive kejsar Franz Joseph I varsin symfoni så för den nionde återstod endast ett alternativ i hierarkin: Gud. Vid ett besök hos sin läkare Richard Heller berättade tonsättaren: "Nu tillägnar jag mitt senaste verk till majestätet över alla majestäter, vår älskade Gud, och hoppas han ger mig tillräcklig tid att avsluta arbetet." Så blev det nu inte, och kanske stärkte det drömmen om fulländning, ty när en dröm går i uppfyllelse är den redan över. STEFAN NÄVERMYR