Here you can find almost anything about all the concerts Gothenburg Symphony has played over the years, both in the Concert Hall and on tour.
Search for conductors, soloists and other artists that has played together with us. Or search for composers and music that we have played. And filter on specific seasons. Guesting orchestras and ensembles are also included in the archive.
The result is presented by season.
Francis Poulenc (1899-1963)
Ur Chansons françaises
1. Margoton va t'a l'iau
2. La belle se sied au pied de la tour
3. Pilons l'orge
4. Ah! mon beau laboureur
5. Les tisserands
Francis Poulenc (1899-1963)
Konsert för två pianon och orkester
Allegro ma non troppo
Larghetto
Finale
Fransmannen Francis Poulenc blev redan tidigt framgångsrik och debutverken från de sena tonåren spelades under hela hans liv. Mycket av hans tidiga produktion kom att kännetecknas av humor och lek med drag från kabaré och jazz, liksom från kollegor som Offenbach. Dubbelkonserten för piano skrevs 1932 då hans mecenat tyckte att Poulenc och hans pianistvän, Jacques Fevrier, förtjänade att framträda vid en festival i Venedig. Poulenc använde impulser från både Mozart och Stravinsky med markanta slagverksinslag. Vännerna Poulenc och Fevrier spelade själva in konserten på skiva.
Francis Poulenc (1899-1963)
Mouvements perpétuels: Nr 13 och 15
Francis Poulencs pianomusik är på många sätt fransk: elegant, lätt och rytmiskt kvick, men också full av oväntade harmonier och en alldeles egen blandning av humor och vemod. Poulenc var själv en skicklig pianist, och hans korta pianostycken har ofta en improvisatorisk, nästan samtalande karaktär. I den tredelade ungdomssviten Mouvements perpétuels hörs den lekfulla sidan. Musiken är hela tiden i rörelse, kanske på promenad genom ett livligt Paris.
Improvisationerna visar andra sidor. I Improvisation nr 13 finns en nostalgisk ömhet, som om staden och det förflutna plötsligt betraktas på avstånd. Improvisation nr 15, Hommage à Édith Piaf, knyter an till den franska vistraditionen. Med passionerad intensitet och emotionell resonans skapar Poulenc ett musikaliskt porträtt av sångerskan, men också av Paris med sina boulevarder, kaféer, röster och sånger.
En mer personlig sida av Poulenc kommer till uttryck i Mélancolie, komponerad 1940 under den tyska invasionen av Frankrike. Det var en traumatisk period för tonsättaren: liksom många andra levde han skild från sina älskade och avskuren från sitt tidigare liv. Pianostämman berättar om saknad, nostalgi och en sorg som långsamt övergår i stillhet.
Anna Hedelius
Francis Poulenc (1899-1963)
Stabat mater
Svensk översättning av Gunhild Vidén
Stabat mater är texten från 1200-talet om Jesu moder som sätter hälarna i backen och vägrar att vika från sin sons sida medan han dör på korset. Hon kan inget göra för honom än detta enda, att stå där så att han kan se henne, stå där ända till slutet. Texten är tonsatt många gånger och det verkar vara just Marias envisa, trofasta lojalitet som flera tonsättare tar fasta på. Även Poulencs Stabat mater börjar på det sättet. Men det är inget gudomligt eller upphöjt över Marias förtvivlan, det är ett mänskligt lidande som alla kan känna igen, alla som följt en älskad eller anhörig till livets kant. På samma sätt är Poulencs tonsättning av Stabat mater en blandning av sorg, ilska, trötthet, uppgivenhet men också hopp.
Det som fick Poulenc att skriva musiken var att hans vän, konstnären Christian Bérard, dog 1949. Bérard var precis som Poulenc själv homosexuell. Det är klart att det var svårt för Poulenc att bejaka sin läggning i en tid när den var förbjuden, inte minst eftersom han samtidigt var troende katolik. Poulenc som i hela sitt liv led av manodepressivitet hade 1936 vallfärdat till “den svarta jungfrun” i Rocamadour. Där fick han en religiös upplevelse, rentav uppenbarelse. Kanske var det först i mötet med statyn av madonnan med jesusbarnet i knät som han kunde kombinera sin gudstro med sin livsföring? När vännen Bérard avlidit fick han idén att skriva ett Stabat mater för att hedra Bérard.
Musiken Poulenc skrev före andra världskriget var mestadels lättsam, men efter sin religiösa upplevelse beskrivs Poulenc ofta som en dubbelnatur; både munk och gamäng. Själv beskrev han 1942 sin musik så här: ”Jag vet mycket väl att jag inte är en av de tonsättare som har varit tonalt nydanande som Igor, Ravel eller Debussy, men jag tror det finns plats för ny musik som inte har något emot att använda andra kompositörers tonalitet. Var det inte så det var med Mozart-Schubert?”
Stabat mater uruppfördes 1951 i Strasbourg och fick samma år kritikernas pris i USA som årets bästa körverk. Poulencs Stabat mater påminner oss om det djupt mänskliga som förenar oss alla: dödens bitterhet och obegriplighet.
Katarina A Karlsson
Tre stycken (1918/1928) 3 concerts 1993-02-1112 min
Francis Poulenc (1899-1963)
Trio för oboe, fagott och piano
Presto: Lento – Presto
Andante
Rondo: Très vif
Detta ljusa, glittrande och humoristiska verk skrevs våren 1926, men de första skisserna lär ha tillkommit redan 1921. Poulenc kämpade ofta länge med sina stycken. Verket är mycket lättlyssnat; kanske kan man tala om gammal musik i modern dräkt. Det är märkligt att tänka sig att Schönberg sedan ett par år tillbaka arbetade med tolvtonskompositioner eller att Bartók vid denna tid antagligen hade funderingar kring sin tredje stråkkvartett, som blev klar 1927. Det är alltså inte förvånande att Poulencs samtida kolleger, åtminstone utanför Frankrike, förhöll sig kallsinniga till hans musik.
Första satsen, Presto, har en kort långsam inledning som, menar några, har tydliga ironiska slängar till element i den franska uvertyrens långsamma öppning. Den inleds efter fyra takters pianoackord med pompösa fagottoner. Det är inte fråga om temabearbetning i klassisk mening, vilket Poulenc tog avstånd från, utan en rapsodisk följd av olika melodier.
Kammarmusikförbundet, Yngve Bernhardsson