Archive Dive into the archive

Sergej Prokofjev Masker ur Romeo och Julia, svit nr 1 Shakespeare’s berättelse om det olyckliga kärleksparet Romeo och Julia har gett upphov till massa fantastisk musik. Ett av de mest berömda verken är en balett som Prokofjev skrev 1936. Han levde i Sovjet men var född i Ukraina. Musiken sammanställdes som orkestersvit och blev mycket populär. Mest känd är kanske Riddarnas dans, som du bland annat hör som inledning till SVT:s frågesport Kulturfrågan Kontrapunkt. Stycket Masker, som vi hör här, skildrar när Romeos gäng klär ut sig för balen.

Sergej Prokofjev (1891-1953) Pianokonsert nr 5 G-dur Op 55 1. Allegro con brio 2. Moderato ben accentuato 3. Toccata: Allegro con fuoco 4. Larghetto 5. Vivo I Prokofjevs femte pianokonsert får vi oss till dels en märklig värld, inte minst i relation till hans andra pianokonserter. Därmed inte sagt att hans särdrag är frånvarande, snarare tvärtom, men de framträder här i en påfallande koncentrerad form. Konserten består av fem, relativt korta, satser där pianot och orkestern inte skiljs åt på traditionellt vis, utan de växlar roller; mellan det solistiska och det ackompanjerande. Redan i första satsen fogas korta, motiviska celler samman och drivs framåt av motoriska rytmer, klanglig friktion och abrupta registeromläggningar. Harmoniskt hörs ett tonalt centrum, men det förvrids obönhörligen av kromatiska löpningar och skarpa dissonanser. Pianot i sig hörs mer än ofta närmast som ett slagverksintrument. Det hamras fram och de passager där en lyrisk känsla ändå infinner sig, som i fjärde satsens Larghetto, tycks återkommande krackelera när någon form av romantisk, längre linje infinner sig. I stället hör vi en harmonik där funktionen faller till föga för en känsla av klangliga objekt som ett efter ett visas fram. Den maskinella hanteringen av piano och orkester, de fragmentartade motiven utmejslade i fem satser, formar här en pianokonsert som inte söker syntes eller upplösning utan skildrar fem skilda karaktärer. Den romantiska berättelsen ersätts av ett tänkande som hör moderniteten till. Esaias Järnegard

Sergej Prokofjev (1891-1953) Toccata d-moll Op 11, transkribering J. Guillou Toccata-genren har genomgått stora förändringar sedan Bachs tid. Ursprungligen betecknade den verk av recitativ eller improvisatorisk karaktär, men sedan 1800-talet har betoningen legat på en kontinuerlig pulserande rytm. I Prokofjevs mästerverk från 1912 växer denna rytm till en hamrande motorisk drivkraft som utvecklar teman eller motiv. Det som verkar fascinerande och fängslande för oss idag kom som en chock för den tidens kritiker. Men det fanns också förespråkare som Prokofjevs vän Nikolaj Mjaskovskij, som skrev om toccatan: "Den är en djävulskt smart sak; edgy, energisk och full av personlighet". Den här versionen för orgel gjordes av den franske organisten och tonsättaren Jean Guillou. Henle förlag

1. Montague och Capulet 2. Tybalts död 3. Romeo vid Julias grav