Vi har inte sett mycket av staden Luxemburg, men det jag har sett har varit häftigt. Vilket konserthus de har här!
När vi kom till huset med bussarna släpptes vi av under jord för entré via sceningången. Genom ett virrvarr av gångar till höger och vänster och upp och ner hamnade vi bakom scenen. Konserthuset utifrån hade vi inte ens sett. Den här gången löper bakom hela scenen och är nog 15-20 meter lång. Här passade Mats på att ta några hopplasteg!
När jag senare stötte på Ed tog han mig på en liten guidad tur i foajén – och det är verkligen ett imponerande hus! Huset är ritat av en fransman som tydligen står bakom arkitekturen på flera flygplatser runt om i världen. Det låter kanske lite oromantiskt i det här sammanhanget, men han har lyckats att skapa ett imponerande byggnadsverk. Hela huset är omgärdat av smala pelare, både utvändigt och invändigt, som är ljussatta med färgade lampor som långsamt skiftar i blått, rött, gult och grönt. Foajén känns oändlig – man kan gå runt konsertsalen och det finns inga trappor till de övre balkongerna. Istället har de byggt svagt sluttande ramper som sakta stiger upp och skapar en svävande känsla. Ett fantastiskt hus som för tankarna till rymden (en StarWarsfilm kanske).
Salen skänker en kontrast till den ljusa och rymliga foajén med sina mörka färger. De fyra sidobalkongerna hänger som små höghus på väggarna längs med parketten och orgeln matchar dessa ”hus” i fonden, byggd i samma stil.
I kväll bjöd vi den Luxemburgska publiken på vårt skandinaviska program med Hillborg, Sibelius och Nielsen och jag kan bara stämma in i det jag själv har skrivit tidigare om dessa verk (se 19 okt). Det var succé såklart. Sergey Kachatryan gav sitt vackra extranummer även här och man kunde höra en knappnål falla när hans spröda toner letade sig ut i salongen.
Efter paus satt jag bakom scenen men jag hörde jublet genom väggarna. Det blev två extranummer i kväll, först Stenhammars kantat ur Sången och Abreaus Tico Tico. Här i detta finansens högborg följde brassets frackstrip och dans av ett jubel som fick väggarna att knaka. Det var något oväntat och välkommet!
Hillborgs kommentar om sitt eget verk ikväll var att han faktiskt kunde luta sig tillbaks och njuta somom det vore någon annans verk och det är ju bra beröm! Han är imponerad av Gustavo.
Och Leonard, nu har jag ett svar till dig angående din fråga huruvida Dudamel diskuterar tolkningen med Hillborg som är närvarande, i jämförelse med tolkningen Nielsens symfoni. Gustavo svarade att både Hillborg och Nielsen är lättolkade kompositörer; ”Det är lätt att förstå Hillborgs partitur. Han skriver så bra musik.”
Anders Hillborg svarade: ”Det är teamwork!” och med det menade han att Gustavo är en väldigt ödmjuk dirigent som är jätterolig att arbeta med för han är så lyhörd ”Han är otroligt skicklig med tempo – han vet precis vad han gör. Gustavo rules!”
Efter konserten bjöd konserthuset hela turnésällskapet på en generös buffé i foajén, innan bussarna fraktade oss tillbaka till vårt hotell någonstans i grönskan utanför staden.
Oboestämman, Mårten, Pelin och Gunnar (på bilden nedan tillsammans med maestro) har idag passat på att hälsa på oboemakaren Monsieur Roland Christoph Dupin där de passade på att få sina instrument justerade. "Madame Catastophe!" utbrast han när han fick se Pelins instrument som inte besiktigats sedan hon köpte det av honom för sex år sedan. Men nu är det gjort!
Och nu är det mitt i natten igen… buss till flygplatsen för lufttransport till München i morgon bitti.
God natt!
/Magdalena