Archive Dive into the archive

Francis Poulenc (1899-1963) Konsert för två pianon och orkester Allegro ma non troppo Larghetto Finale Fransmannen Francis Poulenc blev redan tidigt framgångsrik och debutverken från de sena tonåren spelades under hela hans liv. Mycket av hans tidiga produktion kom att kännetecknas av humor och lek med drag från kabaré och jazz, liksom från kollegor som Offenbach. Dubbelkonserten för piano skrevs 1932 då hans mecenat tyckte att Poulenc och hans pianistvän, Jacques Fevrier, förtjänade att framträda vid en festival i Venedig. Poulenc använde impulser från både Mozart och Stravinsky med markanta slagverksinslag. Vännerna Poulenc och Fevrier spelade själva in konserten på skiva.

Francis Poulenc (1899-1963) Stabat mater Svensk översättning av Gunhild Vidén Stabat mater är texten från 1200-talet om Jesu moder som sätter hälarna i backen och vägrar att vika från sin sons sida medan han dör på korset. Hon kan inget göra för honom än detta enda, att stå där så att han kan se henne, stå där ända till slutet. Texten är tonsatt många gånger och det verkar vara just Marias envisa, trofasta lojalitet som flera tonsättare tar fasta på. Även Poulencs Stabat mater börjar på det sättet. Men det är inget gudomligt eller upphöjt över Marias förtvivlan, det är ett mänskligt lidande som alla kan känna igen, alla som följt en älskad eller anhörig till livets kant. På samma sätt är Poulencs tonsättning av Stabat mater en blandning av sorg, ilska, trötthet, uppgivenhet men också hopp. Det som fick Poulenc att skriva musiken var att hans vän, konstnären Christian Bérard, dog 1949. Bérard var precis som Poulenc själv homosexuell. Det är klart att det var svårt för Poulenc att bejaka sin läggning i en tid när den var förbjuden, inte minst eftersom han samtidigt var troende katolik. Poulenc som i hela sitt liv led av manodepressivitet hade 1936 vallfärdat till “den svarta jungfrun” i Rocamadour. Där fick han en religiös upplevelse, rentav uppenbarelse. Kanske var det först i mötet med statyn av madonnan med jesusbarnet i knät som han kunde kombinera sin gudstro med sin livsföring? När vännen Bérard avlidit fick han idén att skriva ett Stabat mater för att hedra Bérard. Musiken Poulenc skrev före andra världskriget var mestadels lättsam, men efter sin religiösa upplevelse beskrivs Poulenc ofta som en dubbelnatur; både munk och gamäng. Själv beskrev han 1942 sin musik så här: ”Jag vet mycket väl att jag inte är en av de tonsättare som har varit tonalt nydanande som Igor, Ravel eller Debussy, men jag tror det finns plats för ny musik som inte har något emot att använda andra kompositörers tonalitet. Var det inte så det var med Mozart-Schubert?” Stabat mater uruppfördes 1951 i Strasbourg och fick samma år kritikernas pris i USA som årets bästa körverk. Poulencs Stabat mater påminner oss om det djupt mänskliga som förenar oss alla: dödens bitterhet och obegriplighet. Katarina A Karlsson

Francis Poulenc (1899-1963) Trio för oboe, fagott och piano Presto: Lento – Presto Andante Rondo: Très vif Detta ljusa, glittrande och humoristiska verk skrevs våren 1926, men de första skisserna lär ha tillkommit redan 1921. Poulenc kämpade ofta länge med sina stycken. Verket är mycket lättlyssnat; kanske kan man tala om gammal musik i modern dräkt. Det är märkligt att tänka sig att Schönberg sedan ett par år tillbaka arbetade med tolvtonskompositioner eller att Bartók vid denna tid antagligen hade funderingar kring sin tredje stråkkvartett, som blev klar 1927. Det är alltså inte förvånande att Poulencs samtida kolleger, åtminstone utanför Frankrike, förhöll sig kallsinniga till hans musik. Första satsen, Presto, har en kort långsam inledning som, menar några, har tydliga ironiska slängar till element i den franska uvertyrens långsamma öppning. Den inleds efter fyra takters pianoackord med pompösa fagottoner. Det är inte fråga om temabearbetning i klassisk mening, vilket Poulenc tog avstånd från, utan en rapsodisk följd av olika melodier. Kammarmusikförbundet, Yngve Bernhardsson

Francis Poulenc (1899-1963) Ur Chansons françaises 1. Margoton va t'a l'iau 2. La belle se sied au pied de la tour 3. Pilons l'orge 4. Ah! mon beau laboureur 5. Les tisserands