Archive Dive into the archive

Richard Strauss (1864-1949) Also sprach Zarathustra Op 30 Musiken är på intet sätt en musikalisk översättning av Nietzsches kontroversiella teorier om övermänniskan. Richard Strauss såg de positiva sidorna av författarens budskap: frihetskravet, längtan till en bättre värld, handlingskraften. Naturskildringarna var den viktigaste inspirationskällan. Den omfattande orkesterdikten sönderfaller i nio avsnitt vars titlar stämmer överens med namnen på kapitel i boken (men inte alltid i samma ordning). Mellan dessa finns bara tre generalpauser, resten går i ett svep. Som motto placerade han Nietzsches ”ode till solen” med uppmaningen att ”Alltför länge har vi drömt om musik, låt oss nu vakna. Vi var sömngångare, låt oss nu gå ut i dagen…” Hela verket inleds med soluppgången: efter långa, malande och mycket låga C i kontrabasar, kontrafagott och orgel bryter solen fram i tonerna C, G och C2. Sannolikt är detta den mest strålande soluppgången i hela musikhistorien, och blev precis som Ligetis musik motiv i filmen 2001 – Ett rymdäventyr. De följande partierna har titlarna: ”Om invånarna i eftervärlden”, "Om den stora längtan” och ”Om glädjen och passionerna”, där oboen intonerar en sorgemelodi. Det är ungdomens drömmar som begravs. ”Nattvandrarens sång” är en hjärtknipande avskedssång där naturskildringen återkommer i försonande C-dur i basarna. Just C-dur får i musiken representera människan och naturen, medan H-dur representerar universum – två tonarter som ligger mycket långt från varandra. Ingen av dem går vid styckets slut segrande ur kampen. Stig Jacobsson

Richard Strauss (1864-1949) Don Juan Op 20 Richard Strauss skrev sin första symfoni som 16-åring och den andra följde bara något år senare. Han var alltså väl förberedd när han 22 år gammal började skriva den imponerande serie symfoniska dikter som inleddes med Aus Italien och fortsatte med Don Juan, Macbeth, Tod und Verklärung, Till Eulenspiegel och andra. Musiken till Don Juan komponerade Strauss mellan hösten 1887 och sommaren 1888 och han uruppförde själv sitt verk som dirigent under en konsert i Weimar den 11 november 1889. I ett brev meddelade den nöjde 24-åringen sin far att det hela var "jättekul". Strauss hade redan hittat den stil och den överdådiga instrumentationskonst som skulle utmärka resten av hans rika produktion. Men frågan är om han någonsin överträffat vitaliteten och styrkan i detta verk. De tidigare verken Aus Italien och Macbeth är klart distanserade, och senare kan bara Till Eulenspiegel mäta sig med den virtuosa briljansen. När Don Juan trycktes 1890 citerade Strauss tre längre avsnitt ur Nikolaus Lenaus diktdrama Don Juan i partituret och dessa rader önskade han skulle vara verkets enda presentation i programbladen. Lenaus Don Juan är inte en omoralisk libertin, utan en frustrerad idealist som söker ett ouppnåeligt ideal i en drömkvinna i vilken allt som är ädlast och mest åtråvärt samlats. Han känner ömhet likaväl som uppsluppenhet och hans cynism rör inte bara erövringen utan hela livet. Mot slutet är han trött på ett liv utan mening eller frid, och när han slutligen utmanas på duell låter han sig genomborras till döds. Strauss, som tidigt i stycket bjudit på många heroiska avsnitt, skildrar det tragiska slutet utan några stora gester - han låter det bara ske. Stig Jacobsson

Richard Strauss (1864-1949) Feierlicher Einzug, arr Reger/Bjerknæs-Jacobsen Richard Strauss komponerade 1909 Feierlicher Einzug der Ritter des Johanniter-Ordens (“Högtidliga inträdet av Johanniterordens riddare”) med anledning av en ceremoni för just riddarna av Johanniterorden. Orden grundades i Jerusalem under medeltiden vid det första korståget, och överlevde in i modern tid. De sysslar idag med välgörenhet. Strauss komponerade verket ursprungligen för 25 mässingsblåsare och pukor, men gjorde senare också en version för större orkester och orgel. Max Reger skrev ett mindre bombastiskt arrangemang, medan vi här får höra en version skriven för 15 blåsare, pukor och orgel. Verket börjar lugnt och vördnadsfullt, och de koral-liknande harmonierna är nästan brucknerianska i sin enkelhet och kraft. Gradvis ökar Strauss intensiteten till ett kraftfullt och dramatiskt klimax, och musiken lutar sig mot Wagners högtidliga processionsmusik ur Parsifal och prästernas marsch från Mozarts Trollflöjten. Andreas Konvicka

Richard Strauss (1864-1949) Stråksextett ur Capriccio Richard Strauss skrev sin sista opera 1940-41 mitt under brinnande krig. Librettot skrevs av vännen Clemens Krauss men idén kom ursprungligen från författaren Stefan Zweig. Kanske ville han skriva en opera med ett innehåll som trotsade barbariet som pågick runt omkring. Om civiliserade personer kunde konversera, varför inte också länder? Och nog bör det ha varit provocerande för makthavarna att man i operan diskuterar kvaliteten i Couperins och Rameaus musik. Handlingen utspelar sig kring 1775 på ett slott i trakten av Paris. Ett sällskap har samlats för att fira grevinnan Madeleines födelsedag. Som nybliven änka uppvaktas hon av tonsättaren Flamand och poeten Olivier Hon är kluven inför vilken av dem hon ska välja. De två får förkroppsliga frågan om vilken konstart som står främst, musiken eller litteraturen, en fråga som också kan sägas utgöra operans tema. Sextetten, som fungerar som uvertyr, är i operan komponerad av Flamand som en kärleksgåva till grevinnan. Verkets stil är dock varken rokoko eller modernism. Här finns i stället mycket av den stämning som kännetecknar Strauss egen senromantiska stil före sekelskiftet. Yngve Bernhardsson

Rosenkavaljerens klädsel och duett Baron Ochs valser Tenorens aria Frukostscen Terzett Avslutningsduett Richard Strauss opera Rosenkavaljeren (1910) är en hyllning till ett idealiserat Wien, där 1700-talets elegans möter senromantiska valser med generös orkesterklang. Librettot av Hugo von Hofmannsthal är ett sprudlande virrvarr av kärleksintriger och förväxlingar, påminnande om Mozarts opera Figaros bröllop. Här möter vi den unga adelsmannen Octavian, älskare till den äldre Marskalkinnan. När han får uppdraget att överlämna en silverros i förlovningsgåva till Sophie, som ska gifta sig med den bufflige baron Ochs, förälskar sig de två unga i varandra. Ränker och förvecklingar följer, men till slut låter Marskalkinnan sin unge älskade gå - med sorg, insikt och värdighet. Sviten öppnar med de intensiva hornen som skildrar kärleksmötet mellan Marskalkinnan och Octavian. Vi leds vidare till den berömda scenen där Octavian överräcker silverrosen till Sophie, skimrande gestaltat av harpa, flöjt och celesta. Baron Ochs klumpiga intrång bryter stämningen och valserna tar vid, fulla av charm och komik. Mot slutet anas operans känslomässiga höjdpunkt, där ung kärlek segrar och musiken mynnar slutligen ut i den ikoniska Rosenkavaljervalsen – en glittrande spegelbild av Wiens gyllene era. Andreas Konvicka

Richard Strauss (1864–1949) Symfonisk svit ur Elektra (Arr. Manfred Honeck och Thomas Ille) Richard Strauss enaktsopera Elektra hade urpremiär 1909 och hör idag till en av våra mest omtalade och spelade operor. Det skulle ändå dröja över hundra år innan dirigenten Manfred Honeck och tonsättaren Thomas Ille skapade den här symfoniska sviten, där orkestern gestaltar operans olika personligheter. Vi möter Elektra, dotter till kung Agamemnon, som vill hämnas sin fars död. Han har mördats av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Klytaimnestra rättfärdigar dådet med att Agamemnon offrade deras äldsta dotter, Ifigenia, för att få god vind i seglen på väg ut i kriget. Med hjälp av sin bror Orestes tar Elektra tar ut den gruvliga hämnden. Dramat av Hugo von Hofmannsthal bygger på Sofokles klassiska tragedi men är samtidigt färgat av strömningarna i det tidiga 1900-talets Wien. En stad präglad av dunkla drifter, dödsmedvetenhet och Freuds psykoanalytiska teorier. Det kraftfulla och mörkt färgade inledningstemat är knutet till Agamemnon och återkommer som ett ledmotiv genom sviten. I den mångskiftande och klangligt färgsprakande musiken kan vi höra Elektras längtan efter sin mördade far, modern Klytaimnestras mardrömmar, och brodern Orestes återkomst speglas i stråkarnas passionerade och innerliga melodier. Elektras hämnd fullbordas, men priset är högt. Elektra dansar allt intensivare i glädje och triumf och faller till sist själv ihop död. Göran Persson

Richard Strauss (1864-1949) Till Eulenspiegel Op 28 Richard Strauss symfoniska dikt (“Till Eulenspiegels lustige Streiche”) hör till orkesterlitteraturens stora mästerverk. Tonsättaren hade dittills gjort sig känd som en lärd och mycket allvarlig ung mästare, men efter uruppförandet av "Till" i Köln den 5 november 1895 visste man att han också hade en sprudlande humor. Formellt är kompositionen närmast ett rondo, där vi får följa titelpersonens olika eskapader. Gestalten Till Eulenspiegel var en känd skojare som figurerat i litteraturen ända sedan medeltiden, och att det är en saga som berättas hör vi redan när violinerna inleder verket med att drömskt sjunga "Det var en gång…". Därpå får vi följa Till som resepredikant, när han förälskar sig, hur han ställs inför rätta och döms till döden för att slutligen dingla i galgen. På hans gravsten stod inget namn, men där fanns en bild av en uggla med en spegel som illustrerar ett gammalt ordspråk ("Man ser inte sina egna brister bättre än en uggla ser sin fulhet") - därav hans namn Eulenspiegel (Ugglespegel). Stig Jacobsson