Archive Dive into the archive

Sergej Rachmaninov (1873-1943) Klockorna Op 35 Allegro ma non tanto: Slädbjällrorna i silver Lento: De fylliga bröllopsklockorna Presto: De starka varningsklockorna Lento lugubre: De sorgsna begravningsklockorna. “Du borde tonsätta detta!” Vintern 1912 fick Sergej Rachmaninov ett anonymt brev. Han befann sig då i Rom för att vila upp sig, men också för inspiration. Rachmaninov hyrde samma lägenhet i närheten av Piazza de Spagna som Tjajkovskij bott och verkat i några decennier tidigare. Förutom uppmaningen innehöll brevet en rysk översättning av Edgar Allan Poes dikt The Bells, översatt till ryska av poeten Konstantin Balmont. Dikten med klockor från fyra av livets olika faser - från barndom, äktenskap, livskris och död – var redan indelad som en symfoni. Körsymfonin Klockorna (på ryska Kolokola) bygger på en rik orkestrering, med solister och kör, där så klart klockor – både verkliga och symboliska – ljuder genom verket. I partituret ingår celesta, klockspel, rörklockor och xylofon, men även piano, harpa och högt stämda stråkar används för att skapa det klangliga intrycket av ringande klockor. I orkesterns väv klämtar också ett välkänt domedagstema: Dies irae. Den medeltida katolska fallande fyrtonsfrasen förmörkar i bakgrunden i de tre första satserna. Rachmaninov låter det tungt ödesmättade ligga på lur för att sedan befriande klinga av i den fjärde satsen. Men dessförinnan alltså, toner värdiga skräckmästaren Edgar Allan Poe. Jörgen Wade

Sergej Rachmaninov (1873-1943) Pianokonsert nr 2 c-moll Op 18 Moderato Adagio sostenuto Allegro scherzando Rachmaninov var en introspektiv natur och mycket av hans musik färgas av vemod. De ljusare partierna fungerar ofta som tillfälliga vilopunkter, som försök till tröstan utan att denna blir beständig. Solistkarriären lyckades utomordentligt väl: från sekelskiftet ända fram till andra världskriget räknades han som en av världens främsta pianister. Det var den andra pianokonserten som efter uruppförandet i Moskva 1901 beredde väg för hans världsberömmelse. Några år senare hittade verket till Göteborg. Astrid Berwald- sondotter till tonsättaren Franz Berwald- spelade konserten i Konserthuset på Heden den 7 februari 1912. Stadens konservativa recensenter föredrog dock Brahms andra symfoni under Stenhammars ledning framför den nya pianokonserten. “Orkestern var för dominerande” skrev Göteborgs Morgonpost. Göteborgs-Postens anonyme anmälare var känsligare och mer träffsäker i sin bedömning: “Rachmaninov har tydligen ett sällsynt fin utveckladt klangsinne, och man märker huru gärna han fråssar i de mest öronsmekande klangkombinationer.” Stefan Nävermyr (utdrag)

SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) PIANOKONSERT NR 3 D-MOLL OP 30 Allegro ma non troppo Intermezzo: Adagio Finale: Alla breve Sergej Rachmaninov var en lysande pianist. Han turnerade från ungdomsåren flitigt i Europa och senare även i USA och gjorde en rad skivinspelningar av såväl egna solostycken för piano som av de fyra pianokonserterna. Han komponerade åtskillig musik för piano: preludier, sonater, karaktärsstycken liksom kammarmusik och sånger. Av pianokonserterna är det den andra som blivit mest älskad, kanske för att den så flitigt använts som filmmusik. Men även den tredje konserten har använts i filmsammanhang, i den kända Shine från 1996. Nog är det den tredje konserten som är krönet på hans kompositioner för piano. Det tyckte i alla fall han själv! Att den kanske inte blivit lika ofta spelad som den andra beror mest på att den är så mycket svårare för solisten att spela. I själva verket tillägnades tredje pianokonserten Josef Hofmann, vilken ansåg den vara så svårspelad att han aldrig framförde den offentligt. Även andra pianister har närmat sig konserten med fruktan. Samtidigt som musiken är hållen i mycket sträng form tillåter den solisten att briljera. Det är vital och spänstig musik som inte för en sekund förfaller i rutin och allmängods. I oktober 1909 gav sig Rachmaninov ut på sin första amerikaturné. Han skrev till sina vänner i hemlandet att han fann USA främmande och otrevligt men fullt av lysande symfoniorkestrar. Om han inte så starkt känt behovet av dollar som kunde uppfylla den länge närda drömmen om att köpa en bil så hade han kanske aldrig lämnat sitt älskade Ryssland - åtminstone inte innan den sociala och politiska situationen blivit ohållbar. Men till USA, detta ogästvänliga land, skulle han ironiskt nog återvända och mot slutet av sitt liv bosätta sig där för gott. Men han kom aldrig att trivas där. Till amerikaturnén 1909 hade Rachmaninov under sommaren skrivit ett nytt verk, just den tredje pianokonserten, fullbordad den 23 september. På grund av många andra engagemang hade han inte hunnit öva på solostämman utan fick ägna båtresan över Atlanten åt detta. Han hade tagit med sig en ljudlös övningsklaviatur. Uruppförandet ägde rum den 28 november vid en konsert med nybildade New York Symphony Society dirigerad av Walter Damrosch. Ett andra framförande ägde rum ett par månader senare med Gustav Mahler som dirigent, den ende dirigent Rachmaninov satte i nivå med tidens främste dirigent Arthur Nikisch. STIG JACOBSSON

Sergej Rachmaninov (1873-1943) Symfoni nr 2 e-mott Op 27 Rachmaninovs tonspråk har många efterföljare i orkester-, populär- och filmmusik. Men i originalform berör det fortfarande starkt och talar till oss med tonfall man inte finner någon annanstans. Som turnerande pianovirtuos och utlevande kompositör kan man gott jämföra Rachmaninov med Liszt - här finns lockelsen till det djävulusiska och orädslan för starka känslor, och inte minst den folkliga närheten som ibland snuddar farligt nära det banala. Men det är alltid äkta. Adagiot i tredje satsen har ett romantiskt öppningstema som är lätt att känna igen och mynnar ut i ett klarinettsolo.

SERGEJ RACHMANINOV (1873-1943) SYMFONISKA DANSER OP 45 Non allegro Andante con moto, tempo di valse Lento assai. Allegro vivace "Jag är starkt influerad av Tjajkovskij och Rimskij-Korsakov; men jag har aldrig - vad jag vet - imiterat någon. När jag skriver min musik försöker jag helt enkelt uttrycka vad som finns i mitt hjärta. Om där finns kärlek eller bitterhet eller sorg eller religiositet, blir dessa stämningar en del av min musik." Detta skrev Sergej Rachmaninov kort före sin död 1943, tre år efter fullbordandet av Symfoniska danser, hans sista verk överhuvudtaget efter flera års "tystnad". Egentligen hade Rachmaninov inte komponerat mer än fem viktiga verk sedan han lämnade Ryssland revolutionsåret 1917 för en ambulerande tillvaro som pianist och dirigent i Europa och USA. Han var tvungen att försörja sin familj och det gjorde man inte som rysk tonsättare i USA där de flesta av hans tidigare - och nya - verk fick ett tamt mottagande. "Kanske känner jag att den musiken jag skriver inte accepteras i dag. Och kanske det verkliga skälet till att jag väljer att tolka och inte skapa musik längre är någonting annat... För när jag lämnade Ryssland, lämnade jag bakom mig min längtan att komponera: när jag förlorade mitt land förlorade jag även mig själv." Symfoniska danser hade funnits i Rachmaninovs medvetande redan 1915 när han skissade musik till en balett kallad Skyterna för gode vännen Michail Fokin. Men Fokin ville inte koreografera den. 25 år senare använde Rachmaninov några av sina äldre idéer i första satsen till Symfoniska danser. Även denna gång fanns Fokin med i bilden, de var grannar på Long Island utanför New York och Rachmaninov hade spelat de tre satserna för honom på piano. Men Fokin hann avlida innan koreografin påbörjades. Rachmaninov ville först kalla verket Fantastiska danser och det fanns även mera programmusikaliska titlar på de tre satserna: Morgon, Skymning och Midnatt. Men dessa togs bort inför uruppförandet 1941 med Eugene Ormandy på dirigentpulten framför Philadelphiaorkestern. I första satsen inleder fiolerna med jazzig marschrytm följd av träblåsarnas livliga huvudtema. Redan här har Rachmaninov smugit in sin ständigt återkommande Dies irae-musik från den medeltida dödsmässan. Satsens verkliga "pärla" är den melodi som spelas av altsaxofonen och som stråkarna bygger ut till en härligt rysk folksång. Den korta avslutningens tema har Rachmaninov hämtat från sin första symfoni 1897 som helt sågades av kritikerna, ett förfärligt trauma för en ung tonsättare. Här får melodin sin revansch och lugnet är återställt. Andra satsen är en märklig symfonisk vals som introduceras av mässingsblåsare. Dessa återkommer för att "störa" varje försök till ett musikaliskt flöde, valsrytmen bryts av långsamma, intensiva stråkavsnitt. Man kan inte låta bli att tänka på Ravels smågalna La valse. Tredje satsen har liknats vid en riktig "häxsabbat" men i den tunga inledningen finns reminiscenser av Dies irae-temat. Lugnare avsnitt bryts upp av inledningstemat i konflikt med två hymner ur Rachmaninovs Vesper från 1915 till en allt snabbare och starkare avslutning. Sist i partituret skrev Rachmaninov: "Jag tackar dig, Herre". Som om han visste att detta var slutet på hans tonsättargärning. GUNILLA PETERSÉN 2014