Stäng
Meny
Tillgänglig till 30 maj 2017

Brahms Serenad nr 2

Brahms båda serenader, nr 1 D-dur, opus 11, och nr 2 A-dur opus 16, uruppfördes år 1860. De skrevs då tonsättaren var anställd som pianist, körledare och pianolärare för prinsessan Friederike vid hovet i Detmold i nordöstra Nordrhein-Westfalen. Mest kom han att studera Haydns symfonier och han fann via violinisten Joseph Joachim Mozarts blåsarserenader. Särskilt märks detta i Serenad nr 2 för piccolaflöjt, dubbla flöjter, oboer, klarinetter, fagotter, horn, altfioler, violonceller och kontrabasar, alltså helt utan violiner, därav också styckets mörkare stråkklang. I förväg sände han stycket till Clara Schumann som fängslades särskilt av den tredje satsen, adagiot: ”Underbart vackert” skrev hon till svar, ”hela stycket har viss kyrklig prägel och kunde vara ett eleison”. Visiten i Detmold innebar för första gången att Brahms fick tillgång till en egen orkester och de båda serenaderna var hans första rena orkesterverk.

Brahms ledde själv uruppförandet av Serenad nr 2 i Hamburg den 10 februari 1860. Hamburgfilharmonikerna spelade då också Beethovens violinkonsert med Joseph Joachim som solist, och Brahms
framträdde som solist i Schumanns pianokonsert. Kritiken blev dock blandad, och ännu värre gick det vid reprisen i november. Carl Reinecke, själv också tonsättare, dirigent och pianist, tog då till storsläggan och kallade serenaden ”urlångtråkig, mager och torftig”, medan tonsättaren sades ha gjort ”förtvivlade ansträngningar att låta arbetet framstå som polyfont och lärt”. Snart skulle dock omdömena bli annorlunda när insikten så småningom spreds om vad som kom att kallas ”den progressive” Brahms.
Tonsättaren själv höll sitt stycke högt och gjorde också en bearbetning för fyrhändigt piano 1890, som rentav gjorde honom lycksalig: ”Med sådan lust har jag sällan skrivit noter.” Just 1860, när de båda serenaderna uruppfördes, kom Brahms att underteckna ett manifest riktat mot ”nytyska skolan” i musiken, med särskilt Liszt och Wagner i skottlinjen. Brahms kom därigenom efter Mendelssohns död att ses som främste talesman för den konservativa falangen i musiken, ett faktum som säkert också speglades i Reineckes recension.

Serenaden inleds på läckraste sätt i klarinetterna, allegro moderato, alla breve, på ett sätt som nästan påminner om Mozarts klarinettkvintett, med viss utomhuskänsla och drag av blåsorkester. Scherzot låter ana Beethoven-inspiration, medan det följande adagiot med sin åtta gånger, i olika tonarter återkommande basmelodi är serenadens kärnpunkt, kulminerande i ett underbart hornparti. Menuetten
har i sin tur jämförts med Mozarts vackraste serenadsatser, medan slutrondot med sin elegiska ton skulle placera in Brahms i det givna triumviratet Bach–Beethoven–Brahms.

Medverkande
Göteborgs Symfoniker
Mario Venzago dirigent

Nyhetsbrev

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbreven så får du information och erbjudanden från Göteborgs Konserthus direkt i din mailbox en till två gånger per månad.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Nyhetsbrev från GSOplay

Anmäl dig som prenumerant på nyhetsbrevet så får du information från GSOplay.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev

Prenumerera på skolutskick

Fyll i formuläret så håller vi dig uppdaterad om vilka skolkonserter vi spelar i Göteborgs Konserthus.

Jag vill prenumerera på nyhetsbrev