Archive Dive into the archive

"Bara en gång har jag lyckats förverkliga mina avsikter fullt ut, i Boléro." Maurice Ravel komponerade Boléro (1928) som ett djärvt experiment i rytm, klang och uthållighet. Ursprungligen skrivet som balettmusik för den ryska ballerinan Ida Rubinstein, bygger verket på ett närmast asketiskt musikaliskt material - en oföränderlig rytm i virveltrumman tillsammans med två enkla melodier som upprepas utan tematisk utveckling. Det som förändras är i stället orkesterns färg, täthet och dynamik. Över en ihållande ostinatorytm vandrar melodin genom orkesterns instrument, ett efter ett, i en långsam och obeveklig stegring mot ett monumentalt klimax. Ravel betonade själv verkets monotona och nästan mekaniska karaktär, och beskrev det som en ren studie i orkestrering snarare än ett uttryck för dramatik eller berättande. Just denna konsekventa begränsning ger musiken dess hypnotiska, nästan trance-artade verkan. Boléro väckte omedelbart stor uppmärksamhet vid uruppförandet i Paris, och uppnådde världsomfattande framgång inom några månader. Det blev Ravels mest berömda verk, är än idag ett av de oftast framförda klassiska musikstyckena i världen och betraktas som ett av 1900-talets mest ikoniska och kraftfulla orkesterupplevelser. Andreas Konvicka

Maurice Ravel (1875-1937) La valse Wienervalsens glansdagar i slutet av 1800-talet var rena vansinnet - helt jämförbart med dagens ohämmade klubbdansande. Att virvla runt i jättelika balsalar med tusentals andra par, om och om igen, var tidens stora nöje och njutning. De unga älskade att svepas med i dessa gemensamma excesser medan motståndarsidan hävdade att det var skadligt och osedligt att snurra runt på detta sätt. Men wienervalsen gick inte att stoppa - familjen Strauss och deras efterföljare spred modet till övriga Europa, Ryssland och USA. Ravel var född tillräckligt tidigt för att känna till wienervalsens härjningar. Förmodligen inspirerade denna kännedom honom när han påbörjade orkesterstycket som var tänkt för Djagilevs ryska balett. Denne tackade dock nej. Den "koreografiska dikten" som var klar 1920 blev balett först 1929 när dansösen Ida Rubinstein satte upp den. Verkets arbetsnamn var Wien, en stad Ravel för övrigt kände väl, men fick till slut en än mer avskalad och koncentrerad titel: La valse, valsen. Liksom Straussvalserna har La valse en långsam inledning, varefter den finner sin rytm och melodi och dansar iväg i gammal god tretakt. Men där straussarna håller musiken i mjuka tyglar och försiktigt bromsar in i slutet för att släppa av sina resenärer gör Ravel tvärtom: valsen fullkomligt exploderar, sväller över alla bräddar och spränger både takt och melodi. Ravel skildrar helt enkelt wienervalsens essens - hänförelsen och den totala utlevelsen. En emotionell urladdning, eller för teoretikern: musik som kommenterar sig själv. Ironikern Ravel förnekade sig icke - vad är det för fel i att tillfredsställa olika smaker samtidigt? STEFAN NÄVERMYR

Maurice Ravel (1875-1937) ur Gaspard de la Nuit, transkribering R. Kennedy - Ondine - Scarbo Den frestande vattenanden Ondine (Undine) med sin melodiska lockelse och kalla förförelse har Ravel fångat med kristallklar skärpa, liksom det skummande vattnet ”som stänkte vitt på min blå fönsterruta”. Enligt Ravel får stycket inte fick spelas för långsamt, utan sjungande, uttrycksfullt och tyngdlöst. Stycket kommer från ett pianoverk med titlar från dikter av Louis Bertrand. De har alla dragning åt det gotiska, morbida, drömlika och skräckromantiska hållet. Bertrand gav sken av att dikterna skrivits av djävulen själv. Hit hör också Scarbo, som skildrar en dvärg från helvetet som uppträder i ens mardrömmar.

Maurice Ravel (1875-1937) Pianokonsert i G-dur Allegramente - Adagio assai - Presto Efter en lång turné i USA 1928 skrev Ravel följande år sina tre sista stora verk: superhiten Bolero och två pianokonserter. Resan kan framförallt märkas i Pianokonsert i G-dur, som tagit intryck av bluesen, jazzens frihet och rytmerna från New Yorks nattklubbar. På resan träffade Ravel även George Gershwin. Den amerikanska kompositören visste hur storstadspuls och modernitet skulle låta. Ravel lät sig inspireras av stilen. Trots jazzens närvaro är verket genomarbetat med Ravels minutiösa precision och franska elegans – blåsets orkesterklanger, varje pukslag och synkop, varje bluesigt pianoackord och glissando har sin exakta plats. Verkets två yttre satser sprakar av energi, rytmisk precision och virtuositet, men det är i den långsamma mellansatsen som Ravel öppnar sitt mest innerliga rum. Satsens inledande tre minuter långa solo på pianot, som svävar stilla, påminner om Erik Satie. Tangenterna talar med djup mänsklighet och den enkla, nästan pastorala melodin, vecklas långsamt ut i en oändlig linje. När sedan klarinett och flöjt svarar pianot i en smäktande dialog är det som om tiden har stannat. Pianokonserten i G-dur är det sista stora verk där Ravel var i full konstnärlig kontroll – en skimrande avskedshälsning från en av 1900-talets mest raffinerade musikpoeter. Jörgen Wade

Maurice Ravel (1875-1937) Rapsodie espagnole Prélude a la nuit Malagueña Habañera Feria Rapsodin var ett perfekt verktyg för provinsiell utforskning - äkta eller nykomponerade folklåtar arrangerades och ställdes samman i ett slags mer genomarbetad svit. Inte heller den elegante Ravel, känd för klarhet och raffinerade orkestereffekter, kunde motstå frestelsen. Hans husgud Chabrier hade redan 1883 komponerat succérapsodin Espana och själv hade han lockats av spanska toner i Habanera (1895) för två pianon - som orkestrerades och införlivades i Rapsodie espagnole - och Alborada del gracioso (1905). Så grunden var redan lagd när han skrev sitt första större orkesterverk Rapsodie espagnole 1908. Verket flödar av sensuella orkesterklanger, förtrollande naturintryck och eldiga danser "Nattligt förspel" följs av en malaguena, dans från Malaga, och den tidigare nämnda habaneran som fått sitt namn från Kubas huvudstad. Ravels mästerskap i att måla med orkestern är särskilt framträdande i den avslutande Feria, "fest". Här leker melodistämman virtuost mellan stråkar och blås medan celli, basar och fagotter springer stafett allt under det att slagverk med triangel, tamburin och kastanjetter sätter sina träffar med mäktigt stöd av bleckblåset. En mer effektfull orkesterfinal är svår att finna. Stefan Nävermyr

Maurice Ravel (1875-1937) Svit nr 2 ur Daphnis och Chloé Lever du jour - Pantomime - Danse générale Det är svårt att med några få ord fånga denna orkestersvit, som efter dryga 100 år slår emot en publik med enorm färgrikedom och virtuositet. En musik som bara vid tiden för sin tillkomst är remarkabel. 1913 är det år då Stravinskys Våroffer för första gången klingar, och i Wien framförs Anton Weberns 6 orkesterverk. Två konserter vars musikaliska revolution länge överskuggades av det handgemäng som uppstod under konserterna. Ravels svit omfamnades redan under sin tonsättares levnadsår, men dess musikaliska revolution i harmonik och orkestrering är därmed inte mindre. Denna svit, som är delar ur en balettmusik på den grekiska sagan om Daphnis och Chloé, som Diaghilevs beryktade danskompani dansade fram till, bär alla de särdrag som gjort Ravels musik odödlig. Exemplen är otaliga, men nivån av subtil genialitet är närvarande redan i verkets inledning, när solen gryr i den impressionistiska orkesterskruden. Lyssna inte minst på hur detta gestaltas i stråksektionen. Den klang som är likt en fond för de rörliga blåsmotiven, är i själva verket soluppgångens mest klangliga transformation; hur stråket i en sakta procession under öppningstakterna lyfter sordinerna, från pult till pult, från sektion till sektion, och på det viset – silat genom stråkklangen – ljuvt låter övertonerna från strängarna gå från det dunkla till det klara. Esaias Järnegard

Maurice Ravel (1875-1937) Tzigane Tzigane kommer från ungerskans cigány, zigenare. Ravel går rakt på sak i sin titel: hans stycke med sin långsamma, rapsodiska inledning och accelererande avslutning där strängarna vibrerar både av skönsång och pizzicaton är en egen fri gestaltning av den violinkonst som på 1800-talet utvecklades till nya virtuosa nivåer av romska violinister i främst Ungern. Deras orkestrar blev turnerande stjärnensembler som med fart och fläkt erövrade publiken med verbunkosmusik och medryckande csardas (danser). Ravel skrev sitt stycke för en av den tidens mer framstående violinister, ungerska Jelly d’Aranyi. Att få ett verk skrivet av Ravel – efter Debussys död 1918 den störste då levande franske tonsättaren – var ett riktigt kap. Ravel arbetade långsamt och hans produktion var knappast stor. Från 1924 och fram till sin död 1937 komponerade han bara en handfull verk: Bolero, de två pianokonserterna, violinsonaten, ett par mindre orkesterstycken samt några sånger. Första versionen av Tzigane skrevs för violin och luthéal, en anordning av den belgiske orgelbyggaren Georges Cloetens. Denna järnkonstruktion monterades över strängarna på en flygel och kunde med en rad olika registreringar bland annat fås att klinga som en cembalo och paradinstrument cimbalom, det stränginstrument som spelas med klubbor och producerar en färggrann och övertonsrik klang. (Moderna lyssnare har också gjort jämförelser med Fender Rhodes, elpianot!) En del av dessa klangeffekter har Ravel överfört i orkestreringen han gjorde senare samma år. Harpan vikarierar här och där som luthéal förklädd till cimbalom. När Jelly d’Aranyi spelade Tzigane i Paris 1924 tyckte en recensent att Cloetens uppfinning mest påminde om ”en skramlande speldosa”. Men orkesterversionen togs emot väl vid premiären den 30 november och konsertrapsodin utgör än idag en lockelse för violinister utan nerver. Stefan Nävermyr

Maurice Ravel (1875-1937) Valses nobles et sentimentales Modéré - Assez lent - Modéré - Assez animé - Presque lent - Assez vif - Moins vif - Epilogue: Lent När Claude Debussy fick höra Ravels Valses nobles et sentimentales 1911 utropade han: "Han har det finaste öra någon någonsin haft!" Ravel var själv medveten om att han även den här gången komponerat något alldeles speciellt. "Titeln Nobla och sentimentala valser avslöjar mina intentioner att komponera en serie valser så som till exempel Schubert gjorde det", skrev tonsättaren. Men där tar också den oskuldsfulla jämförelsen slut, eftersom dessa åtta stycken är fullpackade med harmonisk dynamit, som när den exploderade gjorde samtidens lyssnare galna och upprörda. Så här fick man väl ändå inte komponera! Debussy hade bara hört den ursprungliga pianoversionen, för den eleganta och geniala orkestreringen skrev Ravel inte förrän året därpå. Musiken kom också att användas till baletten Adélaïde uruppförd på Châtelet i Paris den 22 april 1912 med tonsättaren som dirigent. I dag har vi vant oss vid styckets pikanta franska kryddning och kan lätt förälska oss i de dofter som samtiden förfasade sig över. De åtta satserna spelas utan paus och rymmer stora kontraster i rytmik inom valsens tretaktsmodell. Sviten slutar med en epilog, en långsam, drömsk, overklig vals där det harmoniska raffinemanget når sin höjdpunkt. Långt senare, 1920, fullbordade Ravel ännu ett "koreografiskt poem" med tretakt - La Valse. Stig Jacobsson