Archive Dive into the archive

Gabriel Fauré (1845-1924) Pelléas och Mélisande, skådespelsmusik op 80 Förspel: Quasi adagio Spinnerskan: Andantino quasi allegretto Sicilienne Melisandes död: Molto adagio Belgaren Maurice Maeterlinck skrev versdramat Pelléas och Mélisande om förbjuden kärlek, som med sin förtätade stämning, hemlighetsfulla gestaltning och mörka fonder fick läsarnas hjärtan att bulta av passion, spänning och rädsla. Pjäsen blev en framgång i Europa och tillsammans med sagospelet Fågel blå gick Maeterlincks segertåg hela vägen till Svenska akademin i Stockholm. 1911 fick han Nobelpriset i litteratur. Debussy tackade nej när den engelska skådespelerskan Mrs Patrick Campbell bad om musik till en teateruppsättning av Pelléas och Mélisande i London. Han var redan upptagen med sin egen opera av sagan. Hon vände sig i stället till Fauré, vars musik nyligen spelats i samma stad. Han tog uppdraget men hade bara någon månad på sig. Orkestreringen överlät han till sin elev Charles Koechlin. ”Spinnerskan” är en scen där Mélisande sitter vid spinnrocken och samtalar med sin styvson Yniold och sin svåger Pelléas (som hon är förälskad i). Siciliennen är ett intermezzo mellan två scener. I dramats peripeti dödar Mélisandes make Golaud sin bror Pélleas och senare avlider Mélisande i barnsäng när hon föder en liten och klen dotter. Tragedin är fullbordad. Tilläggas kan att förspelet med sina dystra klanger då och då ekar svagt av Tristan och Isolde, också det ett tragiskt kärleksdrama. Stefan Nävermyr

Gabriel Fauré (1845-1924) Stråkkvartett e-moll Op 121 Allegro moderato Andante Allegro Detta är Faurés sista fullbordade verk. Men det är det första kammarmusikverket han skrev utan piano. Fauré, som i hela sitt liv betraktat Beethovens sena kvartetter som oöverträffade, hade i det längsta vägrat att befatta sig med genren. Denna inställning inför verk som man betraktar som ouppnåeliga är inte ny. Mest känd är kanske Brahms mångåriga tvekan inför att skriva symfonier. Även Faurés lärare Saint-Saëns tvekade i det längsta, men han vann aldrig samma framgång med sina två stråkkvartetter som han haft i övriga genrer. Vi får dock vara glada att Fauré ångrade sig i sista stund. Hans verk utgör en viktig stämma i den kvartett av Quatuors a cordes som är Frankrikes bidrag till de stora stråkkvartetterna, tillsammans med César Francks, Claude Debussys och Maurice Ravels kvartetter. Faurés kvartett är till skillnad från sina tre kollegers 3-satsig. Det är som om han ville visa att man inte bara kan utöka satsantalet som den beundrade Beethoven hade gjort i sina sena kvartetter, utan även minska det. I ett brev till hustrun efter styckets fullbordande leker han visserligen med tanken att infoga ytterliga en sats mellan nr 1 och 2, men menar att det egentligen inte behövs. Tre satser var för övrigt typiskt för Faurés sena kammarmusikverk. Endast andra pianokvintetten utgör ett undantag. Första satsen har tre dominerande tontankar, som hämtats från tonsättarens ofullbordade violinkonsert op. 14. De två första kommer till uttryck i det inledande huvudtemat, där den första idén presenteras i violan och den andra i första violinen. Den tredje är sidotemat i G-dur. Den mer lättsamma finalen, Allegro, inleds med huvudtemat i cellon (Fauré fördelar verkligen gracerna) till pizzicato-ackompanjemang. Kammarmusikförbundet, Yngve Bernhardsson