Archive Dive into the archive

Zoltán Kodály (1882-1967) Danser från Galánta Urgammal ungersk bondemusik, då oförändrad ute i byarna, började upptecknas av Zoltán Kodály och Bartók omkring 1905. Båda tonsättarna fängslades av den egenartade romska verbunkosmusiken. I slovakiska småstaden Galánta, fem mil från Bratislava, invid tåglinjen mellan Wien och Budapest, fanns ett berömt romskt musikkapell som gav Kodály hans tidigaste smak för orkesterklang. Danser från Galánta skrevs 1933 till 80-årsjubileet för Budapests filharmoniker. Instrumentationen för dubbelbesatta flöjter (plus piccolo), oboer, A-klarinetter, fagotter, därtill fyra horn, pukor, virveltrumma, klockspel, triangel och stråkar efterbildade ett sådant verbunkosband med soloklarinett i huvudroll som romernas tárogáto. Till historien hör att Galántastyckena i original tillkom under Ungerns självständighetskamp under turkisk ockupation. Verbunkosmusik började ges ut i noter under sent 1700-tal, inte minst i Wien, där både Mozart och Schubert tog starka intryck av den. Kodály använder den långsamma verbunkosinledningen som rondotema i följande fyra danser liksom i den stora slutcodan. Bara den upptar mer än styckets halva längd. Kodály skulle som aktad professor vid Budapests Musikhögskola och president för den ungerska vetenskapsakademien senare hedersdoktor i Oxford och Berlin, verka för en spontan folkmusiks betydelse. Denna frihetliga inriktning genomsyrade också centrala tidigare verk som Háry János-sviten 1927 och Danserna från Marosszék 1933, båda jämte Galántadanserna hans oftast spelade verk.