Ludwig van Beethoven (1770-1827)
Beethoven har blivit synonym med klassisk musik: inledningen till den femte symfonin är sedan hundratals år ständig etta på den klassiska topplistan. I sällskapslivet kunde han vara en drummel med sina raka och ocensurerade kommentarer – han hade inte tid för smicker eller inställsamhet.
Johannes Brahms (1833-1897)
Förr talade man om musikens tre stora ”B:n”: Bach, Beethoven och Brahms. De blev vita gipsbyster och placerades på pianot i varje medelklasshem, eller till och med på piedestal. Långt hunnet av en hamburggrabb som spelade piano på billiga hamnrestauranger där sjömän och prostituerade flockades.
Edvard Grieg (1843-1907)
Det finns en tyngdlöshet i Griegs musik som gör att den går rakt in. Han hade en gudomlig känsla för melodier och kunde som skicklig hantverkare skapa en förtrollad stämning eller ett sinnligt rus på bara några ögonblick, med skenbart enkla medel. Norrmannen med hatten, den slokande mustaschen och de sorgsna ögonen.
Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791)
Mozart är sprungen ur rokokon – konststilen som är balanserad, nätt, klar och tydlig. Precis som hans musik. Till kynnet var han positiv och levnadsglad och detta i kombination med en exceptionell musikbegåvning gör att hans musik glider fram som på moln. Han var en mästare på pianot och en rackare på fiol – och ofta pank.
Clara Schumann (1819-1896)
Hon var underbarnet som spelade pianokonserter utantill. Hon skrev flärdfulla kompositioner och undervisade de första kvinnliga tonsättareleverna. Och hade det inte varit för Clara Schumann hade inte Brahms musik låtit så till brädden fylld av kärlek.
Jean Sibelius (1865-1957)
Denne kärve finländare förknippas ofta med den finska naturens granskogar och granitklippor men han var lika mycket en världsvan societetsman. Jean Sibelius hette egentligen Johan, kallad Janne, och efternamnet har sitt ursprung i Sibbe gård, i familjens ägo sedan generationer. Att det blev Jean beror på att Sibelius fick ärva en ask visitkort av en farbror med detta namn.
Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975)
Den ryske tonsättaren Dmitrij Sjostakovitjs liv och karriär var verkligen en berg och dalbana i skuggan av diktatorn Stalin. Efter den första symfonins sensationella genombrott och efterföljande succéer kraschade allt med operan Lady MacBeth som Stalin tyckte lät illa. Men var Sjostakovitj en medlöpare eller omstörtande systemkritiker?
Wilhelm Stenhammar (1871-1927)
I Sverige har Wilhelm Stenhammar alltid betraktats som en kompositör av stora mått. Vid sidan av Hugo Alfvén är han den starkaste kandidaten som en nationell svensk motsvarighet till norrmännens Grieg, finländarnas Sibelius och danskarnas Nielsen. Dessutom var han chefdirigent för Göteborgs Symfoniker och en av den tidens ledande svenska pianister.
Richard Strauss (1864-1949)
Richard Strauss var en naturbegåvning och med en pappa i Hovoperans orkester i München fanns också de yttre förutsättningarna. Tonsättaren satt ofta i operamörkret där han fick sitt livs musikupplevelser när Wagners väldiga verk sattes upp, praktfulla både vad gäller scenografi, framförande och musikalisk klangrikedom. Här föddes hans smak för ”extra allt”!