Archive Dive into the archive

Robert Schumann (1810-1856) Abendlied, arr. Johan Svendsen Abendlied, ‘aftonsång’, var ursprungligen ett pianostycke. Robert Schumann komponerade det 1849 till sin samling av 12 klaverstycken “för små och stora barn” (Op 85). 1872 skrev norske tonsättaren Johan Svendsen detta arrangemang för stråkorkester, ett i raden av många som han gjorde av Schumanns rika pianomusik. Det mest omfattande Schumann-arrangemanget är från sommaren 1866, då Svendsen orkestrerade Faschingsschwank aus Wien, Op 26, för stor orkester. Norsk Musikkarv

Robert Schumann (1810-1856) Tre sånger för manskör: Der eidgenossen Nachtwache – Freiheitslied - Schlachtgesang

Robert Schumann (1810-1856) Pianokonsert i a-moll Op 54 1. Allegro affettuoso 2. Intermezzo: Andantino grazioso 3. Allegro vivace Robert Schumann och pianot är en saga som följdes åt livet igenom. Till en början med lust och glädje, och sedan i takt med depression och fysiska (och psykologiska) utmaningar till en bristningens gräns. I en berömd essä från 1839 fantiserar han om vart pianokonserten som form ska bära väg. Schumann frågar sig vilket geni det är som ska förmå att få pianot och orkesterkroppen att inte blott vara ett cirkusnummer, utan en symbios av klanglig prakt. Och redan i första anslaget är det som att vi får höra det kommande århundradets facit kring vad en pianokonsert skulle komma att bli. Efter orkesterns inledande unison, beger sig pianot i nedåtgående kaskader, omgivna av orkestern, som sedan sänker sig till temats ljuva frasering via alternerande oboe och fagott till piano för att sedan i stråkets melodiföring föras vidare in i det andra temat. Det stora Schumann gör med sin pianokonsert är att föra orkestern och pianot samman. De blir en del av en gemensam klang. Premiären av den kompletta konserten hölls i Dresden 1845 med hustrun Clara Schumann som solist. Esaias Järnegård

Robert Schumann (1810-1856) Romanser för damstämmor Tamburinschlägerin - Klosterfräulein - Soldatenbraut – Meerfey - Die Kapelle

Robert Schumann (1810-1856) Symfoni nr 2 C-dur Op 61 Sostenuto assai. Allegro ma non troppo Scherzo: Allegro vivace Adagio espressivo Allegro molto vivace 1844 får Robert Schumann sitt första allvarliga nervsammanbrott, vilket följs av flera. Familjen flyttar till det lugnare Dresden. Andra symfonin blev ett slags återhämtningsprojekt. Ovanligt nog är alla fyra satserna skrivna i C-dur eller c-moll. Det kan skapa problem. Men Schumann undviker skickligt att verket får en statisk utformning och harmonisk monotoni genom att lägga in kontrasterande element - olika rytmer, tempi och korta tonartsbyten inom varje sats. Första satsen inleds med att trumpetarna spelar en koralliknande fanfar över stråkarna. Den fanfaren återkommer i bleckblåsarna i andra satsen och avslutar också hela symfonin. Likt Beethoven lägger Schumann den snabba scherzosatsen på andra plats - ett oerhört virtuost perpetuum mobile i stråkarna och två långsammare trioavsnitt med träblåsare. Ett lustigt två toners motiv upprepas genom nästan hela satsen likt ett uppfordrande mantra. Adagiosatsen är sannerligen symfonins emotionella centrum, som en lång, melankolisk operaaria med gripande soloinsatser i träblåsarna. Schumann lär ha blivit så tagen när han skrev den att han måste göra ett långt uppehåll innan han tog itu med den glädjefyllda, storslagna finalsatsen som, förutom robusta, marschliknande inslag, använder ett enkelt tema i solooboe ur Beethovens sång An die ferne Geliebte. Det var Schumanns hyllning till hustrun Clara. Gunilla Petersén, utdrag

Robert Schumann (1810-1856) SYMFONI NR 3 ESS-DUR "RHENSYMFONIN" Lebhaft Scherzo Unbeschäftigt Feierlich Lebhaft Schumanns Symfoni nr 3, "Rhensymfonin", från 1850 är hans allra sista. Den fjärde symfonin op 120 skrevs redan 1841. Den tredje tillkom sedan han 1849 blivit orkesterledare i Düsseldorf och på en båtutflykt till Köln hösten 1850 överväldigats av Kölnerdomens storslagenhet. Nu ville han hylla sin nya hemtrakt. Men hans artikel Neue Sinfonien für Orchester avslöjar djupare avsikter. Som republikan var han djupt berörd av 1848 års revolution och drömde om en ny tysk konst som med idealet Beethoven (och Shakespeare) ledde utvecklingen på nya vägar. Kölnerdomen blev en sådan politisk och kulturell symbol. Troligen tänkte han sig en rapsodisk/realistisk musik i stil med Beethovens Pastoralsymfoni eller Berlioz Symphonie fantastique, i den "heroiska" tonarten Ess-dur. Arbetet gick raskt. Han började skissa 7 november, direkt vid hemkomsten från ett nytt Kölnbesök, där hans pianokonsert framförts. En månad senare var verket färdigskissat och instrumenterat, tänkt för hans abonnemangskonsert i Düsseldorf 6 februari 1851. Omedelbart därefter omarbetade han partituret för en konsert i Köln 25 februari, och först därpå, efter en andra konsert i Düsseldorf 13 mars, sände han det för publicering. Hans femsatsiga form återspeglar delvis Pastoralsymfonins folklivskaraktär. En första beskrivning talade om "ett friskt, livligt stycke rhenskt liv" i första satsen, förmodligen präglad av upplevelserna på båtresan. Scherzot har enligt samma källa drag av en folkfest i vinskörden, kanske också den upplevd på avstånd från båten. Tredje satsen är en idyll, när Rhenlandskapet upplevs från en av de många borgarna längs floden. De båda sista satserna hänger tätt samman. Den fjärde kallades först "Med karaktär av att ackompanjera en festlig ceremoni". Kölns ärkebiskop hade den 12 november 1850 upphöjts till kardinal, vilket firades med en stor ceremoni i kyrkan. De tre trombonerna i satsen kan tolkas som de tre dignitärer som förrättade akten, vid vilken Schumann dock inte var närvarande. Finalen speglar folkfesten efteråt. Rolf Haglund 2012