Archive Dive into the archive

György Ligeti (1923-2006) Atmosphères Det var först när György Ligeti flydde från hemlandet vid revolten 1956, som världen blev medveten om hans epokgörande nyskapande. Han kom att räknas in bland de mest betydelsefulla och avantgardistiska konstnärerna på barrikaderna. Han slog ner som en bomb med verk som Atmosphères, Aventures, Nouvelles Aventures och Requiem. Ligeti presenterade sig som en himlastormare som var djärvare och konsekvent modernare än någon annan man hört talas om, och han rörde om ordentligt i etablissemanget. Det massiva orkesterverket Atmosphères uruppfördes i Donaueschingen 1961 med Hans Rosbaud som dirigent. Det dröjde inte länge förrän stycket nått kultstatus. Stanley Kubrick spädde på berömmelsen när han använde musiken i sin film 2001 – Ett rymdäventyr, där den passade som hand i handske. Varje instrument (!) har en egen stämma i ett eget notsystem i det meterhöga partituret. Det första man får höra är ett kromatiskt kluster som omfattar fem oktaver. Det är den totala klangen som betyder något, och den ändrar bara tonfärg och dynamik. Här finns inga rytmiska eller melodiska motiv. På några ställen blåser brassmusikerna rakt igenom sina instrument utan att skapa någon ton, och mot slutet slås med mjuka klubbor på flygelns strängar. Mitt i stycket når piccolaflöjten och violinerna sitt högsta register, för att efter en andning dyka ner till extremt kontrabasdjup. Direkt därpå startar en 56-stämmig kanon där stämmorna hakar på varandra med så kort förskjutning som möjlig. Det är inte möjligt, och heller inte avsikten, att man ska kunna följa skeendet i denna mikropolyfoni. Stig Jacobsson

György Ligeti (1923-2006) Clocks and Clouds för orkester och damkör Clocks and Clouds (1972) rör sig i mötet mellan det mätbara och det ogripbara – en musik där György Ligeti låter två olika tidsuppfattningar dela tid och rum. Titeln anspelar på filosofen Karl Poppers distinktion mellan ”klockor”, som följer tydliga och regelbundna mönster, och ”moln”, som förändras organiskt. Ligeti, som under denna period alltmer intresserade sig för perception och för hur vi uppfattar tid, gör här dessa idéer hörbara genom en klangvärld som är både strikt organiserad och samtidigt svävande. Verket, skrivet för damkör och en förtätad orkestersats, byggs upp av långa och rytmiskt komplexa kluster som tycks lösa upp gränsen mellan enskilda röster. Ur denna klangliga dimma stiger ibland mer regelbundna pulser – ”klockorna” – som ger musiken ett nästan mekaniskt djup, innan de åter upplöses i ”molnens” mjuka oförutsägbarhet. I Clocks and Clouds möter vi en Ligeti som inte söker dramatik utan förfinad perception: hur små förändringar i tid, täthet och stämföring kan skapa en känsla av att lyssnaren befinner sig mitt i ett ständigt omvandlande landskap. Det är musik som inte pekar framåt eller bakåt, utan fortsätter att expandera i själva lyssningsögonblicket. Esaias Järnegard

György Ligeti (1923-2006) Ramifications för stråkorkester György Ligeti – den ungerske kompositören, som kom att bli en av 1900-talets mest nyskapande tonsättare - försköt musikens fokus från gestalt till textur, från linje till täthet. I stråkorkesterverket Ramifications [1968] låter han detta klinga fram suggestivt. Den tvådelade ensemblen, vars grupper skiljs åt genom en mikrotonal stämning dem emellan låter en musik växa fram som rottrådar i mörker, förgrenade men ändå sammanhållna i ett märkligt kretslopp. Dramatiken står inte att finna i de klassiska formerna utan i ett virrvarr av mikroskopiska rörelser. Ramifications förutspår, kan man föreställa sig, de franska filosoferna Deleuze och Guattaris banbrytande verk Tusen platåer (1980), där världen beskrivs som en terräng, en undervegetation och en organiskt växande karta. I Ramifications kan vi kanske höra det som Deleuze och Guattari kallade assemblage – en sammansättning av olika element som tillsammans bildar ett föränderligt helt. Lyssnaren blir ombedd att träda in i en musik där spänningen uppstår i de små rörelserna och i friktionen mellan de två gruppernas mikrotonala klangvärldar. Esaias Järnegard

György Ligeti (1923-2006) Harmonies ur Zwei Etüden für Orgel Ungerske tonsättaren György Ligeti tillhör efterkrigstidens allra viktigaste konstnärskap. Han är på många vis ett panorama genom vilket 1900-talets sena musikaliska landvinningar kan skönjas, såväl genom sina estetiska transformationer som sin skiftande hemvist: från arbetsläger under nazismen, till avantgardets idealistiska centraleuropeiska mecka i Köln, till Hollywoods stjärnbeströdda skimmer genom inte minst filmregissören Stanley Kubricks återkommande användning av hans musik. Han efterlämnade en rik och varierad produktion med orkesterstycken, solokonserter, körer, orgelverk, kammarmusik och opera. Han var också en eftersökt föreläsare och pedagog som länge hade engagemang vid Musikhögskolan i Stockholm.