Archive Dive into the archive

Richard Wagner (1813-1883) Förspel och kärleksdöd ur Tristan och Isolde Det musikaliska språket från operan Tristan och Isolde (1859) räknas ibland som början på den musikaliska modernismen. Tristans harmoniska språk, fyllt med utdragna och olösta dissonanser, förverkligar inte bara den sexuella spänningen mellan operans två centrala karaktärer, utan förebådar också befrielsen från tonalitetens begränsningar. Det berömda ”Tristan-ackordet” är en oupplöst dissonans, ett akademiskt sätt att säga att det låter som om det “leder till något”. Förspelet exemplifierar Wagners framåtblickande syn på både harmoni och frågan om musikalisk form. Här utvecklas också Wagners ledmotivteknik, dvs centrala teman som korresponderar med karaktärer och idéer. Något som blev helt självklart i filmmusiken många decennier senare. Isolde har just anlänt och finner Tristan död när det berömda stycket Kärleksdöden börjar. Hon vill sjunka ner i medvetslöshet och slutligen fullborda sin kärlek till Tristan genom att följa honom i döden. Passagen byggs upp till ett klimax när "vågor av uppfriskande vindar" börjar omsluta Isolde, och återigen när hon föreställer sig att dö i "den väldiga vågen av världens andedräkt". Hon sjunker allt som blåset svävande upplöser ackordet från preludiet. Jenny Svensson

Lohengrin (1848) är Wagners sista romantiska opera, och kretsar kring riddaren Lohengrin. Det populära preludiet till första akten, som författaren Thomas Mann ansåg vara ”romantikens höjdpunkt”, framförs ofta fristående på konserter. Genom olika musikaliska teman och motiv ledsagas vi in i första aktens värld av passion, mystik och heroism. Arian som följer i kvällens program, "I fjärran land", kallas Lohengrins graalberättelse - där myten om det heliga kärlet sägs symbolisera mänsklig längtan.

Richard Wagner (1813-1883) Ringen utan ord, arr Lorin Maazel Rhenguldet: Den gröna skymningen över Rhen - Mot gudarnas boning, Valhalla - Underjorden, nibelungarnas hamrande - Åskguden Donner Valkyrian: Siegmund och Sieglinde - Flykten - Wotans ilska - Valkyrieritten - Wotans farväl Siegfried: Mimes skräck - Siegfried smider svärdet - Skogens sus - Siegfried dräper draken - Drakens sorgesång Ragnarök: Dagen gryr över Siegfried och Brünhilde - Siegfrieds resa på Rhen - Hagen sammankallar männen - Siegfried och Rhendöttrarna - Siegfrieds död - Bålbränningen Den amerikanske dirigenten Lorin Maazel tog på sig att arrangera Wagners mastodontoperor i symfonisk version. Målet var att återskapa samma mytologiska berättelse utan sångarnas text, med samma komponenter som Wagners original. Bakgrunden var Maazels möte med Wagners barnbarn, teatermannen Wieland Wagner, som påpekade att orkestern är själva källan: ”I orkestern – det är där essensen ligger – det är texten under texten, det är det universella undermedvetna som kopplar ihop Wagners karaktärer med varandra”, lär han ha sagt. På Deutsche Oper Berlin hade Ringen-cykeln inte framförts sedan före andra världskriget. När Lorin Maazel tog över operan 1965 fascinerades han av utmaningen: kunde det vara möjligt att avslöja de väsentliga komponenterna i Ringens ljudkod genom en symfonisk syntes? Lorin Maazel berättar själv: “Så börjar vi i Rhens grönaktiga skymning, driver uppströms till gudarnas slott, sjunker ner till smidesdvärgarna, svänger med åskans hammare, kryper med den törstiga Siegmund till den tillfälliga härden.... I ljudkoden ser vi också bokstavligen Siegmunds ‘sympatiska blick’ på Sieglinde, de bådas flykt, Wotans fruktansvärda raseri, Brünnhildes systrars valkyrieritt, Wotans smärtsamma farväl till sin älskade dotter. Vi ser Siegfried smida det magiska svärdet, dräpa draken, höra Fafners svaga klagan. ... och slutligen - gudarnas slut i eldskenet. Även om jag inte på något sätt medvetet har försökt få med alla ringmotiv, förekommer de flesta i en eller annan form.” Lorin Maazel spelade in verket 1987 med Berliner Filharmoniker och ledde konsertpremiären 1990. Jenny Svensson

Richard Wagner (1813-1883) Wesendoncksånger Texter av Mathilde Wesendonck Der Engel - Stehe still! - Im Treibhaus - Schmerzen - Träume Richard Wagner skrev bara ett tjugotal sånger, varav en handfull när han 1839–1842 förgäves försökte vinna parisarnas hjärtan. Nästa steg inträffade 1857–1858 när han under sin mest revolutionära tid befann sig i politisk asyl i Zürich, och samtidigt genomlevde en lidelsefull romans med Mathilde Wesendonck, hustru till en välbeställd schweizisk silkeshandlare. I familjens lantställe hade Wagner och hans hustru fått en fristad. En sak är säker, revolutionären Wagner styrdes mer av konstnärliga drömmar än av politisk övertygelse. Han arbetade med Tristan och Isolde, och för sin älskarinna läste han sin egen text till denna opera. Hon var betagen, och svarade med egna dikter, som helt genomsyrades av samma anda. Wagner lät sig fängslas av hennes dikter och satte musik till dem. Der Engel, Schmerzen och Träume komponerade han under vintern 1857. De färdigställdes i maj året därpå. I den första dikten framställer hon Wagner som konstens frälsare. Själv skrev han på notbladet till skisserna av första akten av Tristan: ”Till den ängel som lyfte mig så högt”. Kärleken må ha förtrollat dem, men rent konkret har arbetet med Mathildes fem dikter bidragit med inspiration till Tristan. Material ur Im Treibhaus (I växthuset) inarbetades i introduktionen till tredje akten. Schmerzen (Smärtor) inleds med samma ackord som också inleder andra akten, och Träume (Drömmar) kan ses som en första version av kärleksduetten i samma akt. Stig Jacobsson