Archive Dive into the archive

Louise Farrenc (1804-1875) Nonett Ess-dur Op 38 Adagio – Allegro Andante con moto Scherzo, Vivace Adagio – Allegro Även om den franska tonsättaren Louise Farrencs plats i musikhistorien länge överskuggades av hennes manliga kollegor, var hon en uppburen musikperson i sin samtid. Hon komponerade tre symfonier, vann vid två tillfällen det prestigefulla Prix Chartier och var utöver en hyllad kompositör känd som en av Europas bästa pianolärare. Hon var även den enda kvinna under hela 1800-talet som erhöll en tjänst som professor i piano vid Musikkonservatoriet i Paris. Nonett Op 38 var det enda kammarmusikverk Louise Farrenc komponerade som inte innehåller piano. Stycket uruppfördes vid en privat salong 1849, innan det året därpå mötte en stor publik vid en offentlig konsert i Salle Érard i Paris. Där gjorde nonetten succé, och violinstämman spelades av den sedermera världsberömde violinisten Joseph Joachim, som då var 19 år. I musiken kombinerar Farrenc de olika instrumenten på oväntade sätt med ett rikt tonspråk som vittnar om hennes musikaliska egensinne och starka integritet. Hedvig Ljungar

Louise Farrenc (1804-1875) Symfoni nr 3 Adagio - Allegro Adagio cantabile Scherzo. Vivace Finale. Allegro Louise Farrenc har en självklar i musikhistorien som en av de mest framstående och remarkabla kvinnliga tonsättarna. Hon blev den första kvinnan att utnämnas till professor vid konservatoriet i Paris, och vann kampen om att erhålla lika hög lön som sina manliga kollegor. Hennes tredje symfoni hamnar numera på listor över världens bästa symfonier, då uppdaterade listförfattare allt mer öppnar öronen för kvinnliga genier. Symfonin bär bland annat en av de mest storslagna finalerna i orkesterrepertoaren. Hon skrev symfonin 1847, men den framfördes inte förrän två år senare av konsertsällskapet vid konservatoriet. Första satsen rör sig subtilt från en mjuk introduktion i oboestämman. Direkt faller upprörda stråkar och pukor in, en oväntad uppbyggnad på kort tid. Farrenc litar på att lyssnaren följer med på resan, och kompletterar den höga energin med citat från Beethoven. Plötsliga förändringar i dynamik förstärker spänningen. Andra satsens adagio inleds med en lyrisk klarinettmelodi och bildar ett enkelt och elegant mellanspel, lugnt och orubbligt. Tredje satsens scherzo har framåtriktning, fart och spänning som ständigt bubblar under ytan, pausad endast under den centrala träblåsartrion. De avgörande unisona stråkarna som inleder sista satsen signalerar en återgång till en mörkare, djärv energi. Precis som i Mozarts symfoni nr 40 framträder passion och känsla inom klassicismens fasta ramar. Med kraft värdig romantiken avslutas finalen med tre triumferande slutackord. Jenny Svensson