Here you can find almost anything about all the concerts Gothenburg Symphony has played over the years, both in the Concert Hall and on tour.
Search for conductors, soloists and other artists that has played together with us. Or search for composers and music that we have played. And filter on specific seasons. Guesting orchestras and ensembles are also included in the archive.
The result is presented by season.
Joseph Haydn (1732-1809)
Kaos ur Skapelsen
30 april 1798 i Wien uruppfördes Haydns oratorium Skapelsen. Inte bara musikhistorien höll andan. Haydn själv, som dirigerade, ska ha nedtecknat: ”Ibland blev min kropp som iskall. Ibland var det som om en feberhetta kom över mig och mer än en gång var jag rädd att drabbas av en hjärtattack.”
Närheten till dessa innerliga och omskakande känslor är dock kännetecknande för sin tid. En kritiker som närvarade skriver minst lika tagen: ”Jag hade aldrig trott att mänskliga lungor, fårtarmar och kalvskinn kunde skapa sådana mirakel […] hela natten drömde jag om världens skapelse.” Vår egen Franz Berwalds kusin ger eko: ”Hela framförandet förlöpte underbart. Mellan avsnitten av verket, tumultartade applåder; under varje avsnitt var det dock lika stilla som i graven.”
Succén till trots så var det först under 1900-talet som verket fick sitt stora erkännande. I efterdyningarna av romantikens tondiktande och tron på musiken som en absolut kraft framstod Haydns klangliga sätt att skildra musikaliskt skapelseberättelsen i ett nytt ljus. Vi får oss inte bara till dels gamla testamentets berättelser utan de är gestaltade med en musik där melodi, fras och tonalitet utvidgas och transformeras för att också i sin egen form bli till en spegel av skapandet av ljus, liv och till sist: musik som tycks resa sig över det mörker som i Bibeln föregår skapelsen.
Esaias Järnegard
Joseph Haydn (1732-1809)
Oboekonsert C-dur Hob VII g:C1
Allegro spiritoso
Andante
Rondo: Allegretto
Oboen beskrivs ofta som det mest sånglika av alla instrument, något som är lätt att förstå vid en lyssning på Haydns oboekonsert – ett lika vackert som tekniskt utmejslat verk, försett med såväl passion som elegans. Wienklassicisten Joseph Haydn var en lekfull, stilsäker och konstnärligt innovativ tonsättare med en imponerande verkslista som omfattar ett brett spektrum av uttryck – från humor och ironi till ambivalens och förtvivlan.
Oboekonserten, med sina tre satser – ett lyriskt Allegro spiritoso, ett expressivt Andante och ett rytmiskt medryckande Rondo – stämmer väl överens med hans tonspråk: spirituella motiv, överraskande dynamik och eleganta övergångar. Samtidigt har verkets upphov på senare år ifrågasatts. Oboekonserten publicerades först 1926, över hundra år efter Haydns död, och baserades då på ett orkesterpartitur från 1800-talet där Haydns namn tillfogats i efterhand. Oavsett upphovsperson är oboens festliga dans i dialog med orkestern mycket angenäm lyssning.
Anna Hedelius
Joseph Haydn (1732-1809)
Symfoni nr 103 ”Pukvirveln”
Adagio. Allegro con spirito
Andante più tosto allegretto
Menuet
Allegro con spirito
Joseph Haydns näst sista symfoni nr 103 bär smeknamnet ”Pukvirveln” efter den trumvirvel med vilken den inleds (som sedan återkommer mot satsens slut). Symfonin komponerades i Wien vintern 1794-95 och är den elfte av hans Londonsymfonier skrivna för att framföras i den stad där han välkomnats som en stjärna. I London upplevde Haydn höjdpunkten på hela sin karriär och tog emot en uppskattning han aldrig tidigare skådat.
Premiären av de sex sista Londonsymfonierna ägde rum på King’s Theatre 1795. De första sex hade uppnått en framgång som London inte sett sedan Händels tid. Förväntningarna var således skyhöga, men varken publik eller press lämnade konserten besviken.
”Pukvirveln” är komponerad för det som på den tiden var en stor orkester, omkring 60 musiker. Den inleds svagt och tvetydigt, som om den tvekade mellan dur och moll, vilket förebådar Beethovens och romantikens symfonier. Inte förrän allegrot drar igång landar första satsen på riktigt i tonarten Eb-dur och blommar ut i ett lätt och luftigt tema.
Därefter följer en långsam andante-sats, en menuett och en final. Finalen är en av de längsta av alla finalerna i Londonsymfonierna och bygger – liksom första satsen i Beethovens femma och sista i Mozarts Jupitersymfoni – på ett motiv bestående av endast fyra toner.
Carl Magnus Juliusson
Joseph Haydn (1732–1809)
Symfoni nr 64 A-dur “Tempura mutantur”
Allegro con spirito
Largo
Menuetto & Trio: Allegretto
Finale: Presto
Joseph Haydn komponerade flertalet av sina symfonier (den sista bär nummer 104!) för den omåttligt förmögne fursten Esterházy hos vilken han var anställd i närmare 40 år. Den symfoni som musikforskaren Hoboken i sin kronologiska lista över Haydns symfonier gav nr 64 skrevs troligen någon gång mellan 1773 och 1775. Det betyder att det är en av de sista symfonierna som räknas till Haydns Sturm und Drangperiod, där känslorna blossade.
Som så många andra av Haydns symfonier har också denna ett tillnamn och det återges i tonsättarens eget manuskript: Tempura mutantur. Detta gamla latinska ordspråk var mycket välkänt och har en fortsättning: Tempura mutantur, nos et mutamur in illis, vilket kan översättas som ”Tiderna förändras och vi med dem”. Någon förklaring till namnet har Haydn inte själv givit men kanske ville han påpeka att han med detta verk var på väg in i ett nytt sätt att se på musiken och tillvaron.
Som kapellmästare för en hovorkester hade Haydn förmånen att omedelbart kunna framföra sina nya alster och den här gången hade han komponerat ett verk i fyra satser för stråkar och två vardera av oboer och horn, och som vanligt bjuder han på underverk av musikalisk finurlighet och intelligens. Efter ett par lyriska takter i pianissimo följer ett utbrott av fyra ackord innan allt utvecklas instrumentalt och melodiskt. Den långsamma satsen är skriven för de sordinerade stråkarnas breda melodier. Länge tycks satsen vara helt skriven för stråkar, men halvvägs in kommer blåsarna överraskande och kraftfulla. Efter en lättsam och ljus menuett följer ett avslutande presto i en egenartad rondoform.
Stig Jacobsson