Archive Dive into the archive

Jean Sibelius (1865-1957) Alla marcia ur Kareliasvit Karelia-sviten är ett tidigt verk av den finska nationaltonsättaren Jean Sibelius, som han skrev på beställning från Viborgs studentnation 1893. Det berättar om regionen Karelens historia. Det pampiga stycket Alla marcia är en segermarsch och ett populärt extranummer när Göteborgs Symfoniker gästspelar.

Jean Sibelius (1865-1957) Finlandia Op 26:7 Jean Sibelius berömda Finlandia har sitt ursprung i en festföreställning arrangerad i Helsingfors 1899. Officiellt gavs föreställningen för att stärka Pressens pensionsfond. Men det var inte obekant för någon att detta var ett sätt att protestera mot förtrycket mot ett 20-tal finska tidningar, som under året förbjudits av ryska tsarstyret. Det allra sista stycket kallades "Finland vaknar", och det blev en grande finale som Sibelius senare gjorde en konsertversion av. Resultatet blev ett genialt verk, men även om Sibelius i åtskilliga brev hade uttalat sitt oinskränkta stöd för frihetssträvandena så var det inte hans idé att kalla stycket Finlandia. En anonym person hade föreslagit att Sibelius skulle komponera en uvertyr med titeln Finlandia till världsutställningen i Paris år 1900 och Sibelius fann idén utmärkt. Han insåg också att med materialet från Pressens dagar skulle han nå det bästa tänkbara resultatet. Stycket uruppfördes i denna form den 2 juli 1900 i Paris, och Robert Kajanus dirigerade. Musiken ägde sprängstoff och blev ett viktigt inslag i frihetskampen. Stycket var så laddat att det länge inte fick spelas under sin egen titel. När det spelades i Estland 1904 gick det under det neutrala namnet Impromptu, och även andra namn har förekommit. I dag är det en symbol för Finland, känt över hela världen. Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865-1957) Lemminkäinensvit Op 22 Lemminkäinen och jungfrurna på ön Tuonelas svan Lemminkäinen i Tuonela Lemminkäinen drager hemåt Den 13 april 1896 gav Jean Sibelius en porträttkonsert i Helsingfors, och som största nyhet presenterade han ett stort anlagt verk kallat "Sinfoniska dikter till motiv ur Lemminkäinen mythen". Sviten bestod av fyra satser vilka omedelbart skördade stor lycka. Det var varken första eller sista gången Sibelius vann framgångar med motiv inspirerade av det finska folkeposet Kalevala. Centralgestalten är naturligtvis Lemminkäinen -hjälten som är lika pigg på kärleksäventyr som på krigiska bedrifter. Till vart och ett av de fyra avsnitten i partituret citerade Sibelius några rader ur Kalevala. I första dikten, Lemminkäinen och jungfrurna på ön, styr hjälten skutan mot stranden och ankrar ytterst på Saaris udde. Detta sker till ackord som uppenbarligen inspirerats av tonsättarens möte med Wagners musik sommaren 1894. Det följande ljusflimret har däremot en nästan impressionistisk förtrollning och skildrar hjältens förlustelser med öns jungfrur. Här finns mycket sagostämning och i sluttakterna tar han avsked från flickorna med en stråkklang i svagaste pianissimo. Den andra satsen, Tuonelas svan, har blivit den överlägset mest spelade av dessa fyra legender. Skildringen av svanen på dödsrikets svarta flod har blivit en gripande symfonisk dikt där solistiska inslag i engelskt horn skapar en vemodig, fjärran stämning. Men även på andra sätt firar Sibelius orkestreringskonst triumfer i just detta stycke: harpan, basklarinetten, bastrumman, solocello och soloviola hjälper alla till att förtäta detta dödens landskap. Man kan, om man så vill, betrakta Lemminkäinensvitens fyra satser som en symfoni - de har nämligen en symfonis förväntade karaktärer. Tuonelas svan skulle i så fall motsvara den långsamma satsen. Det har blivit mörk, ödslig och hemlighetsfull nordisk musik - men så befinner vi oss också i dödsriket. Tiden är upphävd, svanen helt oåtkomlig. Kvinnotjusaren Lemminkäinen ber Pohjola, symbolen för Norden, om hans dotters hand. Men för att godkännas måste han genomgå en rad besvärliga prövningar, däribland att döda Tuonelas svan. Han utsätts för många lömska svek innan han till slut styckas och slängs i floden. Mittdelen är isande kall, fylld av magi, när Lemminkäinens moder samlar ihop sonens kvarlevor och "hjälpte så den unge hjälten till hans forna sköna skapnad". I sluttaktens solocello har han återvänt till livet. Hjältens hemfärd är ett briljant rondo som hela tiden växer i intensitet. Det sammanbindande temat skildrar själva resan, medan episoderna handlar om det som händer efter vägen. Det är stolt musik, väl ägnad att stärka den finska nationalkänslan. Stig Jacobsson

Jean Sibelius (1865-1957) Kareliasvit Op 11 Intermezzo Ballade Alla marcia Att lyfta fram den egna bygden var ett uttryck för finsk patriotism och frihetskamp, i högsta grad aktuella under Sibelius tid. Ett av de mer effektiva konstnärliga uttrycken var den tidens motsvarighet till våra dagars konstinstallation: den så kallade tablån. Föreställ er en scen med naturmiljöer, kulisser, rekvisita och dekorationer (scenografi, alltså) och placera i detta rum äkta och levande människor som står orörliga i förutbestämda poser med övertygande uttryck. Viborgska studentavdelningen vid Helsingfors universitet hade bestämt sig för att framställa viktiga händelser i Karelens historia och Sibelius ombads skriva musik till dessa tablåer. Den karelska staden Viborg grundades av svenskar i slutet av 1200-talet och var fram till andra världskriget Finlands andra största stad. En dåtida skildring av de tre tablåerna lyder: Intermezzo: "Till tonerna av fanfarer och festlig processionsmusik bär Karelens folk fram sin skattribut till en litauisk furste." Ballad: "Karl Knutsson, störtad från sin tron, lyssnar till en entonig stiliserad finskton och drömmer sig sedan tillbaka till flydda års stämningar, färgade av en skandinavisk ballad: Flickan i 'rosenne lund'." Alla marcia: "Pontus de la Gardie och hans trupper tågar mot Kexholms slott vid den väldiga Ladogasjön." Sibelius komponerade ursprungligen en uvertyr och musik till åtta tablåer. Uvertyren publicerades som ett självständigt verk, och delar av tablåerna nr 3, 4 och 5 som denna Kareliasvit. Stefan Nävermyr, utdrag

Jean Sibelius (1865-1957) Svit nr 2 ur Stormen Vindarnas kör - Mellanspel - Nymfernas dans - Prospero - Sång 1 - Sång 2- Miranda - Najaderna Partituret för scenverket Stormen kom till förvånansvärt snabbt under hösten 1925, möjligen delvis i början av följande året. Den över en timme långa scenmusiken har komponerats för sångsolister, blandad kör, harmonium och en stor orkester. Inalles uppfattar musiken 36 nummer. Uruppförandet ägde rum i Köpenhamn den 15 mars 1926, och i synnerhet musiken i skådespelet var en succé. "Shakespeare och Sibelius, dessa två genier, har hittat varandra." Strax efter premiären skrev Sibelius: "I Storm-musiken finns en hel del motiv som ville utveckla utförligare. För dramats skull har jag endast kunnat skissera dem." Det efterföljande verket Tapiolas slutklimax och dess heltoniga och kromatiska texturer kan ses som vidareutvecklingar av Stormen och i synnerhet av dess uvertyr. Men annars gav Sibelius tyvärr upp sina planer: de två orkestersviterna som baserar sig på scenmusiken och den därifrån lösryckta uvertyren omfattar sammanlagt 19 nummer i vilka Sibelius tvärtom koncentrerade och kombinerade delar, ibland med ett litet underligt grepp som fördunklade dramat. I den ursprungliga musiken för Stormen visar sig Sibelius vara en tondiktare på höjd av sin skaparkraft. Musiken utsträcker sig från barock i stil med Corelli och Purcell ända till neoklassicism à la Stravinsky (scen nr 31) och fräsighet à la Prokofjev (Caliban-numren 11 och 13). Trots den breda stilskalan förmår han att hålla ihop musiken. Sibelius förenar den grövsta commedia dell'arte (Stephanos och Calibans sånger, dryckesbrödernas Kanon nr 16) till den sublimaste tragedin (Prospero-numren) - i sann shakespearesk anda. I Stormen skapade Sibelius ett av sina mest geniala orkesterpartitur. Veijo Murtomäki (utdrag)

Jean Sibelius (1865-1957) Symfoni nr 1 Op 39 Andante ma non troppo. Allegro energico Andante, ma non troppo lento Scherzo: Allegro. Lento, ma non troppo. Allegro Finale, quasi una fantasia: Andante. Allegro molto Inledningsvis tänkte Sibelius att den första symfonin skulle vara programmatisk: en symfoni som berättade om hans hemlands geologi och kristendomens triumf över hedendomen. Men sju år efter framgången med orkesterverket Kullervo, baserat på finsk folklore, uppmanade vänner och kritiker Sibelius att tänka i mer rigorösa symfoniska termer. Finland, menade de, behövde konst som var mer internationell än trångsynt – en symfoni som stod sig på helt egna musikaliska villkor. Ett sådant tänkande skulle ge symfonin musikalisk tyngd, oavsett politisk kontext. Under sin studietid i Wien och Berlin hade Sibelius lärare betonat vikten av musikaliska teman – att kontinuerligt bearbeta dem till fullkomlighet. Redan i denna symfoni hanterade kompositören sitt material på ett distinkt sätt. Dess dimmiga öppning med en ensam klarinett förbereder oss inte bara på en chock vid satsens snabba Allegro; den infiltrerar verkets musikaliska idéer som näring i jordmån. Formen på klarinettens tema kan spåras i fragment ända fram till de sista takterna. Den fjärde satsen inleds med en förvandling av temat i manande stråkar. Detta pekar på en annan konceptuell skillnad i Sibelius symfoniska design: hans hantering av instrumentens färger och möjligheter. Till skillnad från traditionellt germanskt symfonisk argumentation (vilket hade varit logiskt på ett piano), så lät Sibelius instrumentens specifika färg forma musikens väg. Symfonins inledande klarinettsolo är ett exempel. De långa tonerna i det långsamma andantet och pizzicatona i scherzot är ytterligare två. Det ledde kritikern Ernest Newman till slutsatsen att "varje sida andas ett annat sätt att tänka, ett annat sätt att leva, till och med ett annat landskap." Det där ”andra sättet att leva” kan anses motiverat. Användningen av recitation – en ton som upprepar sig som något halvt sjunget – har sina rötter i Finlands runiska sångtradition. Andra har hört något distinkt ryskt i klarinettsolot, i den pälssvepta melankolin i den långsamma satsen och i det febriga sätt som det avslutande Allegro moltot bryter ut. Det är Sibelius när han är som mest unik. Den organiska behandlingen av temata fortsätter. Men som en del av processen tycks satsen förena symfonins poler av energi och stagnation på ett sätt som bara Sibelius kunde åstadkomma: han lurar oss anta att musiken opererar med en distinkt hastighet, när den faktiskt är låst i en annan. Andrew Mellor, utdrag ur Sibelius Symphony 1 & En Saga; Rouvali & Göteborgs Symfoniker (Alpha, 2019)

JEAN SIBELIUS (1865-1957) SYMFONI NR 2 D-DUR OP 43 Allegretto Tempo andante ma rubato Vivacissimo Finale: Allegro moderato Efter de avslutande högre studierna i Berlin och Wien skrev Sibelius, vid återkomsten till Helsingfors, körverket Kullervo. Verkets framgång gav honom ställningen som Finlands ledande kompositör, en position han behöll livet ut. En rad symfoniska dikter byggda på ämnen ur den finska mytologin följde och Sibelius kom att spela en viktig roll i formandet av den finska nationella identiteten. Han blev också den drivande kraften i utvecklingen av den nordiska symfonin. Sibelius hade sedan barndomen dyrkat Tjajkovskij men hans skolning hade tvingat in honom i en mera germansk tradition. Tjajkovskijs inflytande är ändå fullt hörbart, inte minst i de båda första symfonierna. Särskilt i den andra bygger han likt idolen upp höjdpunkter med breda melodiska linjer och långsamt skiftande harmonik, och låter musiken växa organiskt. Motiven byggs ofta upp gradvis, där temat upprepar sig mot sitt slutmål. Denna metod kom han att utveckla, och behärskade den till fullo i den senare tredje symfonin. Likt Beethoven så förnyar han sin personliga kompositionsteknik och stil för varje nytt verk. Andra symfonin påbörjades våren 1901 under ett års vistelse med familjen i Rapallo utanför Genua, Italien. Den är delvis inspirerad av Dantes gudomliga komedi men även av Don Giovannis öde i Mozarts opera med samma namn. Detta ger den en dramatiskheroisk karaktär, som är tydligt hörbar inte minst i sista satsen. I den långsamma andra satsen lånar han till och med direkt Kommendörens tema ur Don Giovanni och använder också samma mörka tonart som är operans grundtonart, d-moll. Men symfonin bär också i sitt tonspråk spår av Italiens värme och sol och man kan med lite fantasi även förnimma en underton av längtan till hemlandet Finland, till de ljusa sommarnätterna och den livslånga kärleken till naturen i Norden. Trots Sibelius vana att bryta ner sina teman i mindre beståndsdelar, något som lät ovant till en början för samtidens lyssnare, mottogs ändå symfonin med stor entusiasm. Verkets underliggande drag av fosterländskt patos tilltalade finnarna som törstade efter frihet från den tsarryska överheten. Vännen och dirigenten Robert Kajanus sa om verket att han hörde "den mest hjärtekrossande protesten mot alla orättvisor som hotar vår tid" men också att den lovade nya möjligheter i framtiden. Officiellt motsatte sig Sibelius denna tolkning, möjligtvis av rädsla för censur och repressalier, men det är mycket möjligt att den intentionen ändå fanns. I finalen hörs nämligen ett eko från Mussorgskijs opera Boris Godunov i viola- och cellostämman, ur scenen där munken Pimen räknar upp Tsar Boris förbrytelser. Slutet präglas av glans och hänryckning, och musiken lyfts mot ljusa höjder - ett slut som har få musikaliska motsvarigheter. ANDREAS KONVICKA

Jean Sibelius (1865-1957) Symfoni nr 5 Ess-dur Op 82 Tempo molto moderato. Allegro moderato Andante mosso, quasi allegretto Allegro molto Jämförd med den fjärde symfonin är Sibelius femte symfoni färgrik och levande, heroisk och tillgänglig. Men likafullt krävde den mer arbete än den grubblande och inåtvända fyran. Inget annat verk vållade honom så mycket bekymmer. "Promenerade i kall vårsol. Haft en våldsam impression av symfoni nr 5. Den nya!" "Såg idag (21 april 1915) tio före elva 16 svanor. Ett av de största intrycken i mitt liv! … Lätet av samma träblåsartyp som tranornas, men utan tremolo. Svanornas närmar sig mer trumpeten ehuru sarrusofonklangen är tydlig. Naturmystik och livsve! Femte symfonins finaltema." Första satsen består av två delar. Den första av dessa börjar med en sann herdeidyll, med signalartade hornmotiv och svarande träblåsare. I hela denna del är naturupplevelsen stark, men i satsens andra del får musiken en mer scherzoartad karaktär. I den långsamma satsen återkommer det idylliska, den här gången med en graciös, nästan rokokoartad elegans. "I bakgrunden vandrar klarinetternas, fagotternas och hornens ständigt växlande molnformationer." Finalens huvudtema lyser fram över ett impressionistiskt stråkskimmer, som kontrasterar mot trumpeternas svantema. Och så de ödesmättade, strängt isolerade ackorden som avslutar detta arkitektoniska mästarbygge. STIG JACOBSSON

Jean Sibelius (1865-1957) Symfoni nr 6 d-moll Op 104 Allegro molto moderato Allegretto moderato Poco vivace Allegro molto Redan kring 1915 hade han inlett arbetet med det som skulle bli sjätte och sjunde symfonierna, men det var ingen lätt resa han företog sig. I februari 1920 verkar arbetet med sjätte symfonin ha avstannat. Han skriver i dagboken: "Jag åldras och ungdomen kommer med nya ideal och tar intresset hos människorna för dessa. Skall mitt lifs afton finna mig slö och resignerad, stilla väntande på döden?" Hans fråga ter sig skrämmande profetisk. Efter sjunde symfonin och Tapiola (1926) väntade en 30 år lång, musikalisk tystnad från finländaren i Ainola. Det handlade i grund och botten om att vara sann mot sig själv, och Sibelius fann att hans röst inte längre var relevant. Men på 1920-talet fanns fortfarande en livaktig glöd kvar. Femte symfonin hade framgångar i USA (med Stokowski i Philadelphia och Stransky i New York). Sibelius fick också ett välbetalt erbjudande om att bli lärare vid den prestigefyllda Eastman-Rochester-skolan, men efter många turer tackade han nej: "Att nu lämna komponerandet vore själfmord." Hösten 1922 tar arbetet med sjätte symfonin ny fart och i januari 1923 är det mesta klart. Uruppförandet skedde i Helsingfors den 19 februari 1923. Bara någon vecka senare fick symfonin svensk premiär i Stockholm, och den 10 april tog Sibelius symfonin till Göteborg. Julius Rabe skrev i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning: "Sibelius-konserten i går blev utan gensägelse den största dagen under detta nu snart flydda musikår. Den hade både en mäktig inre betydenhet och yttre festivitas. Och det fanns hos publiken denna villighet att taga emot och låta sig hänföras, som ger åt en konsert ett så ovärderligt tillskott av stämning och resonans, som svetsar samman allmänhetens tusenhövdade skara till en ödmjukt lyssnande församling, där individerna försvinna och gå upp i en kollektiv personlighet." Stefan Nävermyr

Jean Sibelius (1865-1957) Symfoni nr 7 C-dur Op 105 Adagio Vivacissimo Allegro molto moderato Carl Nielsen skrev sex symfonier, hans lika gamla kollega Jean Sibelius skrev sju. Det tycks som om Sibelius planerade symfonierna nr 5, 6 och 7 i ett enda stort svep. Men under det tålamodsprövande arbetet med att i detalj skriva ner visionerna, utvecklade sig materialet på annat sätt än han tänkt sig. Vi vet från hans brev att han planerade den sjunde symfonin som en tresatsig symfoni som skulle avslutas med ett "hellenskt rondo". Men han funderade mycket och fastställde att "när det gäller symfoni nr 6 och 7 kanske jag ändrar mina planer, beroende på hur idéerna utvecklas. Som alltid är jag slav under mina teman och måste underkasta mig deras krav." Den sjunde symfonin fick till slut bara en sats. Han nämnde sitt arbete första gången i december 1917, men det var först den 2 mars 1924 den 20 minuter långa symfonin fullbordades. När musiken uruppfördes av Stockholms Konsertförening den 24 mars, kallades den "Fantasia sinfonica". Han dirigerade själv och skrev dagen efter hem till hustrun Aino: "I går konsert med stor framgång. Mitt nya verk är nog ett av mina bästa." Även om verket har en enda obruten sats, kan man i strukturen hitta flera väl avgränsade partier. Det inleds med ett adagio där Sibelius presenterar en mångfald kontrasterande motiv som med tiden får spela viktiga roller. Så samlar sig stråkarna till en passage han kallat "Hymn", varpå musiken blir mer energisk och rastlös i ett vivacissimo. Denna storm dör bort och ett scherzoaktigt allegro molto moderato leder in oss i en lyckovärld. Trombonen lotsar oss in i epilogen och en klart lysande avslutning. Man kan associera till ljusa sommarnätter, susande furor, brusande forsar - men Sibelius har säkert bara inspirerats av musikens egen inneboende kraft. Stig Jacobsson