Archive Dive into the archive

Gabriel Fauré (1845-1924) Pelléas och Mélisande, skådespelsmusik op 80 Förspel: Quasi adagio Spinnerskan: Andantino quasi allegretto Sicilienne Melisandes död: Molto adagio Belgaren Maurice Maeterlinck skrev versdramat Pelléas och Mélisande om förbjuden kärlek, som med sin förtätade stämning, hemlighetsfulla gestaltning och mörka fonder fick läsarnas hjärtan att bulta av passion, spänning och rädsla. Pjäsen blev en framgång i Europa och tillsammans med sagospelet Fågel blå gick Maeterlincks segertåg hela vägen till Svenska akademin i Stockholm. 1911 fick han Nobelpriset i litteratur. Debussy tackade nej när den engelska skådespelerskan Mrs Patrick Campbell bad om musik till en teateruppsättning av Pelléas och Mélisande i London. Han var redan upptagen med sin egen opera av sagan. Hon vände sig i stället till Fauré, vars musik nyligen spelats i samma stad. Han tog uppdraget men hade bara någon månad på sig. Orkestreringen överlät han till sin elev Charles Koechlin. ”Spinnerskan” är en scen där Mélisande sitter vid spinnrocken och samtalar med sin styvson Yniold och sin svåger Pelléas (som hon är förälskad i). Siciliennen är ett intermezzo mellan två scener. I dramats peripeti dödar Mélisandes make Golaud sin bror Pélleas och senare avlider Mélisande i barnsäng när hon föder en liten och klen dotter. Tragedin är fullbordad. Tilläggas kan att förspelet med sina dystra klanger då och då ekar svagt av Tristan och Isolde, också det ett tragiskt kärleksdrama. Stefan Nävermyr

Gabriel Fauré (1845-1924) Requiem d-moll op 48 Introit et Kyrie Offertorium Sanctus Pie Jesu Agnus Dei Libera me In paradisum Efter flera år som organist vid sorgtyngda jordfästningar ville Fauré skapa något annorlunda, ett intimt verk med känsla av kärleksfullt lugn. Sin syn på döden beskrev han som ”en välkommen befrielse, en aspiration mot lycka och glädje ovan där, istället för en smärtsam upplevelse”. Verket sällar sig till raden av ljusare likar, som till exempel Brahms Ein Deutsches Requiem. Verket var inte ett beställningsuppdrag, utan Fauré skrev sitt requiem för sitt ”eget nöjes skull”, som han uttryckte det. Han påbörjade komponerandet efter moderns död 1887, och i början av året därpå avslutade han en första version, "Un petit Requiem". Verket bestod då av fem satser, och var skrivet för mans- och gossröster och liten orkesterbesättning. Det är komponerat i d-moll, en typisk tonart för ett requiem, men för att uppnå den ljusa stämningen valde och ändrade han de liturgiska texterna som han såg lämpligt. Han utelämnade bland annat nästan allt ur den traditionella Dies irae (vredens dag), förutom dess sista del Pie Jesu (Fromme Jesus), och inkluderade In Paradisum (I paradiset) som den avslutande satsen. Verket uruppfördes i Madeleinekyrkan vid en begravning, med Fauré själv som dirigent. Under de nästkommande åren omarbetade han verket ett flertal gånger och lade till instrument och nya satser, till exempel Libera me (Befria mig), som skrivits redan 1877 som ett fristående verk för barytonsolist. Den nya sjusatsiga, konsertanta versionen för blandad kör som vanligen framförs var klar 1893, och den sista versionen med full orkester såg dagens ljus år 1900. Då Fauré dog 1924 framfördes Requiem vid hans egen begravning, en värdig slutpunkt som speglade hans inställning till döden. ANDREAS KONVICKA

Gabriel Fauré (1845-1924) Stråkkvartett e-moll Op 121 Allegro moderato Andante Allegro Detta är Faurés sista fullbordade verk. Men det är det första kammarmusikverket han skrev utan piano. Fauré, som i hela sitt liv betraktat Beethovens sena kvartetter som oöverträffade, hade i det längsta vägrat att befatta sig med genren. Denna inställning inför verk som man betraktar som ouppnåeliga är inte ny. Mest känd är kanske Brahms mångåriga tvekan inför att skriva symfonier. Även Faurés lärare Saint-Saëns tvekade i det längsta, men han vann aldrig samma framgång med sina två stråkkvartetter som han haft i övriga genrer. Vi får dock vara glada att Fauré ångrade sig i sista stund. Hans verk utgör en viktig stämma i den kvartett av Quatuors a cordes som är Frankrikes bidrag till de stora stråkkvartetterna, tillsammans med César Francks, Claude Debussys och Maurice Ravels kvartetter. Faurés kvartett är till skillnad från sina tre kollegers 3-satsig. Det är som om han ville visa att man inte bara kan utöka satsantalet som den beundrade Beethoven hade gjort i sina sena kvartetter, utan även minska det. I ett brev till hustrun efter styckets fullbordande leker han visserligen med tanken att infoga ytterliga en sats mellan nr 1 och 2, men menar att det egentligen inte behövs. Tre satser var för övrigt typiskt för Faurés sena kammarmusikverk. Endast andra pianokvintetten utgör ett undantag. Första satsen har tre dominerande tontankar, som hämtats från tonsättarens ofullbordade violinkonsert op. 14. De två första kommer till uttryck i det inledande huvudtemat, där den första idén presenteras i violan och den andra i första violinen. Den tredje är sidotemat i G-dur. Den mer lättsamma finalen, Allegro, inleds med huvudtemat i cellon (Fauré fördelar verkligen gracerna) till pizzicato-ackompanjemang. Kammarmusikförbundet, Yngve Bernhardsson