En sådan fantastisk dag!
Premiärkonserten för den här turnén gavs i en fullsatt manege på ett av nordöstra Tysklands största (tror jag) stuteri. Omgärdat av majsodlingar och hästhagar låg platsen för en av höjdpunkterna under Mecklenburg-Vorpommerns Festspiele nämligen vår egen orkesters dundersuccé under ledning av maestro Dudamel i Redefin-Landgestüt.
Området är sedan ett par hundra år tillbaka känt för sina hästar och stuteriet vi befann oss på i dag har i ca 40 års tid varit ett center för hästavel. Det var inte många i orkestern tror jag som var riktigt införstådda med vart vi skulle. Hästgnägg välkomnade oss när vi steg av bussarna och ett vackert Ardennerekipage mötte oss på den mycket välkrattade och porösa grusvägen när vi promenerade mellan vackra gamla tegelstallar mot konsertsalen – manegen.
Roger Carlsson, slagverkaren som har hand om klockorna, var lite orolig över huruvida klockornas vagnshjul skulle kunna rullas in på konsertsalens golv som ju är preparerat för hästhovar i vanliga fall, men han kunde andas ut. Klockorna fick vara med på turnépremiären, om än något undanskymda då de tryggt placerats på betonggolvet snett bakom podiet, utanför manegen.
Dagens begivenhet på Landgestüt stuteri kallas Picknick-Pferde-Sinfoniekonzerte = Picknick-Häst-Symfonikonsert vilket innebar att det utanför konsertmanegen satt människor med pickninkkorgar i solskenet och underhölls av hästuppvisningar i väntan på att symfonikonserten skulle börja. Mycket idylliskt!
Att befinna sig i hästälskarnas mekka innebar bland annat: surrande flugor och getingar i konsertsalen, lukter som hör stallen till, en skottkärra med gödsel vid sceningången och återigen ett för hovar avsett underlag på första parkett. Det innebar även ett fantastiskt ställe för en konsert. Salen var avlång och podiet placerad i mitten av ena långsidan, vilket gjorde att de stora fönstren längs med väggen skapade en vacker fond för orkestern. Salen blev därmed bred men inte särskilt djup. Parketten var fullsatt och läktaren på motsatta långsidan av podiet likaså.
När symfonikerna stämt sina instrument infann sig den där magiska förväntansfulla tystnaden när alla väntar på dirigenten… och så jublet när han dök upp! (Det lite roliga i sammanhanget var att han skulle gå ca 10-15 meter genom publiken på parketten fram till podiet vilket fick till följd att han tillslut sprang sista biten fram till pulten. Jag kunde faktiskt inte låta bli att småle åt det eftersom vi befann oss i en manege!)
Det var en tuff dag för orkester och dirigent. Konserten som började klockan 18.00 föregicks av en ca två timmar lång repetition från klockan 13.30. En timme och fyrtio minuter hade 109 personer sedan på sig att äta middag (en busstur bort) och byta om till frack och långklänningar före konsertstart. Det var tight men det gick!
Coplands vackra Appalachian Spring blev en ny upplevelse för mig trots att jag hörde den i Göteborgs Konserthus i onsdags… magiskt! Efter stormande applåder följde Ravels La Valse innan paus. 45 minuters paus ute i kvällsolen och sedan var det klockornas tur i Symphonie Fantastique. De dånade perfekt i femte satsen och efter en hejdundrande final bröt jublet ut. Det var lika fantastiskt som stycket förutspår!
En minnesvärd dag.
I morgon ska vi resa vidare med tåg till Wiesbaden efter frukost. Förhoppningsvis finns det där möjlighet att nå ut via Internet före sen kväll – i dag har jag fått samla intryck på hög för att än en gång nattblogga av mig på hotellrummet.
Godnatt!