När orkestern anlände Hammarkullehallen för dagens andra konsert stod en förväntansfull publik redan och väntade vid dörrarna. Klockan var fem och konserten skulle börja om en timme.
Halv sex öppnades dörrarna till idrottshallen, vår salong för dagen, och publiken fick ta plats. Somliga hade sina barn med sig, några riktigt små och några som kanske kom hit för andra gången denna dag…
Tålmodiga var de också, när Gustavo klev in i salen var han tjugo minuter för sen till konserten på grund av ett missöde i trafiken. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge heter det ju, och så blev det.
Konserten inleddes med Haydns Symfoni nr 45 – även kallad Avskedssymfonin. Det kändes nästan lite elakt att börja med den när dirigenten, vår maestro äntligen hade kommit! Men han blev snabbt förlåten. Han bad så mycket om ursäkt och gav som tidigare idag lite bakgrundsinformation om verket. Symfonin skrevs 1772 åt Furst Esterhazy som fått ett infall att behålla sina musiker på sitt sommarresident med följden att deras semester blev fördröjd. Detta var inte så populärt bland musikerna som ville resa hem för att träffa sina familjer. Haydn snappade upp saken och skrev symfonin som en subtil gest åt fursten. I verkets final lämnar musikerna podiet undan för undan så att dirigenten är ensam kvar… Fursten fattade galoppen och lät sin orkester resa hem redan nästa dag.
Vår orkester kom inte undan så lätt däremot! När tonerna klingat ut och applådstormen tog vid vinkade Gustavo genast in dem igen för kvällens andra symfoni, Beethovens femma.
Återigen fick vi en liten lektion kring verket, som Beethoven skrev under 1804-1807, hela tre år. Nästan alla känner till det klassiska temat i Beethovens femma, med de kända inledande ödesmättade tonerna (ta ta ta taaa). Det är fascinerande att detta, ett av den klassiska musikens mest kända verk skrevs av en gravt hörselskadad man. Det var Beethovens öde (även om verket inte fått sitt namn av just den anledningen). Ödet till trots fortsatte Beethoven att skriva fantastisk musik som sannerligen håller än idag. Det bevisades i Hammakullen av publikens jubel och ovationer efter konserten. Det är ju så, som också stadsdelens representant påpekade i sitt tack till orkestern och Gustavo, att ”musiken är ett språk som alla kan förstå oavsett var i världen man befinner sig”.
Ja, det var en väldigt fokuserad publik och jag var väldigt imponerad av knattarna i publiken – de (som var vakna och inte hade somnat gott i mammas eller pappas knä) satt trollbundna och lyssnade hela konserten.
Det var en mycket nöjd publik som strömmade ut ur idrottshallen. ”Fantastico!” hörde jag någon ropa. Jag frågade en lyrisk kille om han varit på konserthuset och lyssnat på orkestern någon gång. Det hade han inte, men han hade blivit väldigt nyfiken…
Och med de orden hoppas jag ha stillat er nyfikenhet om vad som hände denna turnédag i en av Göteborgs förorter. Som Måns Pär tidigare i morse påpekade i sitt blogginlägg är det en otrolig vecka som väntar. Förutom våra egna gästspel i Hammarkullen idag och Stockholm på lördag gästas konserthuset av två av operavärldens största namn på tisdag och torsdag. Och som om inte det var nog knör vi in ännu en konsert: Göteborgs Symfoniker på hemmaplan tillsammans med Gustavo Dudamel och violinisten Leonidas Kavakos på onsdag.
Det är inte utan att man blir lite mallig!
Ha det gott och glöm inte att följa bloggen. Måns Pär tar över nu för Stockholmsresan i helgen.
Ciao!
/Magdalena