Archive Dive into the archive

Camille Saint-Saëns (1835-1921) Bacchanale ur Simson och Delila Simson och Delila är en fransk opera av fransmannen Camille Saint-Saëns, med första premiär 1877. Den utspelar sig biblisk tid där Simson leder ett uppror mot filistéerna. Men han blir förförd av Delila som övertalar honom att klippa av sig håret, där hans styrka sitter. Musiken vi hör är en vild fest, en backanal, där det dansas i templet.

Camille Saint-Saëns (1835–1921) Cellokonsert nr 1 a-moll Op 33 Liksom Mozart och Mendelssohn var Camille Saint-Saëns ett brådmoget underbarn. Redan som 10-åring kunde han spela alla Beethovens pianosonater ur minnet. Under sitt långa liv komponerade han i de flesta genrer: symfonier, kammarmusik, opera och körverk. Mest känd är han kanske för Djurens karneval och Cellokonsert nr 1 – av Sjostakovitj kallad "den perfekta cellokonserten". Inga krusiduller. Ingen lång orkesterindruduktion. Med ett dramatiskt orkesterackord följt av solistens eldiga inträde slungas lyssnaren rakt in i en musikalisk virvelvind – som om cellon plötsligt fått en röst omöjlig att längre hålla tillbaka. Genom konsertens tre satserna låter Saint-Saëns cellon visa hela sitt register: från lyrisk värme till virtuos briljans, från glödande temperament till innerlig reflektion. Musiken kräver total närvaro både av solist och publik. Visst bjuds det på vila och återhämtning men absolut ingen paus – de tre satserna är tonsatta i ett enda långt sammanhängande flöde. Inledningens plötsliga attack behåller sin romantiska chockverkan till finalens sista triumfatoriska kraftsamling. Uruppförandet av cellokonserten ägde rum i Paris 1873 – sedan dess av flera ansedd som en av de största. Jörgen Wade

Camille Saint-Saëns (1835-1921) Pianokonsert nr 2 g-moll Op 22 Andante sostenuto Allegro scherzando Presto Camille Saint-Saëns debuterade som pianist tio år gammal, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Som tonsättare blev han ytterligt produktiv och komponerade musik i alla genrer. Hans musik utmärks av en avväpnande charm, rik melodik och elegans. Den andra har nog förblivit hans mest berömda av hans fem pianokonserter och är den tidigaste av hans kompositioner som ännu står på standardrepertoaren. Våren 1868 ämnade Saint-Saëns arrangera en konsert med den då så firade ryske pianisten Anton Rubinstein (ej att förväxla med Artur Rubinstein) i Salle Pleyel i Paris. Men när det visade sig att de måste vänta tre veckor på en ledig konsertdag, passade Saint-Saëns under tiden på att skriva en helt ny pianokonsert. Rubinstein blev så förtjust i det nya verket att han erbjöd tonsättaren att spela solostämman medan han själv skulle dirigera. Saint-Saëns var kanske inte helt nöjd med sin snabbt hopkomna konsert, men i publiken satt självaste Franz Liszt, vilken inte hade nog med beröm att ösa över sin unge kollegas inspirerade verk. Konserten har en mycket originell form. Första satsen börjar med en kadens, den andra satsen är inte långsam (som konventionen krävde), utan ett kvicksilversnabbt och lekfullt scherzo. Finalen är ett glittrande presto. STIG JACOBSSON

Camille Saint-Saëns (1835-1921) Pianokonsert nr 5 Allegro animato Andante Molto allegro Många har vittnat om vilken utmärkt pianist Camille Saint-Saëns var i sin ungdom. Richard Wagner berättade med en för honom ovanlig beundran hur den 25-årige Saint-Saëns spelade långa avsnitt ur Tristan och Isolde utantill. Det är alltså ganska naturligt att den franske mästaren även som skapande musiker i ovanligt stor utsträckning ägnade sig åt pianoinstrumentet. Han komponerade inte mindre än fem pianokonserter och var i samtliga fall själv solist vid uruppförandena. Hans femte och sista pianokonsert tillkom 1896 i tempelstaden Luxor i Egypten på en av hans semesterresor, vilket gjort att den kallas “Den egyptiska”. Han själv liknar den vid en sjöresa. I den lyriska mellansatsen finns ett tema som lär vara hämtat från båtmännens sång på Nilen. I den briljanta finalsatsen får solisten visa sig från sin virtuosa sida. Inte konstigt att den använts som examensprov vid Pariskonservatoriet.

Camille Saint-Saëns (1835-1921) Symfoni nr 3 c-moll Op 78 "Orgelsymfonin" Adagio. Allegro moderato. Poco adagio Allegro moderato. Presto. Maestoso. Allegro Camille Saint-Saëns långa liv var en obruten serie av triumfer. Drygt två år gammal lärde han sig snabbt spela piano, vid tre komponerade han sitt första musikstycke. Elva år gammal debuterade han offentligt som pianist, och erbjöd sig då att som extranummer spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater - utantill. Men det var inte bara musik som fyllde honom, han skrev även diktsamlingar och dramer, läsvärda memoarer och vetenskapliga uppsatser i ämnen som historia, filosofi, biologi och astronomi. Han var passionerad arkeolog och skicklig skådespelare. Att Camille Saint-Saëns komponerade fem symfonier är nog obekant för de flesta, för det är bara den med ordningsnumret tre som spelas regelbundet. Saint-Saëns hade länge funderat på en ny symfoni och även spelat flera tänkbara teman för den gode vännen Franz Liszt. Men han kom inte i gång på allvar förrän han fick en inbjudan från Royal Philharmonic Society i London 1885 att hålla i en konsert, en inbjudan som utökades med beställning på en symfoni. Uruppförandet kom att äga rum den 19 maj 1886 i St James Hall vid Piccadilly där det fanns en orgel. Tonsättaren var orolig för att hans originella verk skulle skrämma publiken, men det blev i själva verket en formidabel succé som också upprepades när verket fick sin premiär i Paris året därpå. Musiken är synnerligen klangfull, och rymmer samma lidelsefulla tonspråk som några av Liszts symfoniska dikter. Det var också meningen att symfonin skulle tillägnas Liszt, men drygt två månader efter uruppförandet avled Liszt, varför symfonin i stället tillägnades hans minne. Saint-Saëns har gett symfonin en annorlunda form. Den har två huvudsatser, men inom den ramen ryms en traditionell fyrsatsighet. Den långsamma inledningen förvandlas snart till ett livfullt orkesterparti, men orgeln sparas i drygt tio minuter för att försiktigt introducera första delens långsamma avslutning med alla sina drömska tongångar. Tonsättaren var som antytts också en genial pianovirtuos och han kunde inte låta bli att i andra avdelningen ge pianot flyhänta fyrhandslöpningar omgivna av energiska orkesterklanger. Den avslutande delen kan sägas vara mer akademisk, och man får inte glömma att Saint-Saëns var en hängiven Bach-beundrare, som i maestoso ger orgeln full kraft. Musiken antyder den gregorianska dödshymnen Dies irae, och fugaton växlar mellan bleckblås och orgel, inslag som höjer temperaturen till den eggande avslutningen. "Jag har gett allt jag kan ge. Det jag gjort kommer jag aldrig att uppnå igen." STIG JACOBSSON