Archive Dive into the archive

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Capriccio Italien Åren kring 1880 innebar en vändpunkt för Tjajkovskij. Han hade återhämtat sig från de värsta efterföljderna av det dödsdömda giftermålet med pianoeleven Antonia, och började bli berömd som tonsättare. Egentligen ville han inte resa till Italien, men brodern Anatol insisterade och efter ett kort besök i Paris anslöt Tjajkovskij i december 1879 till brodern i Rom. Han blev glatt överraskad av den sprudlande karnevalen och inspirerades av populär- och folkmusiken: "Jag vill komponera något i stil med Glinkas spanska fantasier", skrev han till sin sponsor fru von Meck. Redan Bach hade använt beteckningen "capriccio" (bocksprång) för några av sina klaverstycken. Då var det närmast en livlig improvisation, men senare kom termen att beteckna musik som är glad, folklig och livfull. Och det stämmer verkligen i Tjajkovskijs fall. Capriccio Italien blev en sådan framgång att kollegan Rimskij-Korsakov några år senare kopierade idén i sitt Capriccio Espagnol. Stefan Nävermyr

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Pianokonsert nr 1 b-moll Op 23 Allegro non troppo e molto maestoso. Andantino semplice Allegro con fuoco Iaktta hur denna konsert börjar: det är hornen som inleder, sedan ackompanjerar pianot den storslagna melodin i stråkarna. Ombytta roller med andra ord. När pianot så tar över melodin i andra rundan är den utsmyckad för att hålla ihop hjälpligt, men sedan smiter pianisten iväg till en kadens och lämnar melodin. Med rätta, för temat passar bättre ett legatoinstrument som violinen, eller varför inte en trumpet (hur skulle inte den glänsa över stråkarna)? Ett rytmiskt scherzoavsnitt med udda betoningar växlar sedan med ett långsamt trånande tema i denna expansiva förstasats. Andantinot – med en finurlig inledning som försåtligt lurar in lyssnaren i tvåtakt när det i själva verket är en lugn vaggsång i tretakt – innehåller ett hurtigt, oregerligt prestissimo som pekar näsa åt sin stillsamma granne. Det avslutande allegrot, ”med eld”, flammar hett i en ukrainsk folkdans med virtuosa löpningar. Det kan vara intressant att notera att konserten varken inleds eller avslutas av pianot. Hela verket kännetecknas av en färggrann orkestrering och ständigt omväxlande och uppfinningsrika rytmer (inklusive en regelrätt shuffle i första satsen). Denna hörnsten i repertoaren höll en gång på att gå en för tidig död till mötes. ”Dåligt komponerat och ospelbart”, utbrast en vredgad Nikolaj Rubinstein (firad pianist och kompositör) när Tjajkovskij spelat konserten för honom 1875 – han rekommenderades att stryka stora delar och omarbeta resterna. Det struntade Tjajkovskij högaktningsfullt i och det ska han ha ett stort tack för! Stefan Nävermyr

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Romeo och Julia, Fantasiuvertyr Naturligtvis blev den 29-årige ryske tonsättaren Peter Tjajkovskij smickrad och inspirerad när hans tonsättarvän och lärarkollega Balakirev föreslog Romeo och Julia som möjligt ämne för komposition. Den första versionen från 1869 uruppfördes 1870 i Moskva och dirigerades av den kände Nikolaj Rubinstein men den blev ändå kallsinnigt mottagen, liksom ett par försök till. Den slutgiltiga versionen kom tio år senare och allt arbete och vånda lönade sig. Tjajkovskijs Romeo och Julia är och förblir ett mästerverk. Han var också tacksam för Balakirevs inblandning i framför allt de första årens kompositionsprocess och tillägnade denne sitt omtyckta verk, som han oftast blev ombedd att ha med i sitt program när han senare i sitt liv turnerade som dirigent. Tjajkovskij kallade Romeo och Julia en fantasiuvertyr, eftersom den var friare i sin blandning av den västeuropeiska klassiska sonat- och uvertyrformen, och också hade den symfoniska tondiktens kännetecken. Musiken skildrar snarare dramats känslostämningar än rent programmusikaliska handlingsförlopp. Och visst finns Tjajkovskijs egna tolkningar av den ryska folksjälens musik med i den version som gäller än i dag. Han gjorde försök att skriva en opera med samma titel men kom aldrig så långt med den. Fantasiuvertyrens långsamt skridande, koralliknande inledning i träblåsare övertas av stråkar och man får redan en känsla av att någonting väntar, att det ljusa och positiva måste förändras. Häftiga rytmer och ett fanfarliknande tema accelererar i en kamp om liv och död, när engelskt horn och sordinerade altfioler leder över till ett av Tjajkovskijs så lyriska och mästerliga kärleksmotiv. Men kampen fortsätter mellan dramats olika stämningar. Till den smärtsamt sorgliga och oundvikliga avslutningen. Gunilla Petersén (utdrag)

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 5 e-moll Op 64 Andante. Allegro con anima Andante cantabile, con alcuna licenza Allegro moderato Andante maestoso. Allegro vivace Peter Tjajkovskij hade under lång tid varit ekonomiskt oberoende när han under sommaren 1888 gav sig på sin femte symfoni. En förmögen änka, Nadezjda von Meck, hade så till den grad fängslats av hans kompositioner att hon gett honom ett generöst tilltaget årligt underhåll. Efter fyra månaders arbete skrev han till madame Meck att han nästan var färdig med sin 'ödessymfoni'. Ödesmotivet kommer smygande i klarinetternas låga register, en melodi som sedan återkommer i varje sats. Omedelbart grips man av enkelheten och harmonin genom känsligt inplacerade blåsarsolon. Andra satsen låter två känsloladdade motiv växla med varandra. Det ena presenteras av hornet och det andra av oboen. Men också här byter ödesmotivet in. Tredje satsen bidrar med kontrast i form av en välpolerad elegant vals, den dansform som så många gånger lockat fram mästerverk ur Tjajkovskijs penna. Det börjar som om det vore en balettscen och först så småningom får musiken symfonisk karaktär. De mörka tankarna flyr inte undan ens i balens virvlar. I finalen genomgår ödestemat en förvandling. Tempot blir mer marschliknande och skiftar i dur - det blir efter hand till och med grandiost. STIG JACOBSSON

Peter Tjajkovskij (1840-1893) Symfoni nr 6 Pathetique Op 74 Adagio;Allegro non troppo Allegro con grazia Allegro molto vivace Finale:Adagio lamentoso Få symfonier innehåller så många utbrott av känslor och plötsliga humörsvängningar som Tjajkovskijs sjätte, med den talande titeln Pathétique ("passionerat lidande"). Den speglar hans manodepressiva personlighet, han drabbades under hela sitt liv av kriser och kämpade ofta med sjukdom och depression. Tjajkovskijs död i Sankt Petersburg, bara nio dagar efter att han dirigerat premiären, gav verket dessutom en tragisk aura redan från början. Det sades till och med att musiken medvetet förebådade hans egen död, som skedde efter att han druckit kolerasmittat vatten. Ännu idag är musikforskarna oense om det var en olyckshändelse eller ett påtvingat självmord, för att undvika offentlig skandal som homosexuell. Är den sjätte symfonin verkligen ett egenkomponerat rekviem? Denna teori får drivkraft av den "mörka" tonarten h-moll, som står för stor passion och tragedi, och av den ovanliga strukturen. Huvudmotivet som löper genom hela verket består av ett klagande, fallande sekundintervall. Symfonins dystra karaktär är tydlig redan i första satsen, med sin långsamma, mörka inledning. Andra delen påminner om Don Josés blomsteraria ur Bizets opera Carmen, som Tjajkovskij beundrade mycket. Mot slutet av satsen finns en koralliknande begravningsmarsch, och till och med ett citat från den rysk-ortodoxa begravningsliturgin. Den andra satsen ger lite ljusning, och Tjajkovskij skrev den i en elegant 5/4-takt, som är en ganska vanlig taktart i rysk folkmusik. Den "haltande" karaktären gör satsen nästan humoristisk, trots den kärleksfulla vals- eller menuettlika stilen. I tredje satsen återvänder han till marschen som idé, men den börjar som ett ystert scherzo som efter hand vecklar ut sig i sin fulla livsbejakande kraft. Fjärde satsen är den mest kända i symfonin, och påminner bitvis om ett sorgtyngt rekviem. Huvudtemat präglas av suckande motiv, och i slutet tonar musiken bort i ett lågt stråkackord i h-moll. Tjajkovskij ansåg att symfonin var hans viktigaste, mest personliga komposition, men premiären togs emot försiktigt. ANDREAS KONVICKA (utdrag)