Archive Dive into the archive

Uruppförandet av detta verk i New York 1920 blev ett fiasko och verket beskrevs som överspänt och aggressivt. Vi känner igen kritikertongångarna från Vårofferpremiären. De båda verken har mycket gemensamt; kromatiken och de våldsamma rytmerna. Concertino var ett beställningsverk från Flonzaley-kvartetten som gladde den amerikanska och europeiska publiken åren 1905-28. Verket, som är ensatsigt, har en tydligt konsertant prägel med förste violinen i huvudrollen. Detta avspeglas i styckets namn, som betyder Liten konsert. Styckets två musikaliska tankar är den kärva stigande skalrörelsen som inleder verket. Rent generellt kan satsen sägas ha sonatform med en exposition, genomföring och återtagning, även om den fjärmat sig åtskilligt från Haydns sonatallegron. En lugn coda avslutar. Stravinsky bearbetade 1952 verket för violin, cello och 10 blåsare. Den amerikanske kammarmusikern och kritikern Melvin Berger skriver om stycket: “Liksom i de flesta av sina verk, försöker Stravinsky undvika alla tydliga uttryck av känslor.” Och Stravinsky själv hyste ju, liksom Carl Nielsen, uppfattningen att det låg i musikens natur att vara oförmögen att uttrycka någonting överhuvudtaget: “Expression has never been an inherent property of music.“ (“Känsla har aldrig varit en inneboende egenskap hos musik.”) Vi musikkonsumenter är i alla fall tacksamma för att musiken åtminstone kan väcka känslor. Kammarmusikförbundet; Yngve Bernhardsson

Igor Stravinsky (1882-1971) Jeu de cartes Flera av Igor Stravinskys främsta verk skrev han för balett, inklusive Eldfågeln, Petrusjka och Våroffer. Jeu de cartes är även den en balett, komponerad för den första Stravinsky-festivalen som ägde rum på Metropolitan Opera i New York 1937. Titeln betyder ”Ett kortspel”. Stravinsky var själv en glad pokerspelare och hade burit på idén att komponera en balett baserad på spelkort i mer än ett decennium. Baletten består av tre delar som inleds av en giv i form av en storslagen fanfar. Huvudrollen spelas av en joker som känner sig oövervinnerlig på grund av sin förmåga att kunna förvandlas till vilket kort som helst. I början av varje giv blandas korten för att sedan spelas mellan deltagarna. Hela tiden avbryts spelet av jokern – men som i slutet får se sig besegrad av en royal flush i hjärter. Jeu de cartes är skriven under Stravinskys nyklassicistiska period som inleddes med Pulcinella 1920 och efter Jeu de cartes fortsätter med bland annat Symfoni i C och operan Rucklarens väg. Under kortspelets gång får vi också möta en hel del exempel på musikaliskt ”bluffande”. Stravinsky parodierar och kombinerar allt från ouvertyren till Rossinis Barberaren i Sevilla och Johann Strauss Läderlappen med små allusioner till Beethoven, Tjajkovskij, Ravel och Debussy. Carl Magnus Juliusson

Igor Stravinsky (1882-1971) Konsert Ess-dur "Dumbarton Oaks" Tempo giusto Allegretto Con moto Igor Stravinsky skrev denna lilla konsert under den kanske svåraste tiden i sitt liv. Han fick en beställning på musikstycke från ett societetspar i Washington DC som skulle fira 30-årig bröllopsdag. Stravinsky, hans fru och dotter hade alla blivit sjuka i tuberkulos och befann sig på sanatorium i Schweiz. Trots det svåra läget tog han mod till sig och skrev konserten medan han intensivt studerade Bach. Uppbyggnaden med de tre satserna Tempo giusto, Allegretto, Con moto liknar Brandenburgkonserterna. Stravinsky berättar själv: “Jag spelade Bach regelbundet under kompositionsarbetet och var mycket fäst vid Brandenburgkonserterna. Men om första satsens öppningstema är ett medvetet lån från tredje Brandenburgkonserten kan jag inte avgöra. Vad jag däremot kan säga med säkerhet är att Bach skulle ha glatt sig mycket över att få låna mig något; det var precis sådant han själv tyckte om att göra. Konserten har tre korta satser med fugainslag i yttersatserna.” Kort efter komponerandet avled både hustru och dotter i sjukdomen. Den svårt medtagne Stravinsky lät Nadia Boulanger dirigera premiären i Washington den 8 maj 1938. Barbara Hannigan beskriver konserten som väldigt känslosam. Hon spelade in den på skiva 2024 med elever från Juilliard School tillsammans med en rad andra av Stravinskys kammarverk. Jenny Svensson

Igor Stravinsky (1882-1971) Petrusjka (1911) Fastekarnevalen Petrusjkas rum Morens rum Karnevalen mot kvällen Petrusjka, som är ett exempel på Stravinskys känsla för rysk folklore, kommer egentligen från Stravinskys första år som tonsättare. Den unge juridikstudenten som tog privatlektioner i orkestrering hade fått balettimpressarion Djagilevs ögon på sig efter några orkesterstycken som framfördes hemma i Ryssland. Djagilev var på jakt efter något musikaliskt nytt och intressant. Pariskritikerna gillade den ryska balettens påhittiga dekor och koreografi men tyckte musiken var tråkig. Efter Stravinskys Våroffer var det inga kritiker som skrev så mera. Men detta låg flera år fram i tiden, först lockade Djagilev Stravinsky till Frankrike. Baletten Eldfågeln blev Stravinskys definitiva genombrott och kanske det verk som fick honom själv att verkligen tro på sitt yrkesval. Balett nummer två, Petrusjka, blev lika populär som Eldfågeln. Petrusjka handlar om tre dockor som framträder på ryska marknader och musiken är lika full av färger och infall som man kan tänka sig att en sådan marknad skulle kunna vara. Den fantastiske dansaren Nijinskij gjorde huvudrollen på Théâtre du Châtelet 13 juni 1911. Över 30 år senare, 1947, gjorde Stravinsky en ny version i USA med vissa bearbetningar, med största säkerhet för att han inte hade copyright till sin tidigare version och måste skriva om för att få inkomst när verket framfördes. Jag är nog inte ensam om att tycka att musiken till Petrusjka är bland det vackraste Stravinsky skrev. Gång på gång framkallar musiken leenden. Här finns karuseller, kärlek, positivhalare, romantik, slapstick. Blundar man kommer både dofter och bilder till. Katarina A Karlsson

Konstmusikens Picasso, med det modernistiska genombrottet Våroffer, var i ständig stilförvandling. Karriären löpte parallellt med motpolen Arnold Scho¨nberg. Stravinskys rytmiska klarhet och stilistiska mångsidighet ställdes mot Schönbergs strukturella radikalism. Det var först efter Schönbergs död (1951) som Stravinsky själv började laborera med den tolvtonsmusik som är Schönbergs uppfinning. Septett (1953) markerar Stravinskys övergång från neoklassicisim till tolvtonsteknik och seriella metoder, men verket är fortfarande starkt rotat i barockens formtänk och kontrapunkt – något Stravinsky beundrade hos Bach. Septett är skrivet för en ovanlig och elegant sättning: violin, viola, cello, klarinett, fagott, horn och piano – en akustisk palett som ger både kammarmusikalisk närhet och symfonisk bredd. Formen är tredelad. Passacaglian i andra satsen omtolkar Stravinsky med sin typiska intellektuella skärpa och subtila humor. Det är en musik som både tänker och dansar. Jörgen Wade

Igor Stravinsky (1882-1971) Svit ur Historien om en soldat Soldatens marsch - Soldatens fiol – Pastoral - Kunglig marsch - Den lilla konserten - Tre danser - Djävulsdansen - Den stora koralen - Djävulens segermarsch Året var 1917, första världskriget drog härjande fram i Europa. Det neutrala Schweiz hade blivit tillflyktsort för konstnärer av olika fack. Bland dem fanns den ryskfödde kompositören Igor Stravinsky. En av hans vänner har beskrivit tillkomsten av Historien om en soldat: ”Tillsammans med konstnärskollegor som hade det lika svårt – författaren Charles-Ferdinand Ramuz, dirigenten Ernest Ansermet och målaren Auberjournais – tänkte han ut en originell plan att tjäna pengar: de skulle starta en teaterturné med ett stycke i vilket så få personer som möjligt medverkade /.../ Ämnet hämtades från en rysk sagosamling som innehöll en rad historier om deserterande soldater, en berättelse om ryskt kynne men med ett allmänmänskligt innehåll.” Berättelsen kom i lika hög grad att symbolisera människan som tappat bort sin själ, en människa som har svårt att hitta rätt i en splittrad och sargad efterkrigsvärld. Orkesterns ringa storlek tvingade Stravinsky att välja höga och låga instrument inom varje instrumentgrupp för att få största möjliga kontrastverkan. Där fanns en fiol och en kontrabas, en kornett och en trombon, en klarinett och en fagott samt slagverk. Musiken har en starkt rytmisk prägel, där finns marschartade tongångar för att musikaliskt illustrera den hemvändande soldaten. I en dansscen i slutet av melodramen blandar Stravinsky dåtida moderna dansrytmer: tango, vals och ragtime. Verket uruppfördes i Lausanne den 28 september 1918 och har sedan dess framförts regelbundet runt om i världen, både sceniskt och i konsertform. Sven Kruckenberg, utdrag

Igor Stravinsky (1882–1971) Symfonier för blåsare Vid flera olika tillfällen skrev Igor Stravinsky musikverk till minne av bortgångna vänner och bekanta. Gemensamt för alla dessa verk är att de är mycket korta och koncisa, vissa har speltider på bara några minuter. I en intervju i The New York Times beskriver Stravinsky Symfonier för blåsare som ”en storslagen sång, ett objektivt skrik av blåsinstrument, i stället för violinernas varma mänskliga ton”. Direkt när han hört talas om att Claude Debussy avlidit telegraferade han sina kondoleanser till änkan Emma, och skrev ett kort fragment som publicerades i ett supplement till La Revue Musicale. Detta fragment var det första han skrev till det som skulle bli Symfonier för blåsare, men i den färdiga kompositionen utgör detta själva avslutningen. Verket kom att bestå av nio ganska distinkta motiv som används som korta refränger och episoder. Partituret daterades den 30 november 1920, och uruppfördes i London den 10 juni 1921, utan speciell framgång. Stravinsky var själv missnöjd och tillät aldrig att denna version publicerades. (Numera finns även denna version tryckt.) Han drog in stycket, och mellan 1945 och 1947 genomgick det en genomgripande och förenklad revidering, som publicerades 1948, och det var då han gav verket den etablerade titeln: Symfonier (i pluralis!) för blåsare. Någon symfoni är det inte, och det ordet ska förstås som ”samklanger”. Även om det är tonsättarkollegan Debussys minne som apostroferas, så har Stravinsky absolut inte strävat efter att efterlikna Debussys tonspråk. Snarare tvärtom. Men att det är en högtidlig hyllning till en stor kollega är uppenbart. Stig Jacobsson

1. Akahito, tillägnad Maurice Delage 2. Mazatsumi, tillägnad Florent Schmitt 3. Tsaraiuki, tillägnad Maurice Ravel

1. La Petite Pie 2. Le Corbeau 3. Tchitcher-Iatcher

Igor Stravinsky (1882-1971) Violinkonsert Toccata Aria 1 Aria 2 Capriccio Violinkonserten i D-dur är skriven på beställning; Stravinsky komponerade ändå mellan kl 9 och 5 utan att drivas av annan inspiration än den rent konstnärliga, och kunde följaktligen lika gärna leverera beställningsverk som något annat. Här var det Willi Strecker, direktör för Schott-förlaget som föreslog att Stravinsky skulle skriva en violinkonsert för unge Samuel Dushkin. Soloviolinen hade Stravinsky intresserat sig för tidigare, i Historien om en soldat (1918), men kände sig ännu inte riktigt säker på sina kvalifikationer för att skriva en riktig virtuoskonsert. Han sammanträffade dock med Dushkin, visade honom det ackord som sedan skulle komma att inleda var och en av violinkonsertens fyra satser samt frågade Dushkin om det gick att spela. Dushkin sade i förstone nej men ändrade sig senare, varpå saken var avgjord. 1931 fick konserten sitt uruppförande i Berlin. De båda mellansatserna bär båda beteckningen Aria men innehåller ändå ganska få kantabla vilopunkter. Det är främst i den andra arian som förebilden Bach kikar fram för en kort stund. Finalens capriccio bjuder på konsertens mest konsertanta musik där solisten träder i förgrunden som mest.

Igor Stravinsky (1882 -1971) Våroffer Tillbedjan av jorden Offret Få musikverk har förknippats med större skandaler än uruppförandet av Stravinskys balett Våroffer (Le Sacre du printemps), med bilder från det hedniska Ryssland i två delar. Men idag räknar vi Våroffer till de omistliga grundstenarna i vår tids musikskapande. Året var 1913 och platsen var Ryska Balettens teater, Théâtre des Champs-Elysées i Paris. Stravinsky hade då redan gjort sig känd som en orkestral virtuos genom de färggranna baletterna Eldfågeln och Petrusjka, båda baserade på ryska folksagor. I dessa verk kan man ännu ana läraren Rimskij-Korsakovs variationsrika orkestreringskonst. Även Våroffer berättar färgstarka ryska folksagor. Men ryktet att Stravinsky nu åstadkommit något som både var ospelbart och vedervärdigt modernt började spridas. Här skulle något brutalt och primitivt presenteras. Stämningen i teatersalongen var alltså på kokpunkten redan innan musiken började klinga, och när den väl kommit gång gick det inte att höra mycket av den. Dirigenten Pierre Monteux hade emellertid föresatt sig att spela musiken till slut oavsett vad som hände. Balettchefen Djagilev och koreografen Nijinskij hade dessförinnan för andra gången besökt Jacques Dalcrozes eurytmik-skola i Hellerau, eftersom de behövde råd om hur de skulle gestalta en balett som var så krävande. Det sägs att balettsällskapet behövde 120 repetitioner och att Nijinskij var mycket noga med att stegen skulle vara exakt synkroniserade med musiken. Detta innebar ett evinnerligt räknande – ännu under uruppförandet stod Nijinskij på en stol i kulisserna och skrek siffror. Det är många som skrivit ner sina minnen och intryck från premiären. Publiken bestod dels av de vanliga balettvännerna, men också av delar ur avantgardet. Redan från början utbröt skratt och kattjamanden. Folk ropade oförskämdheter till varandra och slagsmål bröt ut här och var. Applåder blandades med visslingar och burop. Mellan balettens båda delar tände man ljuset, och polisen kom och hämtade de värsta bråkmakarna. Men sedan var det full kalabalik på nytt. Ironiska rop efter läkare och tandläkare höjdes när dansarna enligt koreografin skulle trycka sina händer mot kinderna. Alla var i alla fall överens om att något liknande hade de aldrig varit med om. Men som alltid med verk som varit före sin tid, så ligger framgångarna på lur och väntar på att publiken ska komma ifatt. Efter premiären drog Djagilev, Nijinskij och Stravinsky iväg på restaurang för att lugna sig. Men de var nöjda, och Djagilev konstaterade att detta var exakt vad han önskat. Recensionerna var förödande – men Ryska Baletten var mer berömd än någonsin. Stig Jacobsson