Archive Dive into the archive

Antonín Dvorák (1841-1904) Cellokonsert h-moll op 104 Allegro Adagio ma non troppo Finale: Allegro moderato I själva verket är detta Dvoráks andra cellokonsert. Den första i A-dur (1865) var ett ungdomsverk som han aldrig orkestrerade. Han fyllde sin nya konsert med en överväldigande romantik, inte bara genom det uttrycksfulla användandet av soloinstrumentet, utan även den färgrika orkesterpaletten där blåsarna spelar stor roll. Konserten tillägnats vännen Hanuš Wihan, cellist i Tjeckiska kvartetten, som ville göra vissa ändringar i slutet. Dvorák skrev till förläggaren: "Jag måste insistera på att verket trycks så som jag skrivit det!" Wihan tog illa vid sig och överlät uruppförandet i London den 19 mars 1896 till Leo Stern. Med tiden försonades Dvorák med Wihan och de framförde ofta konserten tillsammans. Skälet till att Dvorák inte ville ändra något i slutpartiet var rent personligt. Hemkommen till Böhmen hade han nåtts av budet att en kär svägerska avlidit. Han erinrade sig att han citerat en av hennes älsklingsmelodier i Fyra sånger, och delar av sången lät han nu också ingå i codan. För att betona verkets betydelse har man ibland kallat cellokonserten för "Dvoráks tionde symfoni". Och Brahms frågade sig: "Varför i all världen har jag inte vetat att man kunde skriva en sådan cellokonsert?" Den musikaliskt mogna och storslagna konserten är ett verkligt mästarprov för solisten. Stig Jacobsson

Antonin Dvorák (1841-1904) Othello, uvertyr Konsertuvertyren Othello ingår i en uvertyrserie Antonin Dvorák skrev som han vackert kallade Natur, liv och kärlek. Den första, I naturen, börjar en lugn sommarafton, medan den andra, Karneval, drar in oss i livets virvelvindar. Othello bildar kontraster mellan stillhet och uppsluppen glädje, mellan sötma och bitterhet. Precis som kärleken är beskaffad.

Antonin Dvorák (1841-1904) Symfoni nr 9 e-moll Op 95 Från nya världen; sats 4 Dvorák älskade folkmusiken i hemlandet Böhmen (Tjeckien) och fick inspiration från den till flera av sina verk. Han stora intresse för just "folkets röst" var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M Thurber 1891 inbjöd honom att bli rektor för hennes nya National Conservatory i New York och utforma en framtida amerikansk nationalmusik. Ett berömt uttalande av Dvorák under denna tid är också att ursprungsbefolkningens och de svartas sånger borde utgöra grunden till "en stor och ädel musikalisk tradition… De är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk." Och så påbörjade han sin nionde symfoni, som han själv kallat "Från nya världen". Uruppförandet ägde rum i Carnegie Hall i december 1893 med dirigenten Anton Seidl och New Yorks filharmoniska orkester. Det blev en stor succé.

Antonín Dvorák (1841-1904) Symfoni nr 8 G-dur Op 88 Allegro con brio Adagio Allegretto grazioso Allegro ma non troppo Något år före Antonín Dvoráks avfärd till Amerika växte den åttonde symfonin fram under långa promenader i skog och mark. Åttonde symfonin är resultatet av ett medvetet sökande efter lugn och harmoni. När stormen ibland ändå ryter för kontrastens skull, blåser den bara bort de torra löven och för med sig frisk luft. Det är en lyckligt leende musik, en enkel, folklig spelmansmusik som avviker från de strikt symfoniska traditionerna. Första satsen börjar med ett klangfullt cellotema som sedan återkommer två gånger under satsens lopp; i inledningen till genomföringen och vid reprisen. Satsen följer noga sonatformen trots att känslo-växlingarna är stora. Den långsamma satsen är ett adagio i c-moll som är uppbyggt av ett pärlband vackra episoder. Så följer en både graciös och elastisk vals innan finalen åter presenterar en liten introduktion bestående av ett trumpetsolo. Även detta solo återkommer några gånger, bland annat som ackompanjemang i pianissimo till soloflöjt och spelat av trumpeter och horn. En utåtriktad coda avslutar symfonin. Den 2 februari 1890 uruppfördes denna G-dur-symfoni med tonsättaren själv som dirigent för Nationalteaterns orkester i Prag, och han ledde strax därpå även framföranden i London och Frankfurt. Symfonin skulle snart gå segrande över världen, och den blev vid sidan av den i Amerika skrivna nionde symfonin (Från nya världen) den mest älskade av hans symfonier. Symfonin tillägnades "Den böhmiska Franz Joseph-akademin för främjandet av konst och litteratur", som tack för att Dvorák blivit dess hedersledamot. Stig Jacobsson

Antonin Dvorák (1841-1904) Symfoni nr 9 e-moll Op 95 Från nya världen Adagio. Allegro molto Largo Scherzo: Molto vivace Allegro con fuoco I februari 1895 skrev tonsättaren Antonin Dvorák följande i amerikanska Harper's Magazine: "En amerikansk reporter berättade en gång för mig att den viktigaste talang en journalist kan besitta är "näsa för nyheter". Just så måste en musiker spetsa öronen för all musik. Ingenting får vara alltför lågt eller alltför betydelselöst för musikern. På promenad borde han lyssna till varje visslande pojke, varje gatusångare eller blind positivhalare. Jag är själv ofta så fascinerad av dessa människor att jag knappt kan slita mig från dem, för ideligen uppfattar jag ett drag eller hör fragment av en återkommande melodi som tycks vara folkets röst. Dessa saker borde tas till vara och ingen borde vara för fin för att göra flitigt bruk av alla sådana uppslag". Dvorák älskade hemlandets folkmusik och fick sin inspiration från den i flera av sina verk. Citatet visar hans stora intresse för just "folkets röst" och detta intresse var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M Thurber 1891 inbjöd honom att bli rektor för hennes nya National Conservatory i New York. För fru Thurber hade en speciell önskan: att Dvorák skulle delta i utformningen av en framtida amerikansk nationalmusik, som med hans hjälp skulle skapas av kompositionseleverna vid hennes konservatorium. Under 1880- och 1890-talen stod Antonin Dvorák på höjden av sin karriär. Han bodde i Prag och försörjde sin familj som tonsättare, dirigent, organist och kompositionslärare vid Pragkonservatoriet. I en imponerande verkförteckning inom de flesta klassiska musikgenrer finns nio symfonier, varav fyra skrevs under dessa årtionden. Han var oerhört tveksam till att lämna sitt hemland. Men den stora lönen avgjorde och familjen installerade sig i en lägenhet på Manhattan, där man bodde 1892-1895. Ett berömt uttalande av Dvorák under denna tid är också att ursprungsbefolkningens och de svartas sånger borde utgöra grunden till "en stor och ädel musikalisk tradition… De är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk." Och så påbörjade han sin nionde symfoni, som han själv kallat "Från nya världen". Uruppförandet ägde rum i Carnegie Hall i december 1893 med dirigenten Anton Seidl och New Yorks filharmoniska orkester. Det blev en stor succé, men ingen kunde säga att man i symfonin direkt kunde höra "det amerikanska folkets röst". Däremot fanns där tjeckiska folkmusikklanger som Dvorák blandade med egna uppfunna melodier: "Det är andan i de svartas och indianernas melodier som jag har försökt återge i min nya symfoni. Jag har helt enkelt skrivit teman i vilka jag till exempel har lagt in vissa för den indianska musiken karakteristiska drag. Dessa teman har jag sedan behandlat och utvecklat med stöd av alla de erfarenheter jag har förvärvat beträffande moderna rytmer, harmonisering, kontrapunkt och orkestral färgsättning." Fyra satser i Dvoráks populäraste musik får tala för sig själva. "Folkets röst" kan uttryckas på så många sätt. GUNILLA PETERSÉN