Det sägs att ett åskväder bröt ut i Wien när Beethoven dog. Ett liknande dån upplevde jag i Musikvereins gyllene sal ikväll – publiken tjoade och klappade händerna och vår dirigent bockade och bugade, sprang ut och fick komma in igen. Beethoven har visserligen själv aldrig befunnit sig i huset, men han var definitivt närvarande där ikväll. Här i Wien gör sig musiken på ett annat sätt – jag hörde Beethovens andra symfoni ikväll med andra öron…
Min gissning är att publiken i Wien är vana konsertbesökare som har hört det mesta och sett de flesta orkestrar spela här. De är kritiska. Jag satt och kikade runt omkring mig under konserten för att försöka få en uppfattning av vad de tyckte om vår konsert. Det var svårt… Det var ett fasligt hostande mellan satserna i båda symfonierna, vilket jag tyckte var lite märkligt – hur kan så många sitta och vänta på att det ska bli en liten paus i musiken så att de kan få hosta? Det var också många som reste på sig och gick mot dörrarna innan vi hade hunnit klappa färdigt orkestern efter Symfonie Fantastique. Lite oartigt kan jag tycka, och de fick ångra sig för där blev de stående under första extranumret (Stenhammar) lite snopna över att ha lämnat sin plats för tidigt. Och samma sak upprepade sig igen efter Stenhammar – men när Tico tico drog igång rusade några tillbaks till sina platser, medan andra fick stå i dörren och klappa takten till orkesterns latinamerikanska rytmer – nya takter för publiken i Musikverein… men varför så otåliga när man har betalat en massa pengar för en biljett på parkett?
Salen var fylld till bristningsgränsen, det satt publik inträngd bakom orkestern till och med och jag fick känslan av att de vällde ner över balkongräckena, fast det var bara en känsla som tur var. Gustavo, som precis kommit tillbaka till Wien efter att rusat fram och tillbaka till Barcelona och dirigerat sin Simon Bólivar Orkester var på topp, nyklippt och glad.
Priset som jag skrev om igår, delas ut av prins Philipe och heter Foundatión Principe de Asturias och är något av ett ”nobelpris” för kulturgärningar i spansktalande länder. Det har tilldelats La Sistema vars framgångar vår maestro Dudamel har en stor del i.
Det var många av damerna i orkestern som dagen till ära passade på att inviga sina nyinköpta aftonklänningar (konsertkläder). Jag kan inte låta bli att bli en aningen avundsjuk över att de kan komma undan med att shoppa loss på sådana kläder…
Men lite restriktioner finns ändå kring hur de får och inte får se ut; de måste till exempel vara trekvarts ärm på klänningen och den ska nå ner över anklarna. Herrarna spelar i frack.
Ett ekonomiskt bidrag tilldelas dem med jämna mellanrum (vet inte hur ofta) och vill man köpa mer än vad den potten tillåter får man betala själv.
Frack och långklänning gäller bara för kvällskonserter dock. Spelar man på dagen måste man ha mörk kostym och klänning.
Tio konserter sätter sina spår även i fina klänningar och frackskjortor – det är ett svettigt jobb på podiet. Därför har kvinnorna med sig ett par tre klänningar var, så att de kan byta. Hemma i Göteborg finns möjlighet att skicka kläderna på kemtvätt en gång i veckan. Det är bara att hänga upp dem på en klädstång i receptionen och så hämtar man dem ett par dagar senare, tvättad och klar att användas. Smidigt.
Att orkestern skulle spela en eftermiddagskonsert på turnén innebar att scenteknikerna fick fyra extra käjsar med kostymer att hålla reda på. Men, i gengäld slapp de ikväll att packa lastbilarna eftersom allt ska användas en andra gång i morgon på konserten kl 15.00. Det blir sovmorgon för grabbarna.
Nu är det däremot dags för mig att packa ihop mina saker. Detta är min sista natt på turné. I morgon, när de andra checkat in i Barcelona, sover jag i min egen säng. Men än har jag några timmar kvar i Wien…
Vi bloggas igen.
God natt!
/Magdalena