Archive Dive into the archive

Aaron Copland (1900-1990) Appalachian Spring, svit Copland var årsbarn med det nya seklet, och skulle komma att förkroppsliga den nya tidens förhoppningar om den amerikanska livsstilen - inte minst genom cowboy-baletterna Rodeo och Billy the Kid. Hans karriär blev lång och rik. Han var en av Leonard Bernsteins favoritkompositörer. På 1920-talet hade han varit elev till legendariska Nadia Boulanger i Paris, och hamnade därefter snabbt under dirigenten Kussevitskijs vingar. Det var för dennes Bostonsymfoniker han tidigt komponerade några av sina mest briljanta verk. För även om Copland komponerat i de flesta genrer, har han blivit mest uppmärksammad för sin färggranna, rytmiskt vitala och praktfulla orkestermusik. Balettkonsten intresserade honom särskilt och 1943-1944 komponerade han Appalachian Spring för Martha Grahams balettgrupp. Hon uruppförde den i oktober 1944. Orkesterdiket i teatern i Library of Congress i Washington DC är mycket litet och rymmer bara en ensemble om 13 musiker, och för en sådan ensemble komponerades också baletten. Men våren 1945 arrangerade tonsättaren en förkortad version av baletten för symfoniorkester, något som kom att visa sig bli hans mest spelade verk. Det var Martha Graham som valde titeln till baletten, och hon hämtade den från en dikt av Hart Crane, vilken egentligen inte alls hade med handlingen att göra. Baletten berättar om ett nybyggarsamhälle i Pennsylvania vid förra seklets början. I den långsamma inledningen lär vi känna huvudpersonerna: nybyggarkvinnan med vana att röra sig i vildmarken, predikanten, den unge förmannen och hans fästmö, samt en grupp om fyra kvinnor i predikantens följe - alla deltar i dansen. En stillsam bön vidtar och därefter en kärleksduett. Predikanten leder en ny dans vilken avslöjar hans irländska bakgrund, och flera av personerna tar upp sina egna danser tills predikanten med en ny bön välsignar det unga paret - och här har Copland även tagit med den gamla frälsningsmelodin The Gift to be Simple. Baletten slutar med att det unga paret lämnas ensamma och stärkta i sitt nya hus. Stig Jacobsson

Aaron Copland (1900-1990) Dance Symphony Introduction: Lento 1. Molto allegro 2. Andante moderato 3. Allegro vivo Aaron Copland, kallad “den amerikanska musikens fader”, har haft en enorm påverkan på filmmusiken, inte minst hans sätt att balansera det storslagna med det innerliga. Även om han själv skrev få originala filmmusikverk har Coplands stil blivit en mall för den klassiska Hollywoodklangen. Coplands tidiga verk Dance Symphony bär tydlig prägel av europeisk modernism – särskilt Stravinsky med sin rytmiska kraft och dissonanta färg – men också av jazzen och den urbana pulsen från 1920-talets New York. Verket, som uruppfördes i Berlin 1932, är uppbyggd i tre satser. Varje sats är som en scen: distinkt i karaktär och sammanhållen av Coplands lekfulla rytmik och klangliga originalitet. Alla satserna är hämtade från Copelands tidiga balett Grohg, ett expressionistiskt dansdrama inspirerat av tysk skräckfilm. Dance Symphony återspeglas i filmmusik av mer nutida tonsättare som John Williams. På samma sätt som Williams filmmusik gör en förflyttning från det trygga till närkontakt med det utomjordiska, så förflyttar sig musiken i Copland från kända europeiska strukturer till något vildare. Verket bär fröet till den musik som Copland senare skulle förknippas med – det vidsträckta amerikanska landskapet som vibrerar av liv och fara. Jörgen Wade

Aaron Copland (1900-1990) Quiet City Brooklyn-födde Aaron Copland är den av de amerikanska kompositörer, som med sin musik mest förkroppsligade landets anda och landskap. I slutet av 1930-talet skrev han scenmusiken till Quiet City, en pjäs av Irwin Shaw. Den handlar om en ung musiker, som uttrycker sina och andras känslor genom sin trumpet. Pjäsen drogs tillbaka för revidering innan premiären, och Copland övertalades av vänner att istället använda delar av det tematiska materialet för ett orkesterstycke 1940. Han gjorde delvis om musiken och lade till ett solistiskt, engelskt horn för balansens skull, ackompanjerat av stråkar. Idén var att spegla huvudpersonen, som hade övergett sin judiska identitet och sina poetiska ambitioner för att uppnå materiell framgång. Den sammansatta karaktären blottas direkt i trumpetens inledande tema, som med upprepade toner symboliserar nervösa hallucinationer. En ömmande vacker melodi tar vid, där det engelska hornet tillkommer och inleder en dialog. Stråkarna ackompanjerar, och framkallar en drömliknande känsla av ensamhet. Ett lyriskt parti följer i form av en vaggvisa, som slutligen leder till rekapitulering av det inledande trumpetmotivet och återgång till öppningstemat i en gripande final. Andreas Konvicka