Archive Dive into the archive

Carl Nielsen (1865-1931) Aladdinsvit Op 34 Orientalisk festmarsch Aladdins dröm & morgondimmornas dans Hinduisk dans Kinesisk dans Torget i Isphahan Fångarnas dans Afrikansk dans Liksom sin alldeles jämnårige kollega Sibelius skrev även Nielsen gärna och ofta scenmusik till olika dramer. Det blev musik till 15 pjäser. Många bestod bara av antydda vinjetter för ett fåtal instrument, medan några kom att bli mycket omfattande orkesterverk. Det är många pjäsförfattare som passerar revy, och några av dem hör till Danmarks allra främsta: Holger Drachmann, Helge Rode och Adam Oehlenschlæger. Den sistnämnde fick tre dramer tonsatta av Nielsen, och det främsta av dem var Aladdin, ett ungdomsdrama som skrivits redan 1805 utan tanke på att det skulle framföras på teatern. Det var i första hand avsett att läsas, eftersom det var alldeles för långt. Motivet var naturligtvis hämtat från den österländska sagosamlingen Tusen och en natt, men fick av författaren en god portion danskt kynne, så det förvånar inte att många försök gjordes att visa åtminstone delar av det på teatern. Pjäsen riktigt ropar efter musik, men med musik blir det alldeles för omfattande. Teaterledningen hade åren efter första världskrigets utbrott letat efter något riktigt stort och festligt, för det kunde man behöva i dessa krigstider. Men ingenting bestämdes förrän alldeles före semestern 1918 då Nielsen fick beställning på scenmusik till dramat, så det blev som vanligt bråttom, eftersom balettavsnitten måste börja repeteras direkt vid säsongsstarten. "Jag har kniven på strupen från teatern som redan börjar fråga efter renskrift… men av renskrift har jag inte en not och av kompositionen är väl en tredjedel färdig. Det är då också förskräckligt att man tar på sig arbete vid en tid då man borde vila", skrev han i ett brev, men när hösten kom blev det hela i alla fall uppskjutet, och han hade med facit i hand kunnat ta det lugnt den sommaren. Så småningom var det i alla fall dags för premiär och då omfattade partituret inte mindre än 26 avsnitt på ca 400 sidor - ett gigantiskt verk med andra ord. Och trots att föreställningen delades upp på två teaterkvällar, blev man tvungen att skära bort stora delar av musiken. Nielsen kände sig dåligt behandlad och ville slutligen inte skylta med sitt namn på affischen. Som tur är räddade han de bästa avsnitten över till en ofta spelad konsertsvit op 34, fylld av orientalisk glöd och med typisk nielsensk prägel. I den pompösa orientaliska festmarschen hittar vi all den prakt bara österlandet kan uppbringa. Men han menade att "naturligtvis har den österländska världen också krävt tid att bli van vid, jag måste ju nödvändigtvis in på det allmänna exotiska musikgeschäftet, där man kan framställa varan på halvflaska till avprovning som exportartikel." Men han lyckades skapa en egen orientalisk ton, inte minst tydlig just i den tungt framåtskridande Orientalisk festmarsch, i en ogripbar Morgondimmornas dans, en graciös Hindudans, en humoristisk Kinesisk dans och en Afrikansk dans. Stig Jacobsson

CARL NIELSEN (1865-1931) Blåskvintett Op 43 Allegro ben moderato Menuett Preludium. Adagio. Tema con variazioni. Andantino Den blåsarkvintett Carl Nielsen slutdaterade i april 1922 har utan tvekan blivit Nordens främsta bidrag till denna genre. Bakgrunden är ett telefonsamtal till pianisten Christian Christiansen hos vilken medlemmarna i Köpenhamns blåsarkvintett råkade befinna sig för att repetera Mozarts Sinfonia concertante. Nielsen hörde musiken genom telefonen, blev begeistrad och gav sig genast iväg till dem. Han lyssnade och frågade ut musikerna om instrumentens möjligheter - och så började han komponera. Till entusiasmen bidrog säker att Mozart var Nielsens musikaliska husgud. Vid det här laget hade Nielsen redan komponerat sin omstörtande femte symfoni och på köpet genomlidit en svår hjärtinfarkt. Men inte ens detta kunde hindra honom från att på lediga stunder - det vill säga på nätterna - komponera kvintetten under ett tre månader långt gästspel som dirigent i Göteborg. Det var också i Göteborg kvintetten spelades för första gången under en privat konsert hos familjen Mannheimer på Götabergsgatan. Den offentliga premiären stod däremot i Köpenhamn den 9 oktober 1922. Med det här verket blåste Nielsen åter liv i en genre som inte alls varit i ropet sedan klassikerna skrev blåsarkvintetter. Romantikerna var helt ointresserade av denna musikform. Första satsen är upplagd som en klassisk sonatsats i rena linjer och menuetten är full av charm - den skulle kunna passa in i en barocksvit. Den avslutande satsen är kvintettens höjdpunkt. Ett preludium inleder och följs av elva variationer över den av Nielsen själv komponerade psalmen Jesu låt mitt hjärta få. Här får musikernas personligheter blomma ut. STIG JACOBSSON

Carl Nielsen (1865-1931) Flöjtkonsert Allegro moderato Allegretto Genom telefonluren råkade Carl Nielsen en gång höra Köpenhamns blåsarkvintett öva och han blev så förtjust i det han hörde att han omedelbart gav sig iväg till övningslokalen för att lyssna mera och för att kunna intervjua musikerna om deras instrument. Det direkta resultatet av detta möte blev en av de första blåsarkvintetter som skrivits i Norden, och en av de bästa överhuvudtaget. Dessutom lovade han musikerna i ensemblen var sin solokonsert. Dessvärre hindrade hans sista sjukdom honom från att fullfölja dessa tankar och det är tragiskt - för flöjtkonserten och klarinettkonserten hör till samtidsmusikens friskaste verk. Sommaren och hösten 1926 tillbringade Nielsen i Tyskland och Italien, och det var i Florens som han den 1 oktober fullbordade den första av de utlovade konserterna - den för flöjt. Han var ivrig att skriva musiken, trots att musikerna var skeptiska och fagottisten hade sagt: "Gör det du, men jag kommer inte att spela den." De visste att Nielsen skrev svårspelad musik och att han ställde stora krav. Men Nielsen skräddarsydde musiken för den tilltänkte musikern och eftersom flöjtisten Holger Gilbert-Jespersen var en smakfull och elegant man med galliskt temperament blev hans konsert ljus och kammarmusikalisk, men med oväntade utbrott. Musiken präglas av vitalitet och gott humör. På ett för Nielsen typiskt sätt letar sig musiken så småningom fram till rätt tonart. Ursprungligen var det D-dur, men direkt efter uruppförandet den 21 oktober 1926 i Salle Gaveau i Paris bearbetade tonsättaren konserten och lät den sluta i E-dur. Flöjten har då hunnit vara ute på många tonala utflykter och tycks nu ha svårt att hitta hem; av en slump lägger sig den tölpaktige bastrombonen i spelet och råkar hitta rätt - och tar därför också äran av solisten. Man håller gärna med den schweiziske tonsättaren Arthur Honegger som var med vid uruppförandet av konserten: "Den har små dimensioner men är fylld av vackra kombinationer, som dialogerna mellan flöjt och pukor eller fagott. Den är pikant, flödande och inte utan humor." STIG JACOBSSON

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 4 Op 16 "De fyra temperamenten" Allegro collerico Allegro comodo e flemmatico Andante malincolico Allegro sanguineo När Carl Nielsen åren 1918-1920 periodvis vikarierade för Wilhelm Stenhammar som dirigent för Göteborgs Symfoniker passade han på att framföra sin andra symfoni från 1902, "De fyra temperamenten". Hans intryck av orkestern vid denna tid är rörande: "Nu har jag haft repetition med orkestern och det är en stor konstnärlig tillfredsställelse att spela med dessa människor, ty de följer min minsta vink och visar mig så stor respekt att jag nästan blir generad." Hur kom då andra symfonin till? Tonsättaren har själv berättat dess historia: "Idén till symfonin De fyra temperamenten fick jag för många år sedan i en bykrog på Själland. När jag med min hustru och några vänner drack ett glas öl, observerade jag en högst komisk bild, som hängde på väggen i en gammal förgylld ram. Bilden var indelad i fyra fält, i vilka "temperament" var framställda med titlar: det koleriska, det flegmatiska, det melankoliska och det sangviniska. Kolerikern satt till häst. Han hade ett långt svärd i handen, varmed han slog vilt ut i tomma luften. Ögonen stirrade, håret fladdrade och hans ansikte gav uttryck av vrede och ett sataniskt hat som kom mig att brista i gapskratt.” I den andra satsen beskriver Nielsen en yngling han mött: "Jag har aldrig sett honom dansa. Därtill var han för overksam, men han kunde gunga med kroppen i långsam valstakt.” Den tredje satsen skildrar melankolin och där verkar det musikaliska materialet ha tagit sin egen riktning. Carl Nielsen talar om "ett starkt utbrott… varefter oboen kommer med ett litet vemodigt och suckande motiv, som efter hand utvecklas och når en klimax av klagan och smärta." I den avslutande satsen gestaltas en självgod typ: "I Allegro sanguineo har jag försökt att skildra grundkaraktären hos en man, som stormar tanklöst fram i tron att hela världen tillhör honom”. Symfonin gick hem både hos publik och kritiker den 18 februari 1920. STEFAN NÄVERMYR

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 3, Sinfonia Espansiva Op 27 Allegro espansivo Andante pastorale Allegretto un poco Allegro Danmarks nationaltonsättare påbörjade arbetet med sin tredje symfoni 1910. Han befann sig i en explosivt kreativ fas, möjligen triggad av ett äktenskap i kris, med underliggande frustration och skuldkänslor. Symfonin är ett av hans mest livsbejakande verk. Vid ungefär samma period utvecklade Nielsen nära band till Göteborg. Här dirigerade han flera gånger och fann en konstnärlig själsfrände i Symfonikernas chefdirigent Wilhelm Stenhammar. De två delade både estetik och ideal: musik som talar direkt, organiskt och fritt – obunden av romantikens tunga slöjor. Sinfonia Espansiva inleds kraftfullt med flertalet enstämmiga orkesterstötar, som om Nielsen vill slå upp portarna till ett nytt rum, där en uppdämd energi kan virvla fritt. Musiken med en drivande motorik, särskilt i stråkarna – ständigt i rörelse, ständigt på väg – återspeglas i den avslutande fjärde satsen, men är då mindre heroisk och mer dansant och lekfull. Driv och melodik som ständigt expanderar, det är vad Nielsen kan tänkas lägga in i betydelsen av hans påhittade ord espansiva. Den långsamma andra satsen är verkets hjärta – en lyrisk idyll där två röster, sopran och baryton, träder fram i ordlös dialog. Vad vill rösterna förmedla till varandra? Förmodligen kärlek och lycka. Jörgen Wade

Carl Nielsen (1865-1931) Symfoni nr 4, "Det Uudslukkelige” Allegro Poco allegretto Poco adagio quasi andante Con anima. Allegro (satserna spelas i en följd) Med sina breda musikantiska erfarenheter (han spelade kornett, slagverk och violin) har Nielsen alltid varit populär bland orkestrar: han är en "musikernas tonsättare" vars stämmor nästan alltid är innehållsrika och utmanande. Den fjärde symfonin (1916) är tät och intensiv, men här finns också rofyllda öar för återhämtning. Symfonin inleds med en kraftfull, fullkomligt överrumplande förstasats, går över ett graciöst allegretto (där blåsinstrumenten inledningsvis dominerar) och en glödande tredjesats innan den avslutas med en braskande final där två pukslagare duellerar våldsamt - hetsade och uppbackade av den övriga orkestern. Så här beskrev Nielsen själv symfonin: "Titeln uudslukkelig antyder något som bara musiken själv kan uttrycka: den elementära livsviljan. /.../ Livet är outplånligt och outsläckligt, igår, idag och i morgon, livet var, är och kommer att existera i kamp, konflikter, alstring och förintelse." Stefan Nävermyr