Archive Dive into the archive

Johannes Brahms (1833-1897) Akademisk festuvertyr Op 80 Vid 60 års ålder ansågs Brahms allmänt vara den störste levande tonsättaren. Han blev hedersmedborgare i födelsestaden Hamburg och hyllades med en minnesmedalj från Gesellschaft der Musikfreunde i Wien. Han kallades till Cambridge för att mottaga ett hedersdoktorat vid universitetet, men Brahms var inte svag för den här sortens utmärkelser så han avböjde. Det var lättare för honom att acceptera ett motsvarande erbjudande från det något anonymare Breslau, och som tack skrev han Akademisk festuvertyr, byggd på kända tyska studentsånger. Det hela börjar i sorgesam c-moll och sedan följer sångerna "Wir hatten gebaut ein stattliches Haus", "Landesvaters", "Fuchslieder" och slutligen den även här hemma välkända "Gaudeamus igitur". Brahms har knappast blivit känd som någon jubeltonsättare, och ingenstans i hans produktion hittar man mer uppsluppen C-durstämning än i den här uvertyrens glänsande sluttakter. STIG JACOBSSON

Johannes Brahms (1833-1897) Tre sånger Abendständchen - Vineta - Darthulas Grabesgesang Johannes Brahms var en välsedd gäst hos makarna Schumann. Musiker bildade liksom ett eget skrå och umgicks ofta med varann. När Robert Schumann var på sjukhus och senare dog blev Johannes ett ovärderligt stöd för Clara och hennes många barn. Ryktena om en romans mellan dem har överlevt ända tills idag, men båda brände alla brev som kunnat tyda på det. Däremot sparades andra brev till forskarnas stora glädje. Tyvärr var Johannes inte bara stöttande, ibland var han en riktig buffel. Som när han uppvaktade Claras dotter. Kärlek tycks ha varit komplicerat för honom och han gifte sig aldrig. Kanske är det precis som texten i hans kanon? “Kärlekssorgen är enformig, en monoton sång, ändå måste jag nynna med.” Mer hoppfullt startar de tre körsångerna, natten brusar av begär. Längtan förvandlar sig i nästa sång till en sjunken stad i havet där klockor påminner om den svunna kärleken. Till sist är den begraven, men våren kommer alltid tillbaka, löven ska fortsätta att spira och flickor att leka. Katarina A Karlsson

Johannes Brahms (1833-1897) Dubbelkonsert a-moll Op 102 Allegro Andante Vivace non troppo Johannes Brahms komponerade sin dubbelkonsert för violin, cello och orkester sommaren 1887. Det var han sista verk för orkester och är, trots sina blott 30 minuter, ett riktigt storverk. Brahms kallade verket själv för ”underhållande” och ett ”skämt” – ord som en lyssnare har svårt att förena med en sådan intensiv och kraftfull konsert. Den vanliga förståelsen av Brahms Dubbelkonsert är att dess seriösa framtoning går tillbaka på den konflikt som uppstått mellan Brahms och hans vän, violinisten Joseph Joachim, angående en otrohetsaffär mellan Joachims fru och Brahms utgivare. Konserten – som uruppfördes av Joachim och cellisten Robert Hausmann med Brahms som dirigent – ska ha varit en utsträckt hand efter en flera år lång tystnad. En känslosam melodi i cellon vänder sig milt mot violinisten, och till slut förenas de två. Dubbelkonserten fick blandat mottagande. Vissa, exempelvis Clara Schumann, ansåg att den saknade värme. I dag framstår den inte mindre som en av 1800-talets sista stora konserter med anor tillbaka till Mozart och Beethoven – och ett unikt exempel på Brahms sena kompositionsstil för full orkester där han också använder soloinstrumentens hela räckvidd. Carl Magnus Juliusson

Haydnvariationer Op 56 Liksom Beethoven var Brahms mycket intresserad av variationsformen och framstår som en av de främsta tonsättarna på detta område. Temat till Haydnvariationerna är en koral kallad St Antoni följd av åtta variationer och en grandios final. En god vän till Brahms, Karl Ferdinand Pohl, hade 1870 tagit med sig en del okänd musik till Brahms, däribland några partitor eller divertimenti för blåsorkester. Den ena partitan innehöll Antoniuskoralen som Brahms blev förtjust i och antecknade i sin skissbok. Till en början trodde man att den komponerats av Haydn men forskarna lutar alltmer åt att det möjligen var någon av Haydns elever, troligtvis Ignatz Pleyel, som komponerat partitan. Temat är baserat på en psalm som pilgrimer brukade sjunga på den Helige Antonius dag. Brahmsverket finns i två versioner, en för två pianon och en för orkester. Brahms skrev i sin katalog in orkesterversionen först men det var pianoversionen som först kom ut i tryck. Duoversionen uruppfördes av Brahms själv och Clara Schumann. Orkesterversionen uruppfördes i november 1873 av Wiens filharmoniker under Brahms ledning. LENNART DEHN

Johannes Brahms (1833-1897) Pianokonsert nr 2 B-dur Op 83 Allegro non troppo Allegro appassionato Andante Allegretto grazioso Redan Bach och hans samtida satte formerna för den dåtida klaverkonserten, oftast för cembalo men också för orgel och klavikord: en tredelad affär med upplägget lagom, långsam, snabb. Wienklassikerna förfinade pianofortekonserten med ett mer detaljerat och logiskt uppbyggt schema. Inledningssatsen i sonatform - nästan alltid ett allegro, "muntert, glättigt" - var konsertens huvudsats och bärande balk. Den långsamma satsen - andante, "gående", i promenadtakt - gick ofta i en närbesläktad molltonart och finalen - allegro eller presto, "snabbt" - var i nio fall av tio ett livligt rondo: ett upprepat tema med ett par kontrasterande utvikningar. Här fanns en inbyggd balans och spänning som närmade sig idealet. Så varför i herrans namn valde då Brahms att sätta ett extra ben på den trebenta pall som stod så stabilt och stadigt på egen hand? Ja, allt ska inte vara lätt här i livet och en konstnär måste skapa och förnya sig. Beprövade mallar och schabloner var ingenting för Brahms. Trots att han betraktas som en traditionalist var han på många sätt innovativ och nyskapande, med sinnena öppna också utanför musikens värld. Vad andra pianokonserten beträffar tycks också slumpen och omständigheterna ha spelat en avgörande roll. Det fjärde benet komponerades först: andrasatsens scherzo skissades våren 1878 och var ursprungligen avsett för violinkonserten. De övriga satserna skrev Brahms i Bad Ischl sommaren 1878. Berömd är hans ironiska kommentar i ett brev till Elisabeth von Herzogen 1881: "Har skrivit en liten, mycket liten pianokonsert med ett litet, mycket litet och milt scherzo." Kanske tyckte Brahms att solistens börda var för tung. Han borde själv veta: efter uruppförandet i den stora balsalen i Budapest den 9 november 1881 spelade han själv solostämman på turné. Stefan Nävermyr

Johannes Brahms (1833-1897) Stråkkvintett nr 2 G-dur Op 111 Allegro non troppo, ma con brio Adagio Un poco allegretto Vivace, ma non troppo presto Brahms andra stråkkvintett är ett sent verk, daterat 1890. Han skrev den precis som den första som en stråkkvartett med en extra viola. I första satsen använde han skisser till vad som egentligen skulle ha blivit hans femte symfoni, en genomgående ljus och solig sats. Brahms bitterljuva melankoli hörs i det långsamma adagiot. Finalens ungerska folkliga inslag ger en påminnelse om kompositörens berömda ungerska danser.

Johannes Brahms (1833-1897) Stråksextett nr 2 G-dur op 36 Allegro non troppo Scherzo: Allegro non troppo Poco Adagio Poco Allegro "Nu har jag frigjort mig från min sista kärlek!" skrev Johannes Brahms till en god vän sedan han fullbordat sin andra stråksextett 1865. Kärleken var den unga sångerskan Agathe von Siebold från Göttingen som han blivit passionerat förälskad i under sommaren 1858. Då hade han försökt distansera sig från sitt speciella förhållande till pianisten Clara Schumann, den 14 år äldre änkan efter Robert och mor till sju barn. När Brahms flyttade ifrån henne efter makens död och träffade Agathe under sin tjänstgöring som dirigent i Detmold, var hon riktigt svartsjuk. I den andra stråksextetten som påbörjades under sommarvistelsen i Lichtental nära Baden-Baden finns tydliga spår av båda dessa kvinnor som betytt så mycket för Brahms. 1855 hade han i ett brev till Clara bifogat en smärtsamt längtansfull melodi som nu fick bilda huvudmotiv med fem variationer i den långsamma tredje satsen och som även inleder hela verket i form av ett par överstigande kvarter. Det var hans enda sätt att våga visa Clara sin mångbottnade kärlek medan hon ännu var gift med Robert och nu visade han den igen. "Jag talar i mina toner" som han skrev till henne i ett brev långt senare. Gunilla Petersén 2011

Johannes Brahms (1833-1897) Symfoni nr 1 c-moll Op 68 Un poco sostenuto – Meno allegro Andante sostenuto Un poco allegretto e grazioso Adagio – Allegro non troppo, ma con brio Johannes Brahms första symfoni värktes fram under många år, periodvis med stor vånda. Han sade själv att det hade tagit honom tjugoett år från de första skisserna till färdig symfoni. Det var ett arbete som skedde parallellt med annat, som orkesterserenaderna opus 11 och 16, första pianokonserten, Haydnvariationerna och det stora körverket Ein deutches Requiem. Men när det gällde första symfonin kände sig Brahms närmast förlamad av prestationskrav från förebilden Beethoven. Han var också mycket självkritisk och lät sig aldrig nöjas med första utkastet till en tematisk idé, utan experimenterade och skrev om, vred och vände, förkastade och gjorde nytt. Men det var ett arbete som gav utdelning för Brahms första symfoni är inget annat än ett mästerverk. Ett storslaget symfoniskt bygge utformat med stramhet och laddning, skönhet och finess. Många som kommenterat symfonin har jämfört den med Beethovens symfonier och en historia säger att en lyssnare efter ett framförande påpekade att finalen påminner om Beethovens kända An die Freude-tema i nionde symfonin. Den buttre Brahms ska ha svarat att ”det hör väl varenda åsna”. Kanske symfonin i vissa avseenden påminner om Beethoven, men den är ännu mer ett alldeles eget och unikt mästerverk. Göran Persson

JOHANNES BRAHMS (1833-1897) Symfoni nr 2 D-dur Op 73 Allegro non troppo Adagio non troppo Allegretto grazioso (Quasi andantino) Allegro con spirito Det var inte självklart och enkelt för den tidigt etablerade tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att förändra och modernisera sitt tonspråk och var en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att han kände dennes "ryggsäck" som en belastning. Att det inte fanns mera att göra efter dennes "nia". Men Brahms var inte reaktionär, bara oerhört mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande titlar, han ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik och ingenting annat. Först vid 43 års ålder - efter stora framgångar med pianoverk (solostycken och första pianokonserten), solosånger och körkompositioner (Ein deutsches Requiem med flera) och kammarmusik - fullbordade han 1876 sin Symfoni nr 1, som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 behövde han betydligt kortare tid, sommaren 1877 i det idylliska Pörtschach vid Wörthersee i Österrike. Om denna lugna och vänliga miljö inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas av livet ändå, vet man inte. Hans andra symfoni kallas dock ofta för "Brahms pastoralsymfoni". Den är betydligt ljusare och mera optimistisk än den första, även om han själv - säkert med glimten i ögat - skrev till en god vän att det var "det sorgligaste han skrivit". Visst finns det stråk av vemod även i denna symfoni, särskilt i den långsamma andra satsen, men tonarten D-dur talar sitt språk och flera influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkton ger musiken en gladare och festligare karaktär. Första satsen inleds av tre toner i cello- och basstämmorna, som återkommer likt ett motto genom hela symfonin i olika instrumentkombinationer och förvandlingar. Två huvudteman dominerar satsen, det första introduceras genast i horn och stråkar, det andra är mycket "brahmskt", byggt på folkmusik. Det har stor likhet med hans kända sång Wiegenlied. I andra satsen introduceras dess drömmande och vemodiga dubbeltema i cello- och träblåsarstämmorna med ett mörkt, stämningsfullt tonspråk, som behärskar hela satsen med avbrott för ett ljusare, snabbare och kraftfullare mellanavsnitt. Tredje satsen har en lätt och luftig intermezzo-karaktär och är den sats som närmast ger symfonin dess pastorala karaktär med bland annat en folklig träblåsmelodi till pizzicato i cellostämman. Fjärde satsen är mera kraft- och glansfull med vissa marschliknande avsnitt även om den inleds allvarligt, "mystiskt" lågmält. Efter ett lugnare avsnitt slutar symfonin jublande och livsbejakande i en storartad stegring. GUNILLA PETERSÉN

SYMFONI NR 3 F-DUR OP 90 Allegro con brio Andante Poco allegretto Allegro Johannes Brahms tredje symfoni kan ståta med ett av de vackraste romantiska teman som skrivits. Allegrettot i c-moll får strängar att resonera hos de flesta kännande människor. Brahms var naturinspirerad, han skapade bäst med grönskan inpå knutarna. Inspirationen kom på semestern i Tyskland efter en resa längs Rhen. Det är uppenbart att Brahms skrev symfonin under lyckliga omständigheter denna sommar 1883. Var han förälskad? Alltid i Clara Schumann. När hon spelat igenom symfonin i versionen för två pianon skrev hon till Brahms: "Alla satser tycks bilda en enhet, som ett hjärtslag."

Johannes Brahms (1833-1897) Violinsonat nr 1 G-dur Op 78 Vivace ma non troppo - Adagio - Allegro molto moderato Brahms violinsonat i G-dur, komponerad på höjdpunkten av hans kreativa karriär efter att ha fullbordat symfoni nr 1 och violinkonserten, är ett strålande lyriskt verk med långa melodier snarare än koncisa teman. Den inledande Vivace, avsevärt långsammare av sitt modifierande ma non troppo, har två lyriska teman. Det centrala Adagion är i tredelad form, med ett innerligt huvudtema fullt av dubbla och tredubbla register i fiolen. Det avslutande Allegro molto moderato inleds med ett direkt citat från Brahms Regenlied (Regnsången), en melankolisk molltonartad sång som påminner om ungdomens sedan länge försvunna dagar.

Allegro amabile Andante tranquillo - Vivace Allegretto grazioso, quasi Andante Brahms andra violinsonat brukar ibland kallas Thun-sonaten eftersom den komponerades vid denna schweiziska sjö, en kär tillflyktsort som Brahms besökte tre somrar i rad med början 1886. Här frigjordes hans inre känslor. Sonaten skrev han "medan han väntade på en kär väns ankomst". Vännen i fråga var den unga, vackra sångerskan Hermine Spies som han vid denna tid hade en mycket intensiv och uppmärksammad kärlekshistoria med. Detta kan också vara förklaringen till att Brahms i sin ljusa och laddade musik citerar ett par egna sånger vars texter kan ges kärleksfulla associationer.

Allegro Adagio Un poco presto e con sentimento Presto agitato Den sista av Brahms violinsonater tog två år att skriva och till skillnad från de två tidigare violinsonaterna är den i fyra satser. Sonaten är tillägnad Brahms vän och kollega Hans von Bülow och uruppfördes i Budapest 1888. Till skillnad från hans lyriska och soligare verk har denna sonat en mörkare och stormigare känsla.