Jag läste om en turnerande musiker som reste landet runt och spelade Beethoven, inte sällan uppbackad av en stråkensemble. Tillsammans kuskade de från kust till kust, från norr till söder. Ortens eldsjälar och kammarmusiksällskap ordnade lokal och husrum. Programmet kunde exempelvis vara en Haydnkvartett, Beethovens Spöksonat och Brahms pianokvintett. Publiken strömmade till och upplevde högsta musikaliska lycka – det var inte var dag man fick höra musik av den här kalibern.
Nämnde jag inte pianistens namn? Han hette Wilhelm Stenhammar och blev 1907 chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Kvartettens primarie var Tor Aulin som vid samma tid byggde upp Stockholms konsertförening, eller Kungliga filharmonikerna som de heter idag. De gav många svenskar sina första stora musikupplevelser på 1890-talet och framåt, långt innan skivor, radio, TV och nätet fanns.
Stenhammar gillade tanken på att sprida musiken och låta så många som möjligt få ta del av de djupa upplevelserna. Med största säkerhet funderade han i de banorna även som chefdirigent – fler än göteborgarna och invånarna i Västsverige borde få chans att höra en riktig symfoniorkester. Så för drygt 100 år sedan snackade han ihop sig med Tor Aulin och så reste orkestern till Uppsala för att ge konsert. Förmodligen var det isande kallt på tåget denna novemberdag 1909. Man eldade i och för sig i vagnarna för att hålla värmen men det blir alltid dragigt på ett tåg. I Uppsala bodde man kanske på stadshotellet, eller i universitetets byggnader, kanske ägnade Stenhammar ledig tid att skriva på sin orkesterserenad som var under arbete 1907-1913. Eller också värmde han upp sig inför framförandet av Beethovens fjärde pianokonsert. Tor Aulin dirigerade och avslutade konserten med Berwalds Sinfonie serieuse. Minns jag rätt var det jubel och ovationer i universitetets aula på kvällen den 24 november, recensionen finns fortfarande kvar i orkesterns klipparkiv.
Nu är det åter dags för Stenhammar och Göteborgs Symfoniker i Uppsala, denna gång med serenaden i stadens nya konserthus. Hur det låter? Manuel López Gómez vet, han var ute på parkett och lyssnade när orkestern repeterade:
– It sounds very good!
Konsertsalen i Uppsala ligger på sjätte våningen men publiken slipper gå i trappor: två väldiga rulltrappor och hissar forslar konsertbesökarna till den inbjudande och välljudande lokalen. Salen var fullsatt. Återigen blev det en mycket fin konsert med ett varmt mottagande som efter paus eskalerade till stormande hyllningar: alla stod, publik, dirigent och orkester, och glädjen var fullständig.
Stenhammar måste ha lämnat ett starkt avtryck senast han gjorde musik i Uppsala.
Stefan Nävermyr, redaktör