Archive Dive into the archive

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) Excelsior! Symfonisk uvertyr Op 13 Många har menat att Stenhammars Excelsior! är starkt influerad av Wagner men här finns onekligen åtskilligt som skulle visa sig vara äkta Stenhammar. Titeln kan tolkas som "framstormande och uppåtsträvande", och föredragsbeteckningen på huvudtemat är "lidelsefullt upprört". Partituret är daterat Berlin 4 september 1896. Man vet att Stenhammar vid denna tid sett en föreställning av Goethes Faust i den tyska huvudstaden och att han köpt Goethes samlade verk. Böckerna är bevarade och man kan se att volymen med Faust är flitigt läst. Även om han tydligen haft Faust som litterär förebild så har dramat bara hjälpt till att skapa stämning. Har någon del av Faust varit den direkta inspirationen så är det samtalet mellan Faust och hans betjänt Wagner direkt efter Prolog i himlen och Natt. Uvertyren tillägnades Berlinfilharmonikerna vilket kanske kan tyckas vara övermodigt för en 25-årig tonsättare som här skrivit sitt allra första orkesterverk. Men denna berömda orkester uruppförde uvertyren under ett gästspel i Köpenhamn den 28 december 1896 med en av tidens mest beundrade dirigenter, Arthur Nikisch. Recensenterna tyckte att uvertyren var harmoniskt traditionsbunden och stod i skuld till den tyska romantiken. Den blev inte någon större succé och man tyckte inte att den levde upp till namnet. Men kanske hade man inte lagt ner speciellt stort arbete vid repetitionerna. När Stenhammar själv tog med verket på sin debutkonsert som dirigent med Kungliga hovkapellet i Stockholm den 16 oktober 1897 blev det en vacker framgång. STIG JACOBSSON

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) Quartett f-moll Allegro - Adagio. Con intimissimo sentimento, poco scherzando - Allegro giocoso - Allegretto Stenhammars stråkkvartetter speglar större delen av hans konstnärsgärning. De omfattar åren 1894 till 1916. Alla utom den sista skrevs för Aulinkvartetten. Sju kvartetter fullbordades men kvartetten i f-moll drog tonsättaren tillbaka efter uruppförandet 1897.

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) Reverenza Op 31 Wilhelm Stenhammar var en lysande pianist som spelade Beethovens och Mozarts konserter som solist, och han turnerade runt hela landet med pianoaftnar eller som kammarmusiker. Han var också en av tidens främsta svenska dirigenter och som sådan chef för Göteborgssymfonikerna under många år. Dessutom var han en romantisk tonsättare med ett klassiskt och klart tonspråk. Hans båda symfonier och pianokonserter, serenaden för orkester, körverk, stråkkvartetter, sånger och pianostycken hör till den mest älskade svenska standardrepertoaren. Han var mycket självkritisk, och efter att ha lyssnat till kollegan och vännen Jean Sibelius andra symfoni, ville han inte längre höra talas om sin egen första - och han väntade i decennier innan han vågade sig på sin andra. Stycket Reverenza har en säregen bakgrund. "Jag vill dikta så vackert och vekt om södern som bara en nordbo kan", skrev Stenhammar i ett brev. Han vill skriva om "flöjter och oboer som kvintilerar som trastar", om "långa sugande stråkfraser" om "något på samma gång sensuellt och förandligat, om stark blomdoft i ren solluft". Han befann sig i Florens när han i mars 1907 började tänka på Serenad för orkester, som stod klar 1914. En egen strålande sats kom att leva ett eget liv under namnet Reverenza. Den spelas numera inte sällan som ett fristående stycke, en sorts menuettpastisch, om man inte väljer att låta den klinga på sin ursprungliga plats vid framföranden av Serenaden. Stig Jacobsson, utdrag

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) Sentimental romans nr 1 A-dur Op 28 Sentimental romans nr 2 f-moll Op 28 Även om Stenhammars tonspråk oftast är klart och samlat står han i några verk mycket nära nationalromantiken. Tydligast märks detta kanske i de två sentimentala romanserna för violin och orkester. Det är musik som genomsyras av skira midsommarminnen med en tydlig nordisk känsla. Ordet sentimental har med tiden skiftat i betydelse, här ska det snarast tolkas som känslig och ömsint. Dessa små läckerheter komponerades 1910 och hör sannerligen till den svenska violinromantikens omistliga guldkorn.

Wilhelm Stenhammar (1871-1927) Sverige, ur Ett Folk Op 22 En tävling hade utlysts för att hitta en ny nationalsång. Wilhelm Stenhammar skrev musik till Verner von Heidenstams dikt Ett folk. Året var 1905 och nationalromantiken stod på sin höjdpunkt. Någon nationalsång utsågs aldrig, men sången Sverige blev en klassiker, och framförs både i kör och som solosång. Tenoren Jussi Björling har spelat in en odödlig version.

Wilhelm Stenhammar (1871–1927) Symfoni 1 Tempo molto tranquillo – Allegro Andante con moto Allegro amabile Allegro non tanto, ma con fuoco – tranquillo Wilhelm Stenhammar var en gigant i svenskt musikliv. En av sin tids främsta pianister, framgångsrik dirigent – under åren 1907–22 chefdirigent för Göteborgs Symfoniorkester – och en alldeles lysande originell tonsättare. Han vågade mycket, men tvivlade ibland på sin storhet. Det mest påtagliga uttrycket för misstron mot sitt eget skapande var tillbakadragandet av den drygt femtio minuter långa och storslaget romantiska första symfonin i F-dur. Idag kan det tycks märkligt, för det är ett mäktigt och mångfacetterat verk i internationell stil. Första satsen erinrar om Brahms, Beethoven och med de vackert långspunna hymniska melodierna i blåsarna även Bruckner. I andra satsen förenas en sällsamt vacker melodi i oboen med en fint utmejslad stråkmelodi. Efter hand tätnar stämväven och leder till en effektfull höjdpunkt. Tredje satsen, allegro amabile – ”älskvärt allegro” är mjuk och varm, som ett återhållet scherzo, medan finalen är högstämd och kraftfull. Det första framförandet ägde rum i december 1903 i Musikaliska akademiens konsertsal i Stockholm med Konsertföreningens orkester under ledning av Tor Aulin. Verket väckte då starkt bifall. Men, efter att ha hört vännen Sibelius andra symfoni och överväldigats, drog Stenhammar tillbaka sin symfoni och menade att den var alldeles för opersonlig och pompös. Han skrev till Sibelius: ”Jag har också skrivit en symfoni nu. Det kallas åtminstone för symfoni. Och enligt ett avtal, som du kanske glömt, skulle den tillägnas dig. Därav blir emellertid ingenting.” Först i januari 1931, fyra år efter tonsättarens död, framfördes åter symfonin i sin helhet; först i Stockholm och snart även i Göteborg. Göran Persson