Det har varit en lång dag idag. Att vara på turné är ingen semester, det är helt klart. Man slussas hit och dit och schemat är väldigt tight. Det är många upplevelser men inte en lugn stund bakom turnékulisserna.
I morse lämnade vi Hamburg för Wiesbaden via tåg till Frankfurt. På perrongen i Hamburg hittade jag Pelin i oboestämman med en blomkruka i famnen. Det visade sig att några av hennes kollegor i stämman hade skojat med hennes packning hemma i Sverige – stuvat om den och packat ner en blomma från övningsrummet i Göteborg! Det är en busig orkester vi har…
Vi kom till hotellet i Wiesbaden ca en och en halv timme innan det var dags för första repet vid fyratiden. Det var Hillborgs Klarinettkonsert ”A peacocks tales” med Martin Fröst som stod på schemat. Det är en upplevelse att se den mannen spela klarinett och dansa sin påfågeldans på samma gång. Jag blev lika hänförd denna gången som i juni när konserten gavs hemma. Anders Hillborg har komponerat verket åt Martin Fröst (1998) som tydligen även fått vara med och påverka med följden att det reviderats flera gånger. Fröst både spelar och dansar med klarinetten. En ansiktsmask ger ytterligare dimensioner till verket och man ser verkligen påfågeln på scenen.
Klockorna hann med nöd och näppe in till konsertstart!
Konserthallen ligger i ett 100 år gammalt Kurhaus (Spa/kurhus), fantastiskt smyckat med väggmålningar, kristallkronor och marmorpelare. Något lastintag för våra två klockor fanns däremot inte. Det var riktig dramatik kring våra kära klockor en stund. Men det gick till slut!
På stuteriet i går kunde de backa in rampen på lastbilen så att det gick att rulla in klockorna direkt därifrån. Här fanns det inte en chans att komma åt på det sättet. Dessutom gick alla ingångar in i huset via en trappa. Av en lycklig slump hölls det tidigare på dagen ett maratonlopp i stan och utanför Kurhuset var det målgång. Tack vare det kunde våra tekniker muta en truckförare som körde kravallstaket utanför, så att vi kunde få in klockorna. Så var det problemet löst. Då återstod problem nummer två att lösa, nämligen golven i foajén. De schackkaklade golvplattorna befarades krackelera under en så komprimerad tyngd så vi behövde ett tjockt underlag som kunde fördela vikten av de 1000 kilona. Två pigga cellister rusade så ut på Kurhausplatz och hittade några stora masoniteskivor som använts som vägg under maratonfestligheterna på platsen. Fulla med planscher var de men är det nödläge så är det. Väggen fick ge vika för cellisterna som kom tillbaka med dessa och räddade situationen. En gaffeltruck, två cellister, fem scentekniker och orkesterchefen lyckades således få klockorna på plats via en nödutgång (nu blev det en nödingång i stället!) ca 10 minuter innan konserten skulle börja. Idag blev de dock placerade i foajén utanför konserthallen, men med öppna dörrar till salen hörs klangen gott och väl.
Hur vet då slagverkaren när han ska slå på klockorna om han sitter utanför en stängd konsertsal? Jo, dirigenten filmas och visas på en monitor. (Och dörrarna öppnas när det är dags för klockklangens entré.)
Den vackra konsertsalen var fullsatt. Fröst tog vid efter La Valse som fått mjuka upp publiken. När klarinettkonserten var över var det en hänförd publik som tacksamt sjönk ner för ett extranummer innan paus. Efter paus var det åter dags för Berlioz fantastiska symfoni som kommer att ges vid varje konsert under turnén. Ljudet av klockorna nådde igenom dörrarna och finalen var otrolig. Gustavo tog i så att han lyfte från podiet.
Två extranummer avrundade konserten, som spelats in av tysk radio; ett mellanspel ur en stillsam Stenhammarkantat och efter det den lustfyllda Tico Tico av Abreau/Oliveira. Makalöst.
Och nu, sitter jag här mitt i natten igen och bloggar mitt sista inlägg för den här gången. Måns Pär tar över för att fortsätta rapporteringen från Edinburg, London Proms och Aldeburgh.
Och av Tyskland kommer jag ha sett: två flygplatser, två hotell, två tågstationer, två konserthallar, stallar, hästar och två fantastiska konserter!
Hej då, vi ses!
/Magdalena